På spaning….del 14: Feminism och kanon

FEMINISMEN OCH KANON

Det är inte lätt för kvinnor att bestiga den så totalt mansdominerade konsthistoria kanonen. Den feministiska konsthistorieskrivningen protesterar och gör sig bland annat synlig i samband med utställningen ”Konstfeminism” som under de kommande åren skall vandra runt i Sverige. Docenten Anna-Lena Lindberg är naturligtvis inte nöjd med hur konsthistorieskrivningen bedrivits. Den ärevördige H. W. Janson levererade 1979 den herostratiskt ryktbara sentensen ”Jag har inte kunnat finna någon kvinnlig konstnär som självklart hör hemma i en konsthistorisk översikt i ett band”, citerar Lindberg i katalogtexten. Det var att ta i, men även med bästa välvilja blir det inte särskilt många kvinnor som kan läggas till. Anledningen är naturligtvis att kvinnor inte ägde tillträde till måleriehantverket. Feministerna vill dock inte ge upp så lätt utan vrider och vänder på kanons kriterier. En lösning, som Lindberg nämner, är att ta med lite konsthantverk.

Det är emellertid svårt att riktigt tro på den feministiska konsthistoriens ansträngningar att genom kompromisser och tillägg lappa ihop kanon. För att den skall bli politiskt korrekt är det självfallet lika nödvändigt att ge betydligt mer utrymme åt andra kulturer, andra samhällsklasser. Och borde det inte ges plats åt alla de stackars manliga konstnärer som i tusentals exkluderats när de inte befunnits värdiga nog att uppfylla den patriarkala konstordningen? Så kan man hålla på. Men det finns enklare sätt.

Som det redan framgått är den konsthistoriska kanon en konstruktion av sent datum. Det finns ingen riktig grund att fortsätta att tro på dess historia. Vad vi istället skulle ägna krafterna åt är att skriva en historia om bild och form. Någon sådan finns inte, eftersom konstbegreppet har ställt sig ivägen. Konstens historia är främst konstbegreppets historia och hur detta genom åren har påverkat vår syn på bland annat bild och form.

Feministerna kan trösta sig med att om det skrivs en kanon med utgångspunkt ifrån konstbegreppet och kring detta den konstvärld som utövar dess trossatser, så kommer det hela igång först i början av 1800-talet. Men de premisserna är ur vår synpunkt falska, startpunkten får läggas ännu senare, strängt taget först omkring 1990. Och med en sådan tidsaspekt är det en betydligt ljusare bild för kvinnligt deltagande i konsthistorien.

Alltså ett enkelt råd om hur den konsthistoriska kanonen skall hanteras: Lägg ner, börja om.


Artemisia Gentileschi: Judith. Klarar inte kanon.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.