Vilks.net

Det är inte så lätt för al-Qaida som med största sannolikhet dras med svåra budget- och rekryteringsproblem. Men billiga lösningar kan också ge en del. Det senaste numret av Inspire Magazine, som jag kommenterade i går, har väckt en del medialt intresse. Tidskriften, som kan ses som en något perverterad och uppdaterad version av Kamratposten, har uppnått att bli uppmärksammad och når därigenom fler läsare och möjliga entusiaster. Eftersom listor är väldigt populärt i vår tid är en dödslista en lite ovanlig och spännande variant på temat.

Som man kan se bland kommentarerna har jag släppt genom ett par exempel på näthat. Detta med tanke på näthatets popularitet. För någon vecka sedan var det fortfarande ett stort ämne som man tog på största allvar. Men allt har sin tid och nu när väl luften har gått ur det ämnet jag lät mig inspireras till den lilla näthatsvisan:

Det har blivit populärt

och är så välment och kärt

Lite näthat, ja lite näthat,

det skadar ingen

För mig är RH-projektet i första hand ett gestaltningsproblem. Den inställningen äger stor allmängiltighet, förpackningen är väsentligare än innehållet vilket alltid redan är känt. Man kan se detta i Inspire Magazine som onekligen har arbetat med formen. Det som gäller för politik och propaganda går dock inte att framgångsrikt använda i konsten. Gestaltningen i konsten har som uppgift att göra innehållet kryptiskt, alltså motsatsen till vad vi ser i andra sammanhang. Det finns många möjligheter men det är ytterst sällan de kan fungera utanför ett konstsammanhang. Se t ex (nedan) Robert Delaunays försök att ge en konstnärlig visualitet åt ett politiskt mord 1914. Kvinnan som skjuter ner en redaktör är Henriette Callaux. Redaktören hotade med att publicera graverande uppgifter om finansministerns erotiska eskapader. Detta för att denne motsatte sig ökade försvarsutgifter. Då ryckte hans hustru in och det hela slutade med ett mord när hon tömde magasinet i karlsloken. Henriette Callaux blev frikänd eftersom domstolen menade att en kvinna, på grund av sin natur, inte kan kontrollera sina emotioner.

Riktigt klart var det inte med RH för den här gången. Jag skall erkänna att jag dömde ut Becirov lite för snabbt. Han har nämligen accepterat att föra ett samtal med mig i radio den 11 mars. All heder åt detta beslut.

En annan intressant nyhet är det senaste numret av Inspire Magazine. Två av de tre redaktörerna har man lyckats ta kål på men den tredje har fått ett nytt nummer. Här finns inspiration för den långtgående islamisten. I numret kör man som vanligt med aktuell dödslista och jag ser att intresset för min person inte har försvunnit. Faktiskt har en vacker placering i händelsernas centrum. Design- och text greppet är imponerande modernt. Texten nedan som beledsagar bilden skulle kunna platsa på en konstbiennal men skulle förmodligen betraktas som alltför genomskinlig ironi. Men i det här sammanhanget är det kalla fakta.

Till slut blev det en utställning med rondellhundsmålningar. Åtminstone ser det ut så. Den i sammanhanget tappre är Henrik Rönnquist på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö. Utställningen kommer att äga rum i juli.

I och för sig är det inte den första utställningen där RH förekommer. Teckningarna visades i konsthallen i Luzern 2008 men här höll man en mycket låg medieprofil och bilderna sattes inte heller upp på väggen utan fanns endast för påseende av den som ignorerade en uppsatt varningsskylt. RH-teckningen var också utställd på Galleri Granen i Sundsvall 2009 då uppmålad på väggen i stort format. År 2009 var detta möjligt men att göra en liknande utställning idag på samma galleri är inte möjligt. Rondellhunden kom att hamna på en helt annan nivå med den händelseutveckling som inleddes 2010.

Nu skall det i alla fall göras ett försök att bryta isen och häva den censur som profeten åtnjuter som religionskritiskt undantag på grund av den starka brygd som kombinationen av skräck och rasism utgör.

Ett inslag skall komma i TV4:s morgonnyheter.

Här är en annan sak, en video från mitt framträdande i Köpenhamn i torsdags.

Skrivandet är något försummat dessa dagar, men jag har en del att stå i. Den årliga festivitas med Lukasgillet och Lukasmålarnas produktion skall tas om hand.

Som det säkert inte har undgått läsarna har Jihad Jane gett sin första intervju till Reuters. Man kan nå dena via länkar i texten i The Guardian. Hon berättar att hon var mycket nära att kunna fullfölja sin mission som tydligen skall ha bestått i att avlossa sex skott i bröstkorgen på det tilltänkta objektet. Hon skall också ha varit i Sverige. Detaljerna i denna berättelse väntar ännu på att klarna. Det råder ingen tvekan om att det är amatörernas afton i terroristbranschen. Jag och andra som är återkommande möjliga mål får vara tacksam för att fumligheten på bred front har trängt in i verksamheten.

Idag har jag inget annat att bjuda på än ett programinslag på BBC. Det är den gamla vanliga historien och under inspelningsdagen råkade jag vara en smula hes vilket ger min röst en något fördjupad prägel.

Är Rondellhundsprojektet inne i ett kritiskt skede? Läser man de många kommentarerna får man intrycket av att det nästan var bra tidigare men att det nu är djupt problematiskt och har blivit svårt att försvara. Thomas Millroth i SDS manar till besinning medan Nils Forsberg i Expressen drar till med ”idiotiskt”. Dåligt omdöme är också ett återkommande inslag. I konsten är honnörsorden ”risktagande” och ”överskridande” och jag tycker nog att jag fyller dessa, vanligen helt retoriska uttalanden, med bokstavligt innehåll. Så kan man fråga sig varför det skulle vara så märkligt att göra SION till en del av ett konstprojekt. Det är det inte heller eftersom det redan har skett med råge utan att jag har behövt anstränga mig. Liksom brukligt skapar åskådarna verket samtidigt som man tillskriver konstnären diverse motiv. Ett sådant motiv är det psykologiska vilket både Forsberg och Millroth. Pressad av mordhot och kritik har den stackars konstnären sökt sig ut på den extrema högerflygeln. Dessutom cirkulerar påfundet att jag skulle ha dragit fram dunkla åsikter om muslimer (vilket jag behandlade i gårdagens inlägg).

Angående frågan om SION får någon legitimering genom rondellhundens medverkan kan man säga att det i så fall redan har skett genom alla skriverier. Förknippningen är ett faktum och hur har det utfallit? Jag har svårt att tro att SION har erhållit något annat än att organisationen har blivit välbekant i Sverige. Spelar det någon större roll om jag verkligen medverkar eller ej? Skulle jag dra mig tillbaka kommer säkert en följdverkan i det att man kan säga att konstnären tvingades dra sig tillbaka på grund av det massiva fördömandet. Att han inte vågade därför att associationen är alltför drabbande oavsett vilka avsikter som finns med i spelet.

Forsberg skriver också detta:

”Nästan alla muslimer är inte terrorister och tycker inte att konstnärer ska tystas för att de gör något som strider mot deras religiösa föreställningar. Den minoritet som tycker det är motbjudande, precis som organisationer som SION är det.”

Det skulle vara intressant att veta vilken källa Forsberg åberopar när han menar att nästan alla muslimer inte tycker att konstnärer skall tystas. Förmodligen är det så att de flesta inte känner till något om den här saken eller att de inte aktivt bryr sig. Men mina erfarenheter ger ändå en annan bild. En lång rad företrädare för muslimska organisationer som på intet sätt är terroristiska har uttalat sig för bojkott och krav på censur. Så var det t ex i Karlstad och tidigare i Jönköping. Aktörerna i Uppsala kan inte heller beskrivas som terrorister. Och i ändlösa debatter har muslimska debattörer framhållit att nidbilder av profeten är detsamma som att förhåna Förintelsen. Vilka representanter för merparten av muslimer som har en helt annan uppfattning återstår nog att visa.

Ulrika Stahres kommentar har lite mera utrymme. Så skall det låta (Aftonbladet).

Naturligtvis är ledaren i DN en praktpjäs. Här skrivs bland annat: ”Men både Lars Vilks och Jyllands-Postens islamkritiska teckningar publicerades i sekulära länder där muslimer är i stark minoritet och islamister i stark minoritet bland muslimerna.”

Ja, vill man inte råka riktigt illa ut får man nog hålla sig till sekulära länder. Det var ju det där med moderniseringen.

Den debatt som har utbrutit angående mitt deltagande i SION:s konferens har, inte oväntat, sina klara övertramp.

I Kulturnytts intervju förekommer denna ordväxling:

”Men SION, arrangörerna, anser ju just det att västvärlden är hotat av islam.

-Ja?

Men du anser inte det?

-Nej. Jag tror inte att de har en chans att bibehålla sina religiösa föreställningar. De är olämpliga att föra in i ett modernt samhälle.

Vilka då?

-Jag pratar om den muslimska världen. Du kan ju se hur det ser ut i Mellanöstern, och det är ju många företrädare här som har uppfattningen att man ska hålla sig till sharialagar och göra undantag för blasfemi och annat…

Menar du att muslimer inte kan anpassa sig till ett modernt samhälle?

-Jo, det finns muslimer som anpassat sig till det moderna samhället men de är ju ingen stark röst.”

Hannes Fossbo anstränger sig för att få till något obekvämt men det jag säger är inget som helst kontroversiellt. Islam och större delen av den muslimska världen styrs av en religion som inte är moderniserad utan bygger på bokstavstolkning där religion och politik inte kan skiljas. Den modernisering genom friare tolkningsutrymme som har ägt rum inom kristendom och judendom har inte nått så långt inom Islam. Mohammad Fazlhashemi har t ex diskuterat detta i sin bok Vems Islam?. Muslimer som företräder en modernisering av Islam är ännu ingen stark röst.

Lisa Irenius skriver i UNT och gör sitt allra yttersta för att få detta till något kontroversiellt:

”’Jag har sammankopplats med allting redan nu.’ Han menar att han själv inte tror att islam är något stort hot mot väst. Men i nästa sekund säger han: ’Dom är ju olämpliga att föra in i ett modernt samhälle.’ Vilka dom? Undrar reportern. ’Jag talar om den muslimska världen.’

Vilks påstår alltså att muslimer i allmänhet skulle vara ’olämpliga att föra in i ett modernt samhälle’. Det är grovt. Och det gör att det känns allt svårare att försvara Vilks i de debatter som ständigt skapas runt hans person och konst.”

Det är uppenbart att muslimer som förespråkar bokstavstolkning av Koranen och andra heliga skrifter kommer att ha svårigheter att anpassa sig till det moderna samhället. Som privatpersoner kan de ha vilka åsikter de önskar men i den offentliga och politiska världen går det inte. Om det är någonting som är grovt är det att förespråka en teokrati i en modern samhällsbildning.

Irenius får istället till den här slutklämmen:

”Hur långt får man gå? Vad är okej? Yttrandefriheten förblir en av det öppna samhällets viktigaste friheter. Samtidigt känner jag mig alltmer obekväm med att försvara Lars Vilks rätt att uttrycka sina fördomsfulla åsikter.”

En balanserad översikt av konstprojektet RH skriven av Gabriel Byström finner man i GP. Man kan räkna med att det kommer att fortsätta att förgrena sig. En het potatis utgörs av att jag förmodligen kommer att delta i SION:s konferens den 11 september i New York. Jag ser inget problem med att konstprojektet estetiserar detta område. En hel del fantasier och omdömen kommer att fällas vilka givetvis är intressanta delar av den konstnärliga processen. Jag får också tillfälle att på egen hand, på ställe och ort, bilda mig en uppfattning om deltagarna och deras målsättningar. E fråga som jag redan har fått flera gånger är huruvida mitt deltagande legitimerar SION:s verksamhet. Jag är nog alltför obetydlig för att påverka detta. Jag skulle tro att min medverkan kommer att bestå i att jag får berätta något om mina erfarenheter. Dessa är redan välkända och används sedan länge som tillhygge både från vänster och höger.

Uti Aftonbladet fortsätter den skojiga debatten om klassamhällets förhoppningsvis barska återkomst. I Filip Yifter-Svenssons inlägg är det dock svårt att finna något substantiellt. Hans påstående är att den vita medelklassen hatar arbetarklassen. Egentligen borde detta skrivas som en positiv hållning. Då redaktionens skriftserie vill uppliva klasshatet vill det till att det hatas friskt från båda håll. Ett litet aber behöver man inte vara särskilt skarpsinnig för att inse. Artikelförfattarna härrör huvudsakligen från den vita medelklassen. Jag vet inte om detta skulle betyda att de måste anstränga sig för att hata sig själv. Yifter-Svensson försöker istället håna Expressens rekrytering av journalister men stenar som kastas från glashus är sällan verkningsfulla.

Jag är inte närmare bekant med Yifter-Svensson men ser i arkivet att han för ett par år sedan tog sig ton i RH-debatten. I den artikeln kastade han in ett påstående om att ”Vilks har uttryckt unkna åsikter om muslimer som grupp”. Källhänvisning saknas naturligtvis och jag skulle ha kunnat reta mig på sådant om det inte hade varit för att konstprojektet blir intressantare med lite hets i debatten. Emellertid lämnar Yifter-Svensson ett utmärkt uppslag när han menar att RH ”inte är någon Caravaggio”. Så sant, men det kan vi ändra på och jag är mer än tacksam för denna intressanta idé. Så snart jag avslutat min RH och Zorn (Midsommardans har jag slitit med sedan midsommarveckan) skall RH-Caravaggio bli genuint verkligt.

Noteras kan att fallet Jihad Jane rör något på sig. Rättegången som följd av den mordplanskomplott sopm hon var indragen i 2010 kan snart komma igång. Ytterligare en inblandad har erkänt. En lovande ung man valde fel vid skiljevägen. Expressen. Reuters.

Jag har alltid undrat hur Jihad Jane hade tänkt beväpna sig. Som konvertit borde hon vara svag för den heliga kniven, som amerikansk realist borde hon dock ha funderat på skjutvapnets fördelar. I konstprojektet är detta avsnitt den teatrala höjdpunkten.