Konstkritikerns höst

I konsten har hösten markerat sig genom att konstkritikern och konstkritiken har blivit föremål för en omfattande diskussion. Konstkritikern tycks försvagad. Indragen i ett mindre lyckat samarbete med nöjesredaktionerna och dåligt betald är kritiken inte vad den har varit. Det finns krav på att formulera sig mera populärt.

En tidigare generation satt på den dömande makten. Kritikerns ord kunde vara tumme upp eller ned med avsevärda följdverkningar för den drabbade konstnären. Nu är det snarare så att det är bra att bli omskriven, vad som skrivs spelar inte så stor roll; det finns många kritiker som skriver utan att vi kan se någon särskild som spelar rollen av given auktoritet.

Men ämnet är intressant. Konstkritiken handlar om att skriva om en värld utanför språket. Den blir därigenom snarare en del av ett konstprojekt än att, som man traditionellt brukar betrakta den, befinna sig utanför konstverket och värdera det därifrån. Texten måste till eftersom vi inte kan föreställa oss ett “konstverk” utan text. Med texten förbereds verkets placering i arkivet, konsthistorien som mirakulöst fortsätter att vara en gemensam uppfattning om vilken det råder stor konsensus.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.