Teckningsprojektet 2

På förekommen anledning får Bless Blessing en teckning från 8 juni 1989:

Det här inlägget postades i Projekt. Bokmärk permalänken.

33 svar på Teckningsprojektet 2

  1. bless blessing skriver:

    Hej kära Lars!

    (jag kan inte låta bli att skriva “kära” nu när jag väl har tordats det, hoppas att du inte tar illa upp och tycker att det är alltför intimt.) Det var verkligen genast publicerat. Tack.

    Jag har en fråga; jag undrar över det här otroligt långa projektet och Nimis, (som du vet bättre än mig) också långt, finns det något i projekten, eller din upplevelse, som är likadan cykliskt för de bägge projekten?

    Tack för publiceringen av teckningen.

  2. Christina Andersson skriver:

    Hej Lars! Du ser väl likheten mellan Dina teckningar och fotona på Arxs strax ovanför?Hälsningar C.
    PS. Det är väl Arxs som avbildas? DS.

  3. Lars skriver:

    Ja, Christina, om det finns likheter så är det profetiska. Teckningarna är gjorda två år innan jag började med Arx.

  4. Christina Andersson skriver:

    Hej! Jag har inte menat att Du skulle skissat på Arx……men jag ser valv, ingångar,utgångar,kantighet, knotighet, delar som förbinds med andra delar på ett liknande sätt osv osv, man kan naturligtvis kalla det för Lars Vilks stil… men jag tyckte bara att raden foton korresponderade med teckningarna på ett intressant sätt. Du svarade inte på min fråga— Du svarade ngt om profetiska likheter/skisser,vilket kräver ett svar från mig en annan gång! Ha det gott- Christina

  5. Lars skriver:

    Ja, Christina, du ställde en fråga om det fanns likheter, men jag förstår inte riktigt mellan vilka projekt. Kanske kan jag säga att mitt sätt att arbeta går ut på att ihärdigt upprepa, mala på och ta vara på saker som uppstår under gång.

  6. Christina Andersson skriver:

    Hej igen Lars! Ovanför texten “Teckningsprojekt 2″ har Du satt ett foto av Arx,eller hur? Det ser ut som en smal remsa….liknar den” remsan” av teckningar som är från den 8 juni 1989!( Detta är naturligtvis mycket subjektivt! )Fotot går lätt att avgränsa i små fyrkanter på ett liknande sätt som Du gjort med raden teckningar från den 8 juni 1989. Det är alltså endast dessa två “remsor” som jag hastigt studerat!Om jag nu tittar lite noggrannare på det hela så blir det fyra naturliga avgränsningar i fotot, medan Du gjort åtta avgränsningar i teckningarna?!Det som var likt var bl.a. presentationen i remsor men också själva formerna i avgränsningarna/fyrkanterna, tyckte jag!Jag förstår att jag kanske förvirrade Dig genom att skriva fotona,(så starkt “såg” jag avgränsningarna),när det egentligen rör sig om en del av ett foto,eller hur?
    Det roliga/intressanta är kanske ändå att det som ögonblickligen kan slå en betraktare kan vara svårt att upptäcka för den som själv är involverad? Därför var jag rätt nöjd när Du inte genast förstod vad jag menade eller kanske framför allt att Du tillstod att Du inte helt förstod…., men kanske ännu mera nöjd med att Du svarade!Jag hoppas i all enkelhet på flera kommentarer från Din sida. Bästa hälsningar Christina
    PS.När man tittar på det nämnda fotot och teckningarna i datorn utan att bry sig om textens innehåll eller diverse tidsangivelser, så skapas en annan bild,en datorbild(av det man ser på en och samma gång på skärmen).Jag gillade det “förhållande” som jag såg mellan foto/teckningar,och den helhet som detta utgjorde.Det var dessutom estetiskt tilltalande,i mina ögon! Kanske blev det bara så, helt omedvetet från Din sida? DS

  7. Lars skriver:

    Nej, jag har inte satt fotot av Arx ovanför texten. Det är ett helt självständigt och habilt arbete av min gode internetminister Anders. Därför blir ditt övriga svar din egen konstruktion.

  8. Christina Andersson skriver:

    Hej igen! Ja,jag är/var medveten om att mina “utbroderingar” är/skulle kunna vara till största delen min egen kontstruktion,men jag tyckte att det var lite roligt i alla fall!! Tack för svar! Hälsningar Christina

  9. Christina Andersson skriver:

    Konsten formas och omformas,formuleras och “omformuleras” hela tiden inte sant?Det som klassas som konst idag är inte konst imorgon osv. och det tycker jag är spännande.Jag har tänkt en del på det här med igenkänning för betraktaren.Konstnären vill göra ngt. nyskapande men om han vill nå ut till sina medmänniskor så måste hans konst innehålla ett visst mått av igenkännande av betraktaren. Finns inte ett sådant element med, så går betraktaren förbi konsten som ngt suspekt. Men är det för mkt igenkännande så blir konsten tråkig. Det spektra vi har att göra med ter sig väldigt smalt. Det gäller att balansera precis på den ultimata gränsen. Annars riskerar man att bli upptäckt först efter sin död, vilket ju inte är helt ovanligt, eller hur?

  10. Christina Andersson skriver:

    Det här med att bli upptäckt först efter sin död uppfattar jag som att vissa konstnärer varit före sin tid på så sätt att de velat uttrycka ngt. som varit svårt att förstå för de allra flesta.Igenkännandet har varit så att säga eftersläpande.Jag frågade Dig Lars på annat ställe på bloggen om inte konsten faktiskt kunde vara både individuell/kollektiv konstruktion och ett väsen i sig?Det var faktiskt för att jag tycker att det är en intressant fråga. Jag ogillar att utesluta ev. möjligheter.Jag vill utforska olika/möjligheter/vägar och har svårt att släppa frågan!Hej då

  11. Lars skriver:

    Christina, vad konsten kan vara. Inte är det något väsen i sig, eftersom den uppfanns så sent som runt 1800. Och det betyder att den blir vad man önskar. Men för att önskan skall gå i uppfyllelse måste konstvärlden vara med på noterna. Konst är vad konstvärlden uppfattar som konst.

  12. Lars skriver:

    Svar på din tidigare kommentar, Christina. Här skall vi återigen vara lite mer precisa. Envist håller du fast vid detta att något är konst eller inte. Det är inte den väsentliga gränsen för den ger sig. Frågan handlar om KVALITET. De som blir berömda efter sin död har inte drabbats av att inte ha gjort konst när det begav sig. Den ansågs däremot inte tillräckligt bra för en framskjuten plats. Det man skall sikta på är inte den tämligen ointressanta gränsdragningen mellan konst och icke-konst utan den mellan bra konst och sådan som är medelmåttig eller under medelmåttig. För att göra det, är det som du skriver nödvändigt att surfa på de kvaliteter som finns i samtiden och pröva på att få acceptans för något mer än så.

  13. Christina Andersson skriver:

    Så det är något skumt med detta att bli samtidskonstnär på tre dagar-jag visste väl det!Jag skulle just bevisa att jag kunde minska den tiden till en dag! Sedan tar det bara sisådär en halv livstid att skaffa sig rätt nätverk,räkna ut vad folk gillar just nu och haka på diverse trender FÖR ATT GÖRA DET SOM IDAG ANSES VARA BRA KONST MED KVALITET! Hurra! Äntligen har jag fått några ärliga svar! Jag tror jag skippar hela skiten!

  14. Lars skriver:

    Nu är hon lite väl negatiiiiv. Ett nätverk tar lite tid att bygga upp, men inte en halv livstid. Bättre fart får man sätta. Och att lära sig att göra standardkonst är lektion nr 1. Med den kommer man in i systemet och sedan kan man förverkliga sina egna projekt. Om det skulle vara nödvändigt.

  15. Christina Andersson skriver:

    Tilltala mig gärna med ett DU,kära Lars! Jag tror faktiskt att jag har “skapat konst”,på mindre än tre dagar, enär jag tagit delar av Lars Vilks teckningar och foton(se kommentar ovan) och satt ihop en egen konstruktion!Jag har dessutom påbörjat mitt nätverksbygge med VIP-folket,enär jag mailat Martin Schibli och bloggat här på sidan med konstnären och konstteoretikern L.V.Huruvida detta är början till betydande konst,återstår att se-men jag har börjat att kika fram ur mitt källarhål-och det är ju alltid ngt.-enär det började bli alltför trist att vistas där och tänka tankar för sig själv,ehuru jag liksom alla andra har behov av “spel och motspel”,eljest förloras visst alltför mkt.!

  16. Christina Andersson skriver:

    P.S: Till min “nyfödda” konstnärliga CV kan jag säkert tillägga att jag besökt Nimis fem-sex ggr? Eller vad säger experten? Jag är idel öra-ehuru jag har mkt att lära innan jag är mogen för den verkliga hetluften! DS.

  17. Lars skriver:

    För att skapa konst behöver man inte tre dagar. Det kan man sätta igång med omedelbart. Men man får räkna med att ingen bryr sig om den. Att bli samtidskonstnär tar lite längre tid, det tar åtminstone tre dagar att orientera sig i vad som finns och hur det principiellt fungerar.

    En sak kan jag lova: Vill man lyckas hyggligt som samtidskonstnär, kan man garanterat genomföra det.

  18. Lars skriver:

    Ja, Du Christina, en cv är inte att leka med. Du vet lika väl som jag vad som räknas i en cv.

  19. Christina Andersson skriver:

    Ja,jag börjar faktiskt att förstå en del….fast jag inte gillar allt…fast det ju är en annan sak!Ställningstagande i olika frågor är jag ännu inte mogen för.Insamlande av “kunskap” pågår.Jag har ju börjat med att läsa Din hemsida!Skulle vi inte kunna utnämna VÅRT SAMTAL här på bloggen till ett sk. standardverk i samtidskonsten?(Så är den saken avklarad ?!).Min konst som kommentarer på bloggen?!Det är ett samtal mellan en vanlig medborgare och en konstnär/konstteoretiker, som tydligt speglar vad som “fastnat” av det nya paradigmet och/eller på vilka sätt denna person står kvar “i det gamla” paradigmet.Det speglar vad som ev.genomsyrat hos gemene man? Gemene man tar ju influenser från olika håll, inte sant och bör hålla sig a jour med mer än konstvärlden!Man hinner inte gå så djupt tyvärr….Det intressanta är inte vem “den vanlige”är,utan att frågorna ställs av “den vanlige” och att samtalet förs på detta sätt,mellan “hög och låg” om man så vill! Det kanske rentav är ett genombrott/ngt nytt?Det är intressant att vi bryr oss!Och det är sannolikt bara möjligt i demokratiska samhällen!Och internet har gjort sitt till.Föresten,skulle man inte kunna säga att konstvärlden är det “rum” i samhället där det är tillåtet att ställa alla slags frågor?!

  20. Lars skriver:

    Det du skriver rullar upp en del av konstens tragedi. Konsten längtar efter en stor publik men kan aldrig få den för om den får den måste det vara något fel på den konst som åstadkom detta. Den publik som finns för konsten är de som är tillräckligt ambitiösa för att inte rygga tillbaka för konstens högdiskurs, alltså att tankegångarna blir en smula komplexa och kräver ett både kreativit och intellektuellt sinne.

    Och du kan nog ha rätt att vårt samtal kan vara mycket pedagogiskt och därmed användbart för sådana ändamål.

  21. Christina Andersson skriver:

    Har ett svar i huvet´, men timmen är sen och då jag nyss blev utslängd från Din sida, så återkommer jag en annan gång!Christina

  22. Christina Andersson skriver:

    Här vill jag återknyta till detta med igenkänning-“eftersläpande igenkänning” och konsten som ev. vägvisare..Ett ex..Konsten står inför ett paradigmskifte och omedvetet uttrycker den lekfulle konstnären detta genom det Du kallar “det obestämda utrymme” som man kan tolka sig vidare igenom och därmed överskrida div. gränser.Endast ngr. få personer förstår till en början vad som påbörjas(nya konstbegrepp är under utarbetande) och som till sist fullföljs genom teorier och förkastande av gamla begrepp.Den breda massan förstår paradigmskifte 1 när redan paradigmskifte 2 står inför dörren,som endast ett fåtal insatta förstår osv.Och så fortsätter det. Det är därför kanske konstnären sedan måste ha ett visst mått av galenskap för att överleva, i så många världar samtidigt?Galenskap,allvar och lek i en skön blandning!Konstnären skapar analogt med ovanstående ständigt verk som består av en del gammal skit+endel eget nyskapande projekt. Det är väldigt känsligt hur stor igenkänningsdelen är!Är den helt obegriplig för den stora massan vid en viss tidpunkt,gås den bara förbi som galenskap. Är den alltför välkänd blir den inte spännande. Det gäller att ständigt för konstnären att balansera på denna egg, för att skapa BETYDANDE KONST!Det är självklart i den del av konstverket som nyheterna finns som det framåtsiktande ligger, eller i blandningen så som den är komponerad?Kan Du följa mina tankegångar!?

  23. Christina Andersson skriver:

    Så…egentligen vet jag inte om det är en tragedi för konsten att den inte har en stor publik?Men man får vara klar över att det generella/växande medvetandet hos gemene man är av eftersläpande slag?! Konstnären får göra det han tycker är roligt och viktigt men kanske inte räkna med att det är för dessa saker han blir uppmärksammad? Han får lägga in olika element av olika art som kan bli förstådda på olika sätt av olika människor samtidigt som han gör sina egna grejor och så får han vara så ödmjuk som möjligt och tänka på att där de här människorna befinner sig idag, där var han själv igår!Och i andra frågor eller på andra områden där är antagligen andra människor långt före honom eller henne!

  24. Lars skriver:

    Den stora publiken kommer aldrig ikapp konstens interna värld. Det är helt naturligt för ett avancerat professionellt område. Tänk t ex på vetenskapen. Men nu är skillnaden att konsten riktar sig till alla (men låt oss säga – inte till envar) och det är en frustrerande situation. Den går att lösa på det sätt som du antyder, att skapa olika skikt i ett arbete. Samtidigt är det publika så djupt rotat i konsten att det inte går att komma ifrån.

  25. Christina Andersson skriver:

    Sedan finns det naturligtvis ett stort spektra av konst, samtidigt, i varje tid…fast Du ju verkar tycka att samtidkonsten är väl tunn?! Det är ju sedan så klart skillnad på konstteorier och den utövande konsten/konstnären under en viss tid! Du har skrivit mycket intressant(i Det konstnärliga uppdraget?) om hur de olika paradigmerna(tidevarvens begreppsapparater) går i varandra och hur vi hela tiden står med fötterna i olika begreppsvärldar!
    Det är ju lika dant på andra områden i samhället och det är väl detta som bidrar till vår komplexa värld! Paradigm-skiftena går dessutom allt snabbare…. så det kan verkligen vara svårt att hänga med.Jag tycker att vårt samtal har sina poänger även pga att vi har att göra med en specialist på konstområdet och en generalist(som vet lite-lite om mycket?).Bägge parter måste anstränga sig i formulerandet och svaren blir inte så givna som om diskussionen skulle föras i “klubben för inbördes beundran”.Nu var jag väl ändå duktigt pedagogisk?

  26. Lars skriver:

    Ovan skrev du om hur du tänker dig “paradigmskifte”. Det är för spretigt. Och det är absolut något som inte angår den stora massan. Ett erkännande av “paradigmskifte” kan bara ske inom en mindre krets som har förmågan att se möjligheter. Och man skall inte heller tänka sig att det är konstnären som gör jobbet. Ett konstverk är i princip möjligt till “vad som helst” och vad det då skall bli beror på omgivningen.

    Det är lätt att dra till med “paradigmskifte” men vad är det du tänker på? Vem har genomfört något sådant i konsten? Snarare verkar det som om du talar om innovationer.

  27. Lars skriver:

    “Paradigmskifte går allt snabbare” – ja samma sak här. Är det inte så att du blir allt frikostigare med vad du kallar för paradigmskifte? Ge mig några exempel.

  28. Christina Andersson skriver:

    Paradigmskifte-jag fick faktist slå upp ordet-för att finna att jag inte hade så helt fel för mig!
    Enligt Nordstedts PLUS(ordbok/uppslagsbok):genomgripande förändring av grundläggande antaganden och tankemönster på ngt. vetenskapligt omr.(äv. utvidgat om liknande förändring av handlingsmönster,synsätt e.d.)
    Idag tänker vi annorlunda kring detta med konst än för ex. ett par hundra år sedan. Jag tycker att Du själv är ett levande exempel på detta både som konstnär och konstteoretiker!Samtidigt är det så att stora delar av konstvärlden står kvar med ett ben i det gamla tänkesättet (tex. det Du kallar Modernismen?)om konst.Detta är helt naturligt,men det kommer en dag när det nya tänkesättet tagit över helt och hållet och det gamla sättet att tänka anses förlegat!
    Detta ses på alla områden i samhället. Ta tex.politiken.Det var inte så länge sedan vi hade dödsstraff i Sverige och ansåg att detta var helt OK.Nu har vi inte dödsstraff i Sverige, men väl i USA och många andra länder. Men förhoppningsvis utvecklas vi dithän att alla länder en dag om detta kan säga: Det är gammalt och förlegat!

  29. Christina Andersson skriver:

    Angående detta att jag anser att paradigmskiftena går snabbare idag än tidigare…..(jag vet inte riktigt vad jag menar,ha ha), men här ett försök till formulering:Jag upplever det som om vi i vår tid har flera paradigmskiften pågående samtidigt! Så har det kanske alltid varit-men jag har bara levt i den här tiden! Tror jag?!Den tekniska utvecklingen har medfört att vi når ut globalt på ngr. ögonblick med budskap/kulturuppfattningar osv. Detta gör att “blandningen av allt” skruvas upp,både tempo-mässigt och kvantitativt……..Jag är för globaliseringen,ty jag tror att den påskyndar utveckling av demokrati även om det i det kortare perspektivet kan se ut som om vi var på väg åt motsatt håll,ibland!På sikt,eller kanske ganska snart kan vi globalt diskutera vad som är viktigt för ex. människans överlevnad mm mm.Jag har också fått en insikt om att det kan vara viktigt att uttala sig,om Du har en insikt. Det kan vara viktigt att uttrycka den,även om Du inte har fullständig “kunskap”.Det är bl.a. detta som “konsten” ger utrymme till,och bl.a.därför tror jag att jag äntligen funnit rätt forum!

  30. Christina Andersson skriver:

    Först var jag på en intressant föreläsning angående olika sorters beslutsfattande! Den behandlade tex.sk. majoritetsbeslut,konsensusbeslut osv. men också ngt. föreläsaren benämnde concordance= att ha hjärtat/känslorna med sig vid beslut!Detta var ngt. nytt och gav mig ngt att reflektera över. Dagen efter var det personalmöte och chefen kastade fram:”Vad skulle hända om jag lade lönepotten på bordet och ni själva fick besluta angående löneökningarna?” Sedan berättade han ett ex. från en personalgrupp som själv fått fördela löneökningspengarna mellan sig och där man efter en del diskuterande kom fram till att man ville dela upp dessa pengar efter behov!Också en ny tanke i dylika sammanhang!I framtiden kommer vi ev.inte att godta majoritetsbeslut……och när det gäller löneökning kommer grupperna överens om detta själva? Våra gamla/dvs. dagens sätt att tänka är då fullständigt “out”.Tänk bara på gamla tiders behandlingsmetoder inom sjukvården. De är klassade som tortyr idag-samtidigt som vi idag fortfarande har kvar det som imorgon kommer att klassas som “tortyr”.Det är som Du själv skrev att vi lever i “orena övergångstider”.Hela tiden.

  31. Lars skriver:

    Det gäller nog att inte bli för glad i alla svängiga “paradigmskiften”. Vad jag förstår uppfattar du detta begrepp som förändring, alltså att eftersom ett frö inte är detsamma som en uppväxt morot har växten genomgått en paradigmförändring. Det är nog bättre att reservera denna svårhanterliga term för icke-kontinuerliga förändringar vilka innebär en för ett område ny världsbild.

    Bestämma lönen själv. Jo, det är lite gladporr här också. Dela upp pengarna efter behov sade gruppen. Tror du att vi kan räkna med att människorna tänker i behov och därför skickar alla sina löneökningar till Afrika?

  32. Christina Andersson skriver:

    Jag tror inte att jag med paradigmskifte menar kontinuerliga förändringar. Men det är förändringar i sättet att tänka, kring ex. världen/naturen/konsten som först kanske bara finns hos ett fåtal,låt oss säga några vetenskapsmän men som efterhand genomsyrar gemene man.När det så gott som genomsyrat i tanke och handling hos allmänheten har vi fått ett genomfört paradigmskifte!Dvs.vi har fått ett nytt sätt att tänka kring världsbild/natur/konst.Något av det bästa ex. är väl gamla tiders tänkesätt att jorden var platt!Hur det gick sedan vet vi!

  33. Lars skriver:

    Kanske är den platta jorden inte så bra exempel. Redan under antiken visste man att jorden var platt och vi känner inte till några svåra uppgörelser i denna fråga. För övrigt bör du som blivande konstnär känna till Thomas S. Kuhn och den paradigmdebatt som han utlöste.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.