2447: Tvivelaktig förnyelse

Frans Josef Petersson prövar att dra upp några riktlinjer för samtidskonsten (Kunstkritikk). Han gör det utifrån Documentautställningen. Den har fått hård kritik men FJP vill försvara den. Problemet med hans försvar är att det han framhåller knappast är särskilt banbrytande. Vi skall alltså som curatorn Szymczyk ”avlära oss” dvs. se världen och framför allt konsten ur ett icke-hierarkiskt perspektiv. Och då tycker han att utställningen av grekisk efterkrigstidskonst blir en god vägvisare. Man skall våga visa olika konstnärer på samma premisser.

Det blir svårt eftersom en relativisering av konsten. De flesta länder som har någon förbindelse med den stora konstscenen producerar sina egna uppföljare. Och hur intressant kan det bli? Och sedan har vi alla de alternativa berättelserna från marginaliserade kulturer. Den saken har man länge visat stor omsorg och man glömmer lätt att det naturligtvis styrs från det allenarådande: Det som gäller i samtidskonsten. Samtidskonsten har sina regler och sin diskurs. Den utnyttjar självfallet Szymczyk genom att flytta in det som visar hur diskursen (med politiken) fungerar. Jag skrev tidigare om det samiska deltagandet där konstnärer upptäcker att de inte är samtidskonstnärer utan enbart illustrationer till samtidskonsten icke-hierarkiska uppvisning. De marginaliserade, som i stor utsträckning har blivit betydligt mindre marginaliserade, fattar snabbt galoppen och utbildar sig till att bli riktiga samtidskonstnärer, dvs. att anamma den postkoloniala diskursen som man sedan kan tillämpa på de egna erfarenheternas.

En annan sak är att konstbegreppet är en västerländsk uppfinning. Allt måste anpassas till den. Det är något som man inte kan ändra eftersom vi då inte längre skulle ha någon konst. Obevekligt ligger grundstommen fast med dess krav på autonomi, överskridande, konstens obestämdhet och att den inte får förenklas till illustration. Och det har sin historia som man inte heller kommer ifrån.

Går man sedan på vilka röster som skall vända upp och ner på hierarkierna kommer man (förutom konsten egen värdegrund) också att drabbas av den allmänna värdegrunden. Det är ju inte allting som är lämpligt att släppa fram som marginaliserad röst.

Petersson är självklart inte förtjust i ”idén om ett universellt subjekt i utställningens centrum”. Sådant måste man sky som pesten om man vill vara samtidskonstmedveten. Men det är just det som gör utställningen möjlig. Curatorn blir representanten för en ordning som gör sådana anspråk genom att göra en konstutställning. Allt kan synas vara fritt men det måste anpassas till de ideologiska idéer som styr samtidskonsten. Därför kan man lugnt säga att det inte är något speciellt nytt med den här Documentautställningen. Curatorerna, som måste ha ambitionen att finna några nya vinklar på ett givet material, måste4 prestera något som åtminstone kan verka vara nytt. Ibland blir det bättre och ibland sämre.

Man glömmer lätt att den nu så befästa postkoloniala diskursen har blivit lite för etablerad och att det är den som borde få utstå en del kritik.

FJP avslutar med: ”Documenta 14 ger ingen färdig vision om framtidens konst, men den drar upp linjer som låter oss tänka konsten på nya sätt.” Jaha, vilka sätt skulle det vara? Det han nämner har vi dragits med under mer än ett decennium. Att tänka konsten på ett nytt sätt kräver mer än att stuva om den postkoloniala anrättningen.