2058: Ekonomi och nationell stillsamhet

Kulturnyheterna i SvT uppmärksammade idag konstnärernas dåliga ekonomi och konstnären Ida Rödén ger tips och råd i tidskriften Volym.

I vanlig ordning nämnde man ingenting om själva grundproblemet: En överproduktion av konstnärer och konst som varken marknad eller stipendier kan göra något åt. Rödén har ändå rätt i sin tanke att uppmuntra sina kollegor. Med den mördande konkurrens som konstnärerna automatiskt hamnar i gäller det att inte vara lat. Här handlar det om att vässa armbågarna, vara talför och skapa kontakter och utställningarna. Eftersom de flesta konstnärer inte ligger på så hårt på det området finns det en del att göra även i en olönsam bransch.

Svenskhet liksom nationer är ju något som konstvärlden inte är särskilt förtjust i. Men det blev ändå inte några omfattande protester mot de nationella paviljongerna i Venedigbiennalen. Ett skäl är att utställarna och curatorerna som handhar dessa är väl medvetna om problemen och att de därför på olika sätt kan gardera sig genom att blanda nationalitetstillhörigheterna. Ett lätt kuriöst inslag är Vatikanens paviljong. Det finns inga vatikanska konstnärer, däremot har man en egen curator, Micol Forti, som valde det då passande temat ”när ordet blev kött”.

vatikan
Micol Forti stående i den makedonska konstnären Elpida Hadzi-Vasilevas installation (det kan vara på sin plats att någon rapporterar från den här paviljongen).

Nå, hur det nu än är, när det kommer till kritan vill Sverige ha svenska konstnärer. Därför har man satsat på att visa Lina Selander (3.620). Hennes poetiska videoinstallationer berör politiska och sociala ämnen men lågmält. De är absolut sevärda men man skall ha god tid på sig. Och det är också problemet med lanseringen av en konstnär i den internationella sektionen. Kommer man att märkas? Dessutom får man säga att Selanders diskurs är svårfångad. Det blir inte lätt att få en mera omfattande uppmärksamhet. ”Spåren förskräcka”, kunde man tillägga. De tre svenska konstnärer som har slagit sig in i eliten, Klara Lidén, Nathalie Djurberg med spektakulära installationer och Runo Lagomarsino med socialkritiska projekt, lägger man onekligen märke till. Stillsamheten brukar få nöja sig med konstvärldens aktning.

selander
Daniel Birnbaum introducerar Lina Selander

Det här inlägget postades i Biennaler, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

2 svar på 2058: Ekonomi och nationell stillsamhet

  1. sl skriver:

    För liten underhållningskoefficient brukar hämma efterfrågan. Rödfärg i bassäng med barkbåtar gör susen som engångsprojekt i kontrastverkan till Rapport i Syrien.

    Den enda musik som får offentlig uppmärksamhet nu är “mello”, en slags läte som kanske kan jämföras med den visuella effekten av comic strips. Inrutat. Kanske en internationell tävling i hundteckning, ackompanjerad av maskinell bastrumma, med konstnären i paljettkostym under stroboskop kan höja intresset?

  2. Eva skriver:

    Haha är det Robert Weil som står och gäspar på bilden till vänster? Måste vara ett förfärligt trist tal som Birnbaum håller… Then again I am not surprised… zzz…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.