Snart dags för Dogs

När nu Dogs äntligen kommer att visas blir det möjligt att se konturerna av konstprojektet. Stundtals har det varit svårt att se det med så många intensiva och passionerade tolkningar som har förekommit.

Först vill jag framhålla att när censureringen ägde rum i Tällerud i juli 2007 fanns det från min sida inga som helst förberedelser inför det nya händelseförloppet. Jag hävdar igen att om teckningarna hängts upp i Tällerud hade det inte blivit någon palaver. Lokaltidningen hade nämnt saken men något stort nyhetsvärde fanns inte. Det är inte bara att ställa ut något som KAN bli känsligt. Något måste åstadkomma förutsättningarna för att koncentrerade reaktioner skall komma till stånd. Men genom att censurera teckningarna på pressvisningen gav arrangörerna teckningarna ett verkligt nyhetsvärde och följden blev naturligtvis att nyheten valsade runt i TT-telegrammen dagen därpå. Teckningarna fick inte fotograferas eller filmas på utställningen och helt oskuldsfullt skapade arrangörerna en oemotståndlig nyfikenhet.

Jag har varit med förr och jag såg att det fanns förutsättningar för att göra ett mera omfattande projekt: Ett relationellt processverk där de medverkande skapar konsten själva genom att bland annat tillskriva konstnären diverse intentioner och åsikter.

En avgörande händelse blev emellertid det andra initiativ jag tog när jag sände teckningarna till den utställning på Gerlesborgsskolan i Bohuslän dit jag var inbjuden. Vid det tillfället hade jag svårt att tro att de skulle censureras. Men när det skedde var det oundvikligt att en principiell debatt blommade upp.

Det nästa och helt avgörande steget var tidningspubliceringarna av teckningarna. Relativt få tidningar publicerade bilderna. DN:s, Aftonbladets och Barometerns publiceringar skapade inga reaktioner vilket dock var fallet med Upsala Nya Tidning och framför allt Nerikes Allehanda. I Örebro och Uppsala demonstrerades mot publiceringen och det torde också ha varit från dessa platser som händelsen rapporterades till Mellanöstern. Härigenom skapades ytterligare nyhetsvärde som snabbt levde sitt eget liv.

Jag har mycket svårt att förstå hur man kan mena att jag med stor list, redan när jag tog mig an att teckna ett bidrag till den lokala utställningen Hunden i konsten, hade räknat ut vad som skulle ske.

Projektet ägde en rytm sådan att när det verkade lugna ner sig kom någon ny händelse att sätta fart på utvecklingen. Den maximala frekvensen kom med dödshotet i september. Man kan nog utgå ifrån att det fanns substans i den fatwan men som det har visats sig kom den från Al-Qaida i Irak, en av flera ”befrielsegrupper” som huvudsakligen ägnar sig åt inrikes terrorhandlingar.

Mitt projekt har hittills endast haft en förbindelse innanför murarna med konstvärlden, den lågprofilerade samlingsutställningen i Luzern. I övrigt har konstvärlden klagat på att det handlade om en ”tom provokation”. Här får man ge dem rätt. Efter censureringen var projektet i stort sett nollställt, men det ändrade deltagarna snabbt på. Även när jag uttryckligen poängterade att konstprojektet bestod av de händelser och kommentarer som ägde rum hämmade detta inte deltagarnas välvillighet att med sina synpunkter fylla ut det tomma rummet.

Musikalen ger en möjlighet att få en viss översikt av händelserna. Jag säger ”viss” eftersom materialet är så omfattande och för att det kan behandlas på många sätt.

En nog så väsentlig sak att komma ihåg är att hela förloppet blev verbalt, alltså något som i Schillers anda kan överföras till skådespelets bana. Några kände sig hotade, andra kränkta men ingen kom till allvarlig skada.

Jag tror inte att mina kontroversiella inslag i musiken (profeten M:s liv) kommer att skapa någon ny storm genom världen. Det sensationella har förmodligen lagt sig och religiösa kränkningar som repeteras har mindre nyhetsvärde. Men jag kan förstås ta fel.

Sist men inte minst placeras Dogs i en debatt om yttrandefriheten. Därigenom blir det ingen tom provokation utan tjänar ett bestämt syfte.

Trailer för Dogs

En av mina bästa skådespelare, Mahmoud ”Gubben-i-lådan” Ahmadinejad. Hans spelar övertygande Irans president.