Vilks.net

Dödshot är inne. Ingen är som ej är dödshotad. Och vi kan få se dem på tv: ”Dödshotade i tv i kväll” som Expressens rubrik för popgruppen Kick lyder. Och smarta journalister har lärt sig att på egen hand skapa rikstäckande nyheter. Christer Nordin skämtade med ett dödshot och Sydnytts journalist tog det på dödligt allvar. Eller kanske inte, när det inte finns något att rapportera kan man själv göra sig till nyhet.

Det skulle vara intressant att veta vem som har svenskt rekord i dödshot? Svårigheten att avgränsa kategorin hänger samman med att bedöma hur seriöst ett visst hot är. Grundregeln är att ett hot inte är fullt ut seriöst om det inte följs av bestämda krav. Verkställighet utan hot är effektivare. Fatwahot kan kallas för förhoppningshot. Fatwan utgår och utställaren hoppas på frivilliga intressenter. Under alla omständigheter tror jag att jag har en hygglig placering på en sådan rekordlista. Det senaste inkom idag. Dialogen är något slarvigt kopierad men ni kan nog följa replikväxlingen:

”du ska dö imorgon

12:07pmMe

Inte i morgon, jag kommer att leva fram till och med den 31 juli 2030

12:08pm

vi har laggt en bomb utanför ditt hus

d ska bomba hela huset

en knapp bara sen e de kört

vi vet vad vi håller på med

vi har gått igenom allting

och gjort det klart

12:09pmMe

Nej, ni verkar vara odugliga till det mesta

12:10pm

al-qaida

kommer ge oss 70 miljoner

al-qaida är ruinerade

12:10pm

haha

jag dör av flabb

12:11pmMe

jag också

12:11pm

imorgon e de kört

Hittar ni vägen eller kör ni vilse?

12:11pm

du kommer dö”

Visst kan man anmäla sådant men varför förslösa sin tid med detta? Som manus är det inte så dåligt och jag vill påminna dem som ännu inte tagit del av min sång i Sydsvenskans reklamfilm att lyssna HÄR. Opera eller musikal, det kan bli riktigt bra i dessa dödshotstider.

Ej blott finns tolvtaggaren ”Älg i solnedgång” utan även ”Räv i solnedgång”; Bruno Liljefors 1889

Alltsedan 2007 får jag leva med den ständigt upprepade frågan: ”Varför tecknade du bilden av profeten?” I nästan samtliga fall är den frågande inte intresserad av mitt svar, svaret har man redan gett, alltså för att kränka muslimer. De flesta som läser här känner säkert väl till det konstnärliga motivet angående vad som är politiskt korrekt i konstvärlden. Den utläggningen blir alldeles för komplicerad för den som inte är insatt i konsten. Man vill med andra ord inte ha ett svar, utan ett enkelt svar, precis det man redan har tänkt sig.

Sent igår hade jag återigen en chat med en muslim som till en början förde ett rimligt samtal. Men då saken blev för komplicerad övergick han till att kalla mig för idiot och slutade med att ursinnigt framhålla att jag inte skulle undkomma ett strängt och obönhörligt straff.

Det tål att sägas igen att det inte är så lätt att begå en reell kränkning som man kanske skulle kunna tro. Att t ex publicera en bild på en blogg har i regel inga större konsekvenser. Inte heller att ställa ut den i ett konstsammanhang. När min teckning visades i Luzern för två år sedan väckte det ingen uppmärksamhet av betydelse.

För att en kränkning skall komma till stånd krävs en onyanserad reaktion som den som riktades mot Nerikes Allehanda när de publicerade teckningen. En officiell publicering är i praktiken nödvändig och den måste dessutom få medial spridning för att eventuellt dra igång omfattande reaktioner. Vad som föranleder indignerade och hotfulla reaktioner är sålunda en komplicerad händelsekedja som är ytterst svår att förutsäga. När en sådan har uppkommit har också det enkla svaret givits: Det är inget annat än ett simpelt islamofobiskt utspel – vilket får ett intressant stöd från en rad erkända debattörer. Även dessa nöjer sig med simplistiska svar.

Nå, när hela denna cirkus är i gång för fullt visar den hur den politiska debatten förs. De som försvarar min ståndpunkt hävdar i första hand att den kan försvaras utifrån yttrandefriheten och, åtminstone några, framhåller också att det finns en avgörande komplexitet i den givna intentionen.

Mina svar ändrar alltså inte mycket, däremot har det visat sig svårt att binda mig vid en bestämd politisk eller ideologisk inriktning. För att finna ett motiv är det därför vanligast att betona att Vilks är ute efter uppmärksamhet, en misslyckad konstnär som önskar kompensera sig genom att sikta på de mest lättkränkta och svaga.

Glödande rondell utan rondellhund

På grund av dessa omständigheter har jag inte kunnat besvara några intressanta frågor som bland annat framförts av den ironiskt kritiske ”Gunnar Mohammad”. Han skriver angående min utläggning om konstens överskridande:

”Herr Vilks talar dock i sammanhanget om ’konstens givna benägenhet att åstadkomma kränkningar’, som om konsten levde ett eget liv fritt från konstnären eller som om människan, frukten och livet enbart var sitt innehåll.

Detta är givetvis en grundläggande missuppfattning.”

Jag har mycket medvetet använt en metonymisk formulering för denna ”givna benägenhet”. För faktiskt är det så att konsten genom sina traditioner lever ett eget liv i  exempelvis aspekten överskridande. Det sker ingen undervisning i ”överskridande” eller ”kränkning”, men detta uppfattas ändå av den som blir en del av samfundet konstnärer. Jag har utrett den här saken i boken Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar och nämner där ett antal för konsten grundläggande egenskaper. Dessa är så självklara att de på något sätt per automatik ingår i en konstnärs uppfattning om vad som gäller i konsten. T ex befinner sig konsten på en hög ontologisk/filosofisk nivå, den fiktionaliserar alltid sitt innehåll, en konstnär skall inte illustrera en idé, det som görs skall vara relevant i förhållande till vad som pågår i konstlivet. I detta sammanhang finns också normbrottet (eller originalitet, överskridandet, kränkning).

Överskridandet ligger djupt inmängt i konstens traditioner och dess fundament kan spåras till Kant när han i Kritik av omdömeskraften (§ 46) förtäljer att geni är:

”en talang att skapa som inte kan lyda några regler, alltså inget anlag för skicklighet att göra något som kan läras enligt en regel: alltså måste originalitet vara dess första egenskap…”

Den konventionella systematiken för överskridandet kom till stånd genom modernismen som är en historia om ständiga kränkningar av det rådande. Överskridandet regleras givetvis av konstvärlden, först med dennas benägna godkännande (som inte behöver komma omedelbart) kan ett utspel förvaltas som kvalitet.

En annan intressant kommentator, C-G Wikstrand, vill gärna bibehålla Rembrandt & Co som konstnärer:

”Hur meningsfullt är det att säga att Rembrandt och Michelangelo inte är konstnärer? Kanske beror det på vilken uppfattning vi har angående begreppsbildning överhuvud taget.”

Meningsfullt utifrån att de inte uppfyller kraven på vad vi menar med konstnärer. På Rembrandts och Michelangelos tid fanns ingen högdiskurs och inga romantiska genier. En senare tids konsthistorieskrivning (som kommer sent, först ett stycke in på 1800-talet) har utnämnt äldre målare och skulptörer etc. till att representera konst i vår mening. De facto anser konstvärlden att dessa är konstnärer men det är en central uppgift att påpeka att det sker godtyckligt.

Här börjar det på allvar. Kant: Kritik der Urteilskraft. 1790

Bilden från Kants skrift kan tyvärr inte laddas upp idag. Levonline har strängt butiken efter hackarens senaste inhopp. Men den kommer när de öppnar på måndag.

Lite tjatigt börjar det bli. Jag får medge det. Men ändå, när vänstermännen skall argumentera om Uppsalaincidenten kan det bära iväg med fantasin. Senaste store tänkaren är Anders Björnsson. Han lyckas i en Newsmillartikel få ihop det på ett imponerande sätt.

”I och för sig är det inte självklart att vem som helst ska få ta till orda i en universitetspulpet. Men nu var Vilks inbjuden av det aktuella lärosätet just för att förklara sin provokativa konst och det är mycket som talar för att den situation som uppstod var den av alla förväntade. Man kan göra tankeexperimentet att någon hade ställt sig i strömmen av människor mellan Drottninggatan och Västerlånggatan i centrala Stockholm mitt under bröllopsyran och vräkt otidigheter över kronprinsessparet. Det skulle inte ens inbitna antirojalister ha gillat. Det skulle ha slagit tillbaka, framförallt mot dem.”

Inte dåligt att se likheten mellan att ställa sig i strömmen av människor och att hålla en planerad föreläsning om yttrandefriheten på ett universitet! Men han nöjer sig inte med det. Han kastar fram att det inte är lämpligt att hålla sådana föreläsningar på ett dylikt lärosäte men finner dessutom möjligheten att lansera en konspirationsteori:

”Och naturligtvis: det slog naturligtvis tillbaka med en våldsam kraft mot de huliganer som protesterade mot Vilks och handgripligen vill hindra honom att öppna munnen. Kanske hade det trots allt varit lämpligare om Vilks fått framföra sitt budskap i en annan lokal. Nu ställdes en konstnärlig och en religiös sanning mot varandra i den vetenskapliga sanningens tempel. Man kan tycka att det var illa genomtänkt. Men tänk om det fanns en underliggande strategi? Man ville kompromettera muslimska huliganer.”

Där satt den. Man ville medvetet kompromettera muslimska huliganer. Vem skulle då denne ”man” vara? Ja, misstankarna torde riktas mot doktoranden i estetik, tillika konstkritikern Rikard Ekholm som inte alls ägnade sig åt det aviserade temat ”konstens gränser” (till vilket han tidigare bjudit in Anna Odell, kanske med tanken att kompromettera huligansk sjukvårdspersonal). Istället skulle han listigt ha tänkt ut en islamofobisk fälla. Eftersom Ekholm inte är högsta hönset i hierarkin är det uppenbart att den islamofobiska oviljan har bitit sig fast i universitetsledningen. Utan vidare är det lätt att räkna ut att islamistiska huliganer hyser ett starkt intresse för samtidskonstens problem med yttrandefriheten, att de skulle strömma till föreläsningen och att de med största sannolikhet skulle kasta sig över föreläsaren.

Eftersom Anders Björnsson 1968 lämnade vänsterpartiet kommunisterna och övergick till maoisterna är det inte mer än rätt att påminna om lite maoistisk nostalgi. Lyssnen till den intagande tonerna om den lilla röda från Jean-Luc Godards film La Chinoise (1967).

Komikern Russell Brand lyckas få till det i en intervju i Expressen. Han har provat Koranskämt men sedan han har blivit bekant med att dödshot kan bli följden har han valt en annan filosofisk linje:

”Samtidigt tror jag att det är viktigt att vi inte glömmer att en avgörande del av att vara tolerant är att tolerera andra människors tro och även deras intolerans. Det är underligt, men du måste tolerera att alla inte är toleranta annars är du inte tolerant.”

Såtillvida har han rätt att den tolerante bör kunna tolerera intolerans – så länge det inte har några offentliga eller annars direkta effekter. När man kommer till dödshotsläget är det definitivt slut med den sortens tolerans. I Iran och på en del andra platser hänger (eller eventuellt stenar) homosexuella eller dem som har varit otrogna. För att då visa hur tolerant man är bör man….

Den stereotype vänstermannen/kvinnan är ett alltmer påtagligt fenomen. När ett sådant exemplar kommer in på rondellhunden rafsar han/hon samman några i dessa kretsar cirkulerande fraser och uttrycker sin motvilja. Här är det skribenten Mats Parner:

”Men givetvis förekommer verkliga kränkningar i levande livet. Konstnären Lars Vilks svarade för en sådan med sin obehagliga teckning av profeten Muhammed som rondellhund, enligt LV:s utsago gjord för att testa yttrandefrihetens gränser. Ingen har dock ifrågasatt Vilks rätt att frambringa usla konstverk eller, än mindre, hans yttrandefrihet; den är vi beredda att slå vakt om med näbbar och klor.

Men det innebär inte att vi behöver se på Vilks hundgalenskaper med välvilja eller sympati. Hans rondellexperiment är enbart destruktivt och kränker muslimer utan att på något sätt kritisera deras tro i ordrätt mening. Följden blir att positionerna låses fast än ytterligare och att Sverigedemokrater och likställda kan håva in billiga poäng.

Det är för övrigt nedslående att yttrandefrihetens gränser ideligen måste ‘testas’ på just muslimer.”

Parner skriver detta utifrån några texter av Ann Heberlein. Heberleins uppfattning i rondellärendet är att det inte är fråga om dålig konst utan om dålig moral. Hon delar professorn Seyla Benhabibs uppfattning om hur yttrandefriheten skall användas:

”Yttrandefrihet är en moralregel med avsikt att möjliggöra ett öppet och kreativt samtal inom och mellan grupper.”

Det låter tjusigt med att yttrandefriheten ”används”. Yttrandefriheten är fullständigt ointressant om den utnyttjas för att säga något som alla håller med om eller åtminstone att det sagda framförs med alla tillgängliga reservationer för att inte någon skall kunna bli kränkt. Det jag kan förstå med tesen ovan är att en väg att skapa förbindelser och öppningar är den diplomatiska, när man inte använder yttrandefriheten utan istället kohandlar med sina uppfattningar, kanske i bästa syfte.

Först ett tack till den kommentator som gjorde mig uppmärksam på Åke Sanders artikel om rondellhundens mysterium. Den aspekt som en professor i religionsvetenskap innehar är ett icke oväsentligt bidrag till konstprojektet. Just denna synpunkt, att bli en del av projektet, är något som Sander inledningsvis nämner som ”en ovilja att bli indragen”. Dock skrev han och blev indragen. Hans andra reservation är om en forskare i religionsvetenskap kan säga något intressant om konst.

Det får nog sägas att Sander hamnar i svårigheter när han skall reda ut vad konstnär Vilks är ute efter. Han använder sig av lösryckta citat från min och Martin Schiblis bok Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar. Jag har där skrivit en del om provokationen och om vikten av att skapa uppmärksamhet. Provokation är en del av en mäktig konstnärlig tradition. För varje betydande konstnär är det av vikt att kunna dokumentera att det förelegat någon form av provokation. Alltså reaktioner som följd av nyskapande och överskridande. Men samtidigt är det avgörande att provocera på rätt sätt. Den som provocerar på fel sätt kommer att drabbas av konstvärldens avståndstagande. Att skapa uppmärksamhet är en självklar inställning för en samtidskonstnär. Utan uppmärksamhet är en konstnär helt marginaliserad. 

Nå, i mitt fall begår jag en provokation som är felaktig och som inte ger mig några fördelar i konstvärlden. Mitt projekt gör mig visserligen känd i konstvärlden och i världen utanför men min karriär som samtidskonstnär gynnas inte. Sander, som inte äger någon djupare inblick i hur den samtida konstvärlden fungerar trampar på med sitt fyrkantiga resonemang och ställer upp fyra möjliga förklaringar till vad Vilks är ute efter:

”1) debatten om yttrandefrihet kontra censur, 2) debatten om Civilisationernas Krig mellan Väst och islam, 3) ett medvetet försök att provocera, kränka, misstänkliggöra och exkludera islam och muslimer, med andra ord som ett uttryck för islamofobi, eller 4) diskursen att göra Lars Vilks till en ’stor samtidskonstnär’.

Han slutsats är att prioriteringsordningen är den omvända. Först och främst vill alltså Vilks bli en ”stor samtidskonstnär”. Som jag nämnde ovan har Sander grovt missförstått hur en sådan skapas. Sedan drar han alltså till med den gamla islamofobikäpphästen. Konstnär Vilks var helt enkelt ute efter att håna och kränka oskyldiga människor. Han medger att projektet har gett upphov till en del intressanta diskussioner men kommer sedan fram till att sådana debatter endast leder till nedslående resultat. Han hänvisar till Geert Wilders framgångar i det senaste valet i Nederländerna. Alltså: Om man diskuterar Islam kommer sådana diskussioner att leda till oönskade valresultat. Debatter om islamism, om övergrepp i religionens namn bör sålunda inte föras eftersom de leder till ökad islamofobi.

Det förefaller mig som om Åke Sander kan skaka hand med Peter Weiderud. Två givna medlemmar i brödraskapet för stringent logik.

Professor Sander får en plats i konstprojektet

Signaturen Wolfenstein menar sig ha kommit på ett sätt att kränka Vilks: ”Jag vet vad som skulle behövas för att kränka Lars Vilks. Köp alla kvarvarande exemplar av http://www.trykkefrihed.dk/kob-lars-vilks-verdensberomte-tegning.htm och elda upp dom.”

Jag har svårt att se detta som en egentlig kränkning. Klart att det är ett kränkande beteende men som konstnär och som projektledare av mitt konstprojekt skulle jag inte kunna se detta som annat än en fördel. För det första menar skribenten att bladen skulle köpas in och därför bli en välkommen inkomst för konstnären. När de sedan eldas upp blir det uppenbarligen utrymme för att göra en ny upplaga och förmodligen med ökat intresse. Sådana inhopp kan lugnt besvaras med ”Härliga tider, strålande tider.” Man skall skilja på materiell och symbolisk kränkning. En materiell kränkning som att våldföra sig på någon eller förstöra dennes egendom är en helt annan sak än att kränka något som har ett symboliskt värde (t ex ära, heder, identitet, självkänsla).

När vi nu är inne på det här med eld… Det är ju inte bara Wolfenstein som intresserar sig för eldning. De båda gossarna som prövade den röde hanen kunde faktiskt ha lyckats med att även fullfölja Wolfensteins förslag. Vid det tillfälle när de båda marodörerna försökte sig på en mordbrand fanns större delen av den ovannämnda teckningsupplagan liggande i huset. Om mordbranden hade varit framgångsrik skulle också dessa grafiska blad ha gått upp i rök. Vad jag därvid hade förlorat hade främst varit mödan att signera 700 blad. Men i övrigt hade det varit den minsta av alla förluster vid det här tillfället.

På Newsmill har Christer Sturemark gått i svaromål gentemot Peter Weiderud. Uppgiften att nedsabla Weiderud är inte särskilt svårt. Om Weiderud kan man säga att han är mer religiös än intellektuell. Jag föreslår att han skaffar sig en bra spökskrivare när han skall ge sig in i debattartiklarna.

Nimis närmar sig att bli 30 år (den 31 juli). Just nu restaurerar jag det här tornet ”AF” (Ascendentens funktion)

I mitt konstprojekt får man vara beredd på många omtagningar. En del av skådespelarna har svårt att förstå att en viss argumentation har dragits ett antal gånger men kan inte avhålla sig för att traggla den en gång till. En av dessa debattörer är Peter Weiderud, ordförande i kristna socialdemokraters förbund. Hans välkända resonemang finns på Newsmill. Han finner som bekant en glädje i att jämföra Vilks med pastor Green:

”Jag är ivrig försvarare för Lars Vilks rätt att uttrycka sina åsikter. Men det innebär inte att jag tycker Lars Vilks agerar klokt eller konstruktivt. Han söker medvetet provocera och kränka en grupp som redan befinner sig i utsatthet. Det är skälet till att jag har jämfört honom med pingstpastorn Åke Green som på ett liknande sätt missbrukat religionsfriheten för att slå mot homosexuella.”

”Däremot har få av dem som har ansvar för att värna yttrandefriheten sett och förstått vad Lars Vilks ställer till med på andra sidan av sitt agerande. Jag har valt att göra det, som ett försvar för yttrandefriheten.”

Vad Weiderud drar genom ännu en gång är att man inte skall genomföra en berättigad kritik om den kan bli missförstådd och eventuellt drabba någon annan.

Det andra citatet är något som Weiderud tydligen tror befinner sig i underläge. Jag vet inte hur många debattörer som har klämt till med just det argumentet.

Jag tror de flesta känner till standardexemplet på hur fel Weideruds slalomåkning blir: Du skall inte kritisera den iranska regimen eftersom en sådan kritik kan drabba en utsatt grupp i Sverige.

Ej att förglömma den ryska kränkningsskandalen. Mer detaljer HÄR.

De båda brödernas blånekande mötte ingen förståelse hos tingsrätten. Så var deras historier och förklaringar inte heller särskilt trovärdiga. Åklagarens straffkrav bantades en hel del av tingsrätten och det är inte omöjligt att domen kommer att överklagas. Kanske från båda håll.

Det förefaller inte sannolikt att brödernas oförsonliga hat och deras nonchalans mot det svenska rättsväsendet kommer att ändras.

Nu har den kommit! Den av militanta islamister efterlängtade inspirationskällan med mycket information och många tips. Jag tänker naturligtvis på magasinet Inspire som man finner på muslimdefenseforce.

Bland mycket läsvärt finns en karikatyrspecial där läsaren själv kan välja ett favoritobjekt. För att sedan bläddra vidare till avsnittet hur man på enklaste sätt kan tillverka en bomb hemma i köket.

Från Inspire