Efter konstteologin kommer igelkotten
Såsom teologerna har sin bibel att förstå världen efter har konstteologerna också sin, Kants Kritik der Urteilskraft. Det finns naturligtvis fler profeter som ingår bland de heliga som Schlegel, Hegel, Schopenhauer, Nietzsche, men ingen är så helig som Kant. Det handlar om konstens heliga ande, den särskilda estetiken vilken om och om igen disputeras i estetiska arbeten som i ändlösa strömmar publiceras med sina fasta rubriker ”Art and Representation”, ”Art and Expression” och ”Art and Form” för att därefter samla synpunkterna i ”The Concept of Aesthetic Experience”. Dessa skrifter är inte särskilt aktuella för samtidskonsten, denna har som sagt blivit pragmatisk och socialfilosofisk, men de lämnar ett tomrum efter sig. Man skulle förvänta sig att ersättningsmodellen ”den institutionella konstteorin” skulle ta platsen, men så har ännu inte skett. Vi har därför när vi överblickar konstens teologi dels dessa inaktuella framställningar om den estetiska upplevelsen och dels den konsthistoriska kanon.
Det är inte mycket konst kvar att tala om trots att det produceras mer än någonsin. Socialkritiken som bara för några år sedan var det jublande alternativet gentemot modernismen men också som utvägen ur den postmoderna relativismen har alltmer kommit att bli en uppvisning av sociala problem vilka framförs med gränslösa ambitioner.
Det är dags att samla upp vad som överlevt dessa laviner. För konst är trots allt en god idé om man utgår från de egenskaper som har formats genom praxis inte minst under den estetiska eran. De är knappast medvetna mål för de hårt arbetande konstnärerna, curatorerna och kritikerna. Men de har en obeveklig styrka och finns ständigt på plats i verken och kommentarerna. Först har vi naturligtvis diskursen, själva matsedeln. Diskursen (som då ges av curatorn) ger alltid vissa löften om innehållet men det finns ingen som helst garanti för att den är korrekt. Huvudrätten utgörs av det outtalade och desserten av det obegripliga. Kritikern skriver ut matsedeln på nytt men inte heller efter måltiden kan man känna sig övertygad om att denne har sagt något väsentligt.
Om konstens vändpunkt kan fixeras till en sent upptäckt pissoar är vi nu nästan framme vid det fulla varvet, konsten beredd att snurra vidare på den hermeneutiska cirkeln. Det var nu inte så att Kant skapade konsten, han skapade i första hand dess teologi. Den verklige skaparen kan utpekas som Schlegel et consortes kring 1800. Schlegel satte i ett benådat ögonblick in det objekt som konsten i vår tid förlorat. Konsten kan därmed för ett kort ögonblick lämna det konceptuella stadiet, immaterialiteten och skåda, inte bara en möjlig form, utan själva grundformen.
Vi är nästan där, att genomföra det som inte var möjligt för Schlegel och hans tid. Konsten, som denna idé nu blivit funtad, vill för mycket. Ja, vi ser det ständigt omkring oss i socialkritiken som ger sig på att lösa världsproblemet och vill förvandla världen till en bättre plats. Schlegel insåg att det inte går att göra så stora verk (även om det vid den tiden skramlades med förhoppningar om Gesamtkunstwerk). Fragmentet var svaret och svaret på fragmentet var – Igelkotten.
Låt oss odla vår igelkott. I den ligger konstens omedelbara framtid.