Vilks.net

I morgon i Uppsala kommer min föreläsning och presentation att äga rum 16.15.:”Konst kan i själva verket inte vara annat än våld, grymhet och orättvisa”. Citatet från Futuristerna håller än. Om konsten anpassar sig och producerar följsamma överskridanden och nyskapande är den just inte mycket att ha.

Föreläsningen kommer att inledas med några synpunkter på yttrandefriheten, exemplifierat av David Irving och av konst som hamnat i skottgluggarna. Två fall som är tämligen färska är Dorota Nieznalska i Polen och Sooreh Hera i Holland. Det första fallet rör sig om hädelse mot religionen (hon blev till slut frikänd 2009) och det andra ett komplicerat moraliskt dilemma med en kvinnlig konstnär från Iran som gjorde en framstöt med gay Muhammed.

Jag skall också förklara hur jag ser på Rondellhundsprojektet. En sak har verkligen gått fram i detta: Att allt som sker blir en del av konstverket. Även de mest avogt inställda kritiker nämner detta med viss förundran (och argumenterar sedan om vad som är fel med det).

En nyproducerad video som sammanfattar projektets gång i debattens svallvågor kommer att visas. Under de år som har gått har jag lärt mig praktiskt taget alla förekommande argument som används för eller emot den stackars rondellhundsteckningen. Nu kan de redovisas. Till denna video har jag producerat mycket vacker musik.

Om det blir tid nog, ämnar jag dessutom visa ett eller två avsnitt av musikalen Dogs. Dess sorgliga historia kom inte längre än att vissa delar av den kunde visas på ett seminarium arrangerat av Humanisterna på ABF-huset i Stockholm 2008. Mitt valspråk ”Allting är en fördel” kommer dock väl till pass. Idag gör jag betydligt bättre videoarbeten. Det blir därför en omsorgsfull renoverad upplaga av avsnittet ”Debatt” (”The Fashion of Islamophobia”) som man kan stampa takten till. Att det till synes så seriösa debatterandet i första hand skapar ett avsevärt underhållningsvärde skall man inte glömma bort.

”Allt är politik” brukar man säga. Men det går lika bra att dra till med att ”Allt är estetik”. Vilket står överst i medvetandeskalan? Eller finns det ett tredje? ”Allt är konst”?

Vilks som rondellko i Göteborg nämnde jag häromdagen. Detta intrikata konstverk skall sannolikt på ett djupsinnigt sätt föra tankarna till kohandel, ett förfaringssätt som idag har ersatts av begreppet ”dialog”.

Emellanåt kommer det för mig att konstprojektet Rondellhunden tenderar att bli oöverblickbart. Förgreningarna leder i de mest skilda riktningar. Idag kom nyheten att al-Qaidaledaren Abu Omar Baghdadi är död. Min gamla fatwa från 2007 var signerad av denne figur vars existens ständigt har betvivlats. Fatwan kom inkapslad i ett långt böneutrop där det efter idogt lyssnande går att urskilja både mitt förnamn och prissumman. Al-Qaida Irak är huvudsakligen verksamma inrikes. Anknytningen till Sverige, förutom fatwan, är att det finns svenska medlemmar.
Abu Omar Baghdadi har förklarats död flera gånger och för någon månad sedan upprepade Martin Aagård i Aftonbladet att det bara är ett täcknamn för organisationen. Som god librettist förbinder Aagård al-Qaidaledaren med Jihad Jane.

Hur det än förhåller sig är det en god historia som måste få sin värdiga plats i konstverkets dokumentära avdelning. Självfallet i musikalisk form och med teatraliska utspel.

Finns, finns ej, död eller levande

Omardebatten går alltmer in i ett metaskeende. När Anders Johansson kommenterade Omars stolligheter förflyttade han intresset till hur liberalismen kritiserat Omar. Och då passade han också på att nämna behandlingen av Irans president Ahmadinejad i Genève. Det rörde sig naturligtvis om hyckleri.

Frågan som uppstår blir naturligtvis vad som skall uppmärksammas. Omar var dock ett flaggskepp som gick under med hela sitt symbolvärde. En möjlighet för hans tidigare anhängare hade varit att deklarera sitt avståndstagande. Men antagligen är det en alltför defensiv och pinsam reträtt. Så kan man välja att tala om hur han avvisas och hur hans kritiker visar upp sin godhet. I sammanhanget får man ändå intrycket av att den infallsvinkeln är något marginell. Devrim Mari kom t ex med kritik i Dagens Arena och den var knappast missriktad.

Johansson kommer nu tillbaka i Aftonbladet och driver tesen att reaktionerna mot islamismen understödjer både kritiker och fundamentalister. Vi har därmed kommit in på ämnet de egentliga agendorna. Sådana som debattörerna i de olika lägren till skriver varandra, alltså att dra starkt åt höger eller åt vänster. Johansson har väl ändå fått en kritik som han inte kommer helt undan. Men han sidsteppar med att ”det enda som erbjuds är en pantomim av upprörda gester, självhögtidliga positioneringar, falska anklagelser.” Han fortsätter med att visa att han inte står främmande för en självkritik just i denna sak: ”Naturligtvis är jag en del av samma omständigheter, samma teater, samma logik. Första steget mot en annan sorts kommunikation är att försöka synliggöra logiken.”

Den logik som synliggörs kommer nog inte att bli någon annan än att det finns ett vänsterbeteende och ett liberalt. De för en debatt med varandra och har stora svårigheter att kunna konkretisera övergripande målsättningar. På vänstersidan kan man inte prestera någon trovärdig omvälvningsplan utan får nöja sig med att inte ta direkt avstånd från USA:s och Israels mest hätska motståndare. Liberalerna får pröva att hävda de västerländska reglerna för mänskliga rättigheter men löper en ständig risk att knuffas ut på högersidan eftersom de alltid kan misstänkas för dolda planer. Hur skall man göra en annan sorts kommunikation av det?

Jag har insett att jag länge var naiv nog att tro att islamofobi och muslimerna var den verkliga frågan. Men nu förstår jag att det är ointressant. Det är debattörernas tvålägerspolitik som skall bedrivas.

Omar har blivit Sveriges svar på Ahmadinejad. Som liten kvällsunderhållning har jag saxat ett stycke från musikalen Dogs, avsnittet där Omar framträder med sina synpunkter på de små teckningarna. Redan då fann jag det egendomligt att han så kraftfullt såg en parallell mellan rondellhundsteckningarna och Ahmadinejads tävling om den bästa karikatyren på Förintelsen. Men det fick liksom sin förklaring.

Zeitgeist, vad är det? Förr, åtminstone i konsten, rörde det sig om något som ännu inte framträtt men som konstnären med sin känslighet kunde förnimma. På det tror man inte längre och Zeitgeist blir istället de vågor av händelser och engagemang som det globala informationssamhället åstadkommer.

I Gaza där bomba de. Israel anstränger sig över hövan för att göra sig impopulära och omöjliga i världens ögon. Skjut så svarar vi. Och om det finns två terrorister som gömmer sig bland 50 oskyldiga då skjuter man samtliga och har eliminerat två terrorister samt visat att så skall man inte göra.

Nu gäller det för världssamfundet att få slut på Vilda Västern.

Egendomliga följdverkningar kan dock konstateras och vi ser i Expressen att Mohamed Omar har genomgått en väckelse och från att ha varit en fredspredikande muslim är han nu omvänd till islamist och stöder Hamas, Hizbollah och Iran. Så mycket var fagert tal värt för den känslige poeten som även utropat sig till Sveriges Nationalskald.

Jag bjuder därför på lite lördagsunderhållning i vilken även Andreas Malm framträder. De två såta herrarna står varandra numera nära. Och de delar också egenskapen att vara mina skulpturer.

VIDEO

Man skall inte tro att Muhammedteckningen är glömd i konstvärlden. Den väg av arrogans som den väckte lär pyra länge än. Ett litet nålstick dök upp i dagens Aftonblad där Martin Aagård har några synpunkter som han för fram i samband med att han diskuterar Lene Bergs Stalinprojekt. Det inleddes med att Picassos Stalinteckning skulle sättas upp i Oslo på Folkteaterns framsida på Youngstorget, Arbeiderpartiets bastion. En form av påtvungen institutionell kritik denna gång alltså inte riktad mot konstvärlden. En uppföljare i USA stötte också på problem. Läs mer om dessa här och här.

Aagård skriver vidare:

”Historien påminner inte så lite om Lars Vilks Muhammedteckningar. Någon blir kränkt av en halvdålig teckning. Konstnären hoppas komma undan att säga att kritiken är en del av konstverket. Allt bråk hade kunnat undvikas om konstnären försökt vara lite mer realistisk.”

Nog borde han känna till att Vilks sedan länge arbetar med konsten som process och att inkluderandet av reaktioner är ett invant arbetssätt som inte är någon tillfällighet. För att understryka detta har jag också gjort Dogs som är ett sätt att visa hur konstverket tar sig fram genom en lång rad reaktioner. Nu blir ju också Aagårds bidrag ett ytterligare tillskott.

Vad han menar med att bråk hade kunnat undvikas genom att jag skulle ha varit lite mera realistisk är jag inte i stånd att fatta. Hela saken fick fart genom att arrangörerna i den lilla orten Tällerud inför närvarande journalist fick för sig att någon skulle kunna bli så kränkt att det kom en terrorist till platsen ock därför plockade ner de redan upphängda teckningarna. Hade arrangörerna varit lite mera realistiska skulle de inte ha vidtagit några åtgärder och då hade det inte heller blivit några diskussioner om halvdåliga teckningar.

Också i dagens nummer behandlar Malin Krutmeijer Malmö konstmuseums utställning om kommunistisk konst ”Under de röda fanorna”. Där skriver hon:

”Det ökar inte förståelsen att påstå att ’om den tidens konst talar vi inte i termer av estetik – vi talar om politik och propaganda.’ Det är klart att det är estetik, precis som den västeuropeiska konstens vid samma tid också den är ideologiskt färgad.” Därefter tar Krutmeijer sats och påtalar att den modernistiska konsten gett sig på kvinnan och henne uppfläkt och styckat samt reducerat henne till stilleben.

Konstteorin genomlider här ännu ett av sina lågvattenmärken. Låt mig bena upp det här: Visst är den kommunistiska traktorrealismen konst men har alltid betraktats av konstvärlden som usel. Den har inte heller blivit bättre med tiden. Den bryter mot den alltid giltiga principen att konsten inte skall illustrera idéer och särskilt inte politiska suspekta sådana. Den modernistiska abstraktionen av kvinnan är inte någon illustration av en idé om det kvinnliga utan en estetisk ordning vars kvalitetsnivå aldrig har varit något problem för konstvärlden. Att man sedan kan komma med synpunkter på vilken kvinnosyn som har varit den ledande i konstvärlden är en annan historia.

Denna härliga afton, då man kan utgå ifrån att tempot är högt i det svenska folklivet, har jag följande små noteringar:

Uwe Max Jensen har skrivit en intressant artikel om organisationen av det danska U-Turn. Artikeln är ett exempel på vad konstkritiken nästan helt saknar: Nätverkens betydelse och deras förmåga att alstra konstnärlig kvalitet. Vem och vad hänger ihop med vad och vem? Jensen har efter den artikeln blivit mäkta impopulär i bestämda kretsar. Den är värd att studera med eftertanken att det är så det brukar se ut när sömmarna synas (alltså OM de synas).

Milou Allerholm skriver idag i DN om Complaints Choir som för närvarande också är aktiv i Sverige. De finska konstnärerna Tellervo Kalleinen och Oliver Kochta-Kalleinen har sedan några år inkasserat en världshit med det projektet. Det handlar om att på orter över hela världen samla in klagomål och framföra dem i körform. Ett av de få exemplen på samtidskonst som lyckas skapa en bred förankring utanför konstvärlden samtidigt som konstvärlden nådigt bekräftar. Intressant överblick finns på hemsidan.

Nå, det är naturligtvis omöjligt för ett samtidsprojekt att bli folkligt. Det blir något annat, men det är den enda möjligheten som står till buds: Två läsningar, en med högdiskurs och en med lågdiskurs.

I min egen lya ägnar jag mig med full kraft åt ett nytt projekt (i väntan på möjligheter att kunna genomföra den fulla premiären av Dogs): Opera. I videoform.

Jaha, så var det konstmässa igen. En av de riktigt stora är igång för fullt: Miami Art Basel. Som förväntat är det inte samma sprudlande glädje som för ett år sedan. Party blir det ändå men som det har noterats är kaviaren borttagen från delikatessbordet.

För att inte framkalla ännu mer pessimism är tonen från arrangörer och gallerister överslätande: ”We are in a time of transition. And we don’t know where this will take us”.

En annan vinkel är: ”We are back in 2007.” Och nytt är att Obama syns i många konstinslag, garanten för en ljusnande framtid.

För allt i världen, det kunde ha varit värre. Miama säljer trots allt en hel del, men nedgången ligger någonstans mellan 20 – 40 % och med tanke på att priserna också fallit är det en betydande skillnad. Ingen katastrof men det är klart att marknadens tid är förbi.

Det brukar sägas att 90-talet var curatorernas decennium och att 00-talet var samlarnas. Justerar man detta till att samlarna (efter hand snarare” köparna”) inte fick fart förrän 2005 är det en kortvarig men intensiv period av marknadsdominans som vi har haft förmånen att få uppleva. Fascinationen över prisstegringarna blev konstens egentliga innehåll för några år och konstnärerna kunde naturligtvis inte motstå en viss grad av anpassning till vad som var gångbart.

Prisutvecklingen för samtidskonsten

Nå, vad blir nästa dominant? Curatorerna kommer knappast tillbaka. De har inte heller försvunnit. För trots allt är det biennalkulturen som gäller. Men biennalerna är inte längre vad de var för några år sedan. Nyhetsvärdet har minskat drastisk och den senaste felslagna förhoppningen var Sao Paulobiennalen med sina tomma rum och seminarieverksamhet. Visserligen har den fått några vänliga recensioner i svensk press (DN och konsten.net) men Sao Paulo har svåra ekonomiska bekymmer och framtiden är osäker.

I utställningen som jag tidigare skrev om anyplacewhatsoever på Guggenheim lirkade arrangörerna fram en liten vision (vision skall det vara – så också i konsten) från Deleuze: Där filmen lämnar berättelsen och blir något annat, ja där fann man en frihet. Deleuze har aldrig varit bra på konst annars borde han ha känt till att den friheten – vad den nu kan vara värd – är ett konventionellt inslag i praktiskt taget varje konstprojekt. Alltså, tunt, mycket tunt.

Ett område finns kvar för alternativa visioner: Konstvärlden. Ingen curator kan utsätta konstvärlden för en radikal kritik, det passar sig allra minst för en biennal. Självfallet finns institutionell kritik men sådan är anpassad till ett föreliggande och trivsamt behov. Inga skarpa vapen. Konstvärlden och dess konsensusuppfattningar om vad som skall vara giltigt är jungfrulig mark men besvärlig.

För den som vill se lite film går det bra att ta en titt på den första hela filmen från Dogs. Credits, den andra av sjutton delar finns nu ute. Den anger område och rollista, konstvärlden och blasfemi. Man kan se den här.

Signaturen TK är missnöjd i sin kommentar. Om gårdagens videoarbete gav han ett direkt underbetyg: ”Lika trist som din övriga ‘konst’”.

Inget tips om hur den skulle kunna bli bättre. För att tillfredsställa denne kund gör jag ett nytt försök: Julkonsten

Karin Svensson for ut i en kommentar till Del 644 där hon kallade mig obildad. Kanske kan hon bevekas av den bildning som tveklöst framträder i detta lilla arbete.

Som det nu är bör ett verk 1 få en uppföljare genom 2. Så också för den av många uppskattade thrillern The Governor. Lagom till julskyltningssöndagen kan jag presentera The Governor 2. I den visar landshövdingen att hans resurser som konstverk inte skall underskattas. Inte ens jag kunde föreställa mig att han kan göra så mycket av en relativt kort monolog.

Missa inte Governor 2!

Efter åtskilligt slit har jag fått ordning på den malmisering som jag nämne tidigare. Resultatet finns här: The Transition.