Del 659: Halal-debatten
Halal-tv-debatten inföll just när julen slog till och fick inte någon stor uppmärksamhet. Men det finns en del av intresse i tillställningen.
I debatten framhölls med stolthet att programmet åstadkommit en stor debatt. Men varje debatt innebär inte alltid någon större vinst. Kritiken har varit hård, intill skoningslös.
När tv nu samlade sig till en debatt (som fick ersätta programseriens sista del) visade det sig svårt att samla en övertygande skara debattörer. Vi fick se ett b-lag. Andreas Malm ställer ju alltid upp och hans uppgift var som vanligt att visa hur starka band som finns mellan radikalvänstern och de korantrogna muslimerna. Devrim Mavi, redaktör på Arena, fick bjuda lite motstånd från ett alltid korrekt feministiskt perspektiv. Den rutinerade diskussonskämpen Malm hade dock ingen svårighet att överbjuda sina synpunkter gentemot de feministiska. Utgången av dragkampen mellan muslimdiskursen och feministdiskursen är naturligtvis given.
Programledaren Robert Olsson fick de frågor som redan är välkända av Erik Fichtelius: ”Får romerna också göra ett sådant program?” Här gick det inte svaras direkt. Men svaret är naturligtvis enkelt: Vem är intresserad av den helt marginella gruppen romer? Ett sådant program skulle vara en kuriositet. Självklar visste man vad man gjorde när man tog programidén från Holländsk tv. Muslimer är hyperintressanta och dessutom är det en plikt att agera mot all befintlig och möjlig islamofobi.
Man kan nog utgå ifrån att Halal-tv inte precis lyckades skapa någon ny och mera positiv bild av muslimer. När flickorna dök upp och skulle visa en fräsch och ny bild av unga muslimer visade det sig vara en djupt konservativ grundsyn som de representerade. Och vem representerade de?
Låt oss säga att man har tre grupper som skall övertygas. Först och främst de tongivande debattörerna. Där lyckades man inte. Sedan medierna. Där gick det inte heller vilket man klagade över i programmet. Slutligen svenska folket. Ingenting tyder på att man gjorde några framsteg här heller.
Debatten är tröttkörd, argumentationerna har blivit tjatiga. Det gnälls, klagas och vädjas. I nästan varje program dyker Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd, upp och förklarar hur illa det är ställt. En svag grupp som tvingas vädja till medlidandet.
Skall man göra något får man tänka radikalt. Dan Jönsson skrev en kommentar (angående upploppet i Rosengård) i DN där han kastar fram idén att han skall studera arabiska.
En bättre möjlighet skulle det nog vara att satsa på karismatisk reklam. Vad svenska muslimer behöver är någon eller några personligheter som kan bli positiva och populära gestalter i svenska medier. Helena Benaouda må vara sakligt och korrekt men framstår som otroligt tråkig.
En spin doctor är vad som behövs - som kontrast till inskränkt religiositet och den utsatta gruppen på samhällets botten.
Jag har gjort en liten konstnärlig inscenerad sammanfattning av halal-debatten. Den kan ses här.