Nuförtiden kan man glädja sig åt att erbjudas ställningstagande i någon ögonbrynshöjande nyhet. Ofta en lätt provokation ifrån vilken man kan hysa och meddela sin åsikt. Idag är det rapparna Ivory och Adam Kanyama som sjunger om att Björn Söder skall knulla sin mamma. Skall en sådan låt spelas i P3? SR svarar på kritiken genom att säga att man inte tar ställning till innehållet. I DN menar Erik Helmerson att det rör sig om dubbelmoral.
Ur yttrandefrihetssynpunkt är det inte mycket att bråka om men det handlar om kvalitet. Självfallet är det smaklöst och i dagens försiktiga samhälle har jag svårt att förstå att SR inte vill förstå. Kanske ser man det som en intressant kulturyttring. Knulla-mammagreppet är inte ovanligt och jag har tidigare presenterat min samling av unga mäns frikostighet med den terminologin. Man kan möjligen tycka att det är något som inte bör direkt uppmuntras. Dock har rapparna funnit en ivrig försvarare i Martin Aagård (Aftonbladet). Han ser det som en typisk trop, gammal och konventionell. Ett kulturuttryck som närmast kan liknas vid Evert Taube. I hans text kan emellertid inte uttrycket skrivas utan * så något måste ändå vara lite känsligt. Skulle någon fråga sig om uttrycket kunde gå för sig riktat mot något politiskt korrekt föremål är man enligt Aagård vän av Sverigedemokrati (Helmerson råkade sålunda hamna där). Helt rent förefaller inte Aagårds ställningstagande vara. Ta t ex punkaren Dan Park och hans troper, så vanliga i punkkulturen. Där är Aagård den förste att ropa på lag och moral.
Inte mycket att förvånas över. Aagård har sin agenda, Helmerson åberopar anständigheten. Vi andra kan ventilera våra åsikter.
Är man inte principstyrd så blir det såhär.
Komplicerade algoritmer krävs för att veta vilka som får och inte får önska någons mamma kn*llad, och vems mamma som får tillönskas nyss nämnd uppmärksamhet, eller ej.
Ett annat exempel är den Reinfeldska devisen att våld är tillåtet mot vissa politiker, medan våld mot andra politiker är det ett hot mot demokratin.
Opinionen avgör vilka politiker man får använda våld emot.
Såsom opinionens vindar blåser så är det inte otänkbart att det snart är helt legitimt att bruka våld mot moderata politiker. Dom får liksom ”vänta sig det” för att citera vår förre statsminister.
jag tror vi här har att göra med den liberala utopin.
Där vänsterns utopi bottnar i ett klasslöst samhälle, och högerns utopi om ett homogent samhälle, bottnar den liberala utopin i ett samhälle där alla har samma rättigheter. Ett där både Ivory och Adam Kanyama får rappa om att Björn Söder ska knulla sin mamma, och där Dan Park ställer ut sin konst utan att hamna i fängelse. Men det är nog ändå till slut en utopi.
Till västerns, högerns och liberalernas utopier talar man även om två typer utav vänster, höger och liberal: före och efter apokalypsen. Att t ex vara vänster före apokalypsen är att tro på utopin; att vara vänster efter apokalypsen är att inte tro på utopin, men sen den som det bästa
alternativet, dock med insikten att den inte kan realiseras.
Själv tror jag mig vara en liberal efter apokalypsen.
Den vänsterliberala berättelsen är på väg att förinta sin egen berättelse genom motsägelser som blir uppenbara också för folkflertalet. Delar av det politiskt/mediala etablissemanget är på reträtt vilket gör att den hysteriska grenen av den samma skjuter vildare än någonsin, sig själva i fötterna. Tror att en vändning stundar. Gott så!
Beppe: jo, nog är det så att vänsterliberalerna, den sk flumvänstern, är på utdöende. vad får vi istället? Ja, mycket talar för en flumhöger. En som sätter nationalstaten främst, värnar konsensuskultur, vikten av harmoni i staten. I mina ögon såklart annorlunda jämfört med identitetspolitik, den subalternt andre, med flera flumvänsteridéer. Men byter man inte bara ut en uppsättning begrepp ingen riktigt kan förstå, mot andra begrepp, ingen heller riktigt begriper? Är det bara jag som ser likhet mellan de svävande uttrycken i S Löfvens tal om arbetarrörelsen, och J Åkessons tal om vad det är som är svenskt? Kanske behöver vi myter för att ha ett samhälle…
Adam: Klart det behövs myter, de måste dock i tillräcklig mån korrespondera mot det flimmer vi vanligtvis benämner verkligheten.
Folkhemsmyten är död och den kosmopolitism våra ”eliter” värnar och kampanjar för är falskare än falsk. Defaitism har blivit resultatet varför majoriteten åser när skolan förfaller, järnvägarna, rättssamhället osv. osv.
I detta tomrum kam stollarna triumfera med självmotsägande pajasbegrepp om fobier, rasifiering etc.
Förhoppningsvis spricker det snart men det kan också bli en långsam eländesspiral nedåt.
Med tanke på att textraderna går som följer: ”Knulla din mamma, Björn Söder, du kan kalla mig pappa, hälsning från alla blattar plus de svennar som fattar” – kan man nog anta att det inte är Björn Söder själv som förväntas stå för själva knullandet, utan att det ska ombesörjas av de kaxiga förortsungdomarna som framför musikstycket.
Egentligen borde dylik skitkultur egentligen ignoreras och tigas ihjäl, men det är Public Service som gör att det skaver och jag tycker ”Arga Blatten” reder ut begreppen snyggt i vanlig ordning, där även Vilks nämns i hans artikel:
http://nyheteridag.se/sveriges-radio-hjalper-till-att-uppratthalla-valdtaktskultur/
Vi får tyvärr förtjäna det majoriteten vill ha. Sån är demokratin.
Beppe: när det kommer till politik har jag svårt att inte sammanblanda det med retorik, och tydligt göra skillnad på vad som är vad. Därför tror jag inte på att myter kan korrespondera mer eller mindre med ett flimmer.
Undrar om inte Heidegger har rätt när han skriver att politik och vetenskap föds ur religion, religion ur konst, och konst ur viljan att avbilda världen…