Del 842: Betongprospektet
Den retrogardistiska/figurativa debatten blev en tämligen stor sak i det svenska konstlivet. Summerar man den är det bara att konstatera att retrogardisterna tog hem en klar poängseger. I första hand berodde detta på att det svenska konst- och kulturetablissemanget inte förmådde att prestera ett ordentligt försvar för sina vackra tankar. Några av de inblandade har varit stora tillgångar för retrogardisterna och en som envetet fortsätter att utmärka sig är DN:s konstkritiker Jessica Kempe. I ännu en av raden av artiklar i DN fortsätter hon med en imponerande istadighet att prestera något som nog får benämnas som personlig utgjutelse. Ej blott pådyvlar hon sina motståndare åsikter som de inte har och yttrande som de inte har yttrat. Dessutom drar hon till med att det skulle finnas ”ett avhierarkiserat svenskt konstliv som sjuder av alla sorter ”. Det spirar uppenbarligen en del fantasifoster i Kempes överhettade engagemang. Johan Lundberg har svarat på kritiken (Axess)
Medan övriga kritiker har dragit sig tillbaka och insett att det varken finns något hot eller något att frukta från den helt marginella retrogardismen, får Kempe för sig att den är ett led i en högerpopulistisk och naziinfluerad kulturkamp. Den intressanta frågan är varför hon inte stänger skrivbutiken, hennes emotionella konvulsioner gör ju bara saken ännu värre.
Den politiska profilen inom samtidskonsten har blivit lika sträng som en partibok. Det grånar över leden, hierarkin är styv som betong.
Dock skall vi inte vara nedstämda av det. Här finns muntrationer att hämta. Här finns en alldeles liten hyllning till vår framhärdande kritiker.
