Mikael van Reis: Växlande existentiella symmetrier

Mikael van Reis är Fil Dr och kritiker på Göteborgsposten. Hans intressanta och inträngande text har med lätt hand redigerats av redaktionen.

Växlande existentiella symmetrier
En av de många turisterna kommer långsamt gående från det mörka skogsbrynet i fonden, han passerar upplyst yta och når fram till den väldiga skulpturen Nimis. Plankor tycks växa vid hans fot och snart står han helt i dånande omslutning av drivved och försvinner. På baksidan av den långa gången Pasadena Walk kommer samme turist gående genom spillvirkeskorridorens mörker, men när han kommer fram börjar vatten sippra från ovan mot huvudet och det bara ökar till ett nästan dånande vattenfall när en kraftig regnskur börjar falla och till slut försvinner turisten i skydd under Vindarnas torn, liksom även sedan vattnet när det slutat regna. Stillheten återtar scenen. Därefter begynner skeendet igen, det ombytliga skurvädret gör det besvärligt för besökarna.

Lars Vilks processverk Nimis (2005 är det 25 år gammalt) koncentrerar den konstnärliga vision som han steg för steg närmat sig sedan han påbörjade sitt egentliga konstnärskap som spik- och drivvedspionjär 1980. Det handlar alltså inte om tråkiga trähus utan om stora konstruktioner i så kallad Fristilsspikning-teknik. Människan kommer gående genom tillvaron – livet slutar i död och förloppet börjar på nytt. Som hos en försokratiker är tillvarons element eld (i de många engångsgrillar som turisterna för med sig) och vatten (i de ständiga regnskurarna).

Första gången jag mötte Vilks spikkonst på Kullabergs naturreservat blev jag direkt trollbunden av den mättade, visionära kraften i hans skulpturer. Där fanns de väggspikade gångarna där besökande turister i ultrarapid vred sig i affekter – smärta, sorg, saknad, passion tycktes stöta genom kropparna. Men där fanns hans sagolika rättegångar med domare, nämndemän, kronfogdar och justitieråd. Nu är Vilks i stort format tillgänglig vid en utflykt till Kullabergs naturreservat och det nya Jubileumstornet som uppförts med anledning av de 25 åren och det är en händelse man verkligen inte bör missa. Här finns hela Nimis, men också den ”avfyrade” missilen som Ladonien (Vilks virtuella nation) påstår sig ha riktat mot Stockholm.

Vilks drar inte bara in blicken i stora skulpturskeenden och rättshaverier utan själva betraktarens kropp hamnar i ett atmosfäriskt rum. I Wotans torn står vi i ett mörkt rum där vattenytor i skymnings- eller gryningsdagrar kastar alla tänkbara reflexer. Vi befinner oss i en luft- och vattenvärld av kluckande ljud, kosmiskt brus och skriande måsar. Plötsligt syns en kropp accelerera från djupet och skjuter iväg explosivt genom vattenytan som en serafisk raket. Därefter återhämtar sig stillhetens och den skimrande vattenytan. Fem dykare från företaget Kullabergsguiderna, som fem änglar – separationens, födelsens, eldens, uppstigandets, skapelsens. Och alla väcker de uppmärksamhet och tar de betraktande turisternas kroppar i anspråk med väldig visuell kraft.

Det är just konst som en vision, det vill säga en bildskapelse som hämtar sina flöden från exempelvis romantikens metafysiker. Här tänker jag närmast på William Blakes diktverk. Så är också fallet med Arx betongboken utanför vilken en manskropp flyter vaggande upp från vattendjupets dunkla skimmer denna vackra sommardag, bryter genom ytan och slår upp ögonen och andas tungt en stund för att sedan åter igen sjunka ner mot djupet. Också det en långsam ”loop” som växlar mellan knappast synbart djup och den värld som Arx med sina 150 ton och utstickande armeringsjärn representerar av luft, ljus och andning – Arx framstår som en budbärare någonstans ifrån som återföds ur det kosmiska fostervattnet. Ursprungligen visar Arx något av Durhams katedral i England, den romanska arkitekturens nyskapande mästerverk från 1100-talet.

Det minsta verket hämtar emellertid sina visioner från andra håll – från Giottos fresker till egyptiska dödsboken. Omfalos 8 cm är ett mäktigt installationsrum och en kulmination i Vilks verk. Här anträder vi ett rektangulärt rum som utgörs av stranden med klot av sten. De övriga scenerierna är mycket olika varandra. I en tolv meter lång scenbild kommer en lång kolonn av danska turister vandrande – varje person är en individ olik den andre. Män, kvinnor, unga, gamla. Olika klädda, bärandes på något eller inget på livets väg.


Omfalos 8 cm är ett mäktigt installationsrum och en kulmination i Vilks verk

En liknande passage ser vi i ”Triumfbågen” i Nimis, men där är kåkstaden miljön. Ur porten till en vacker, närmast neoklassisk fasad sker en utklättring. En till synes hemlös sitter vid porten, turisterna passerar i strid ström. Man ser sociala indikatorer, tecken på samhällets vida fördelning av makt och vanmakt, lycka och olycka.

Det är kanske livscykler som Lars Vilks ger gestalt, men utan bestämd religiös hänsyftning. Han överför snare den religiösa ikonografin till nya former som kronofogdar och landshövdingar men också till vandaler med bensindunkar. Inspirationen kommer från många olika rättsprocesser, men det viktiga är hur Nimis genom rättshaveristen frigör sig från sitt ursprungliga sammanhang. Samtidigt tematiserar han ofta spikandet i sig med växlande existentiella symmetrier. Från Giotto återspikas ett tidsförlopp som inte bygger på sekvenser utan samtidighet, hos gamla mästare som Dirk Bouts, Pontormo, Massolini träffas Vilks av en mänsklig gest som han förmedlar på nytt som spillvirkestransformation. Vilks ”spikloopar” visar oss alltså tanken om återfödelse, men också om containervirkets återskapelse ur sin egen upplösning i tiden. Han drar numera ner byggtempot till yttersta långsamhet, som vore det själva livstidens substans av virvlande sekunder som uppenbarades då, det som Bergson kallade ”la durèe”, varaktigheten, men som kan brytas av ett plötsligt hammarslag som sammanfogar liv och död. Det är en lisa att skåda.

Mikael van Reis

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

1 svar på Mikael van Reis: Växlande existentiella symmetrier

  1. Mikael van Reis skriver:

    Hej
    tack för att jag får medverka i webbverket Konstkritik som konst, min lite blöta text om Viola har flutit upp i ny form. Jag gissar att det finns ennärmast grammatisk kod här: Viola blev Vilks. Some Duchamp sa: It amuses me.
    MvR

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.