Igår åt jag tårta. Förmodligen det mest rekommendabla sättet att handskas med detta bakverk. Jag skall inte sticka under stol med att jag är tämligen förtjust i tårta men det är ändå inte ofta jag ägnar mig åt det nöjet. För att det skall ske får det finnas ett skäl, eller åtminstone ett svepskäl. Och igår fick jag besök av journalisten Tasneem Khalil som, innan han kom till Sverige, har varit verksam i Bangladesh (en mycket intressant herre). Tasneem ville inleda vår konversation med kaffe och jag hade redan tänkt mig det och vi begav oss därför till Kakboden i Höganäs. Det hade framkommit uppgifter från säkra källor att Kakbodens prinsesstårta är överlägsen alla konkurrenter något som visade sig vara ett rimligt påstående.
Tårtor kan emellertid användas på helt andra sätt och medierna har under det senast dygnet firat Jimmie Åkessons tårtkalas. Fortfarande har jag inte sett någon uppgift om vad för slags tårta det rörde sig om. Det kan förefalla oviktigt i sammanhanget men som konstnär är jag intresserad av hur ett budskap packas in. Tårtan förvandlades till en yttrandefrihetstårta och kastet har genljudit bland debattörerna. Svaret på frågan om tårtkastning skall ingå i yttrandefrihetens uttryck har tämligen entydigt besvarats med nej (på den radikala vänsterflygeln är det mera tveksamt). Men det är klart att då just denna tårta träffade en i inte alla sammanhang älskad politiker har svaret getts med reservationer. En av de mera intressanta vridningarna står, ej alldeles oväntat, Åsa Linderborg för. Hon återger det pseudovoltairska citatet om att med sitt liv försvara sin fiendes rätt att yttra sig (Aftonbladet). Men hon menar att hon inte kan tänka sig att offra livet för Åkessons yttrandefrihet. Det är precis samma svar som hon gav angående konstnär Vilks rätt att teckna rondellhundar. Antagligen missförstår hon tanken om yttrandefrihet. Antingen har man den eller inte. Om man skall övermanna yttrandefriheten med sin egen ideologi hamnar man i precis motsatsen. Indirekt får man förstå att Linderborg (som själv kallar sig för yttrandefrihetsfundamentalist) kan tänka sig att offra livet för sådan yttrandefrihet i vilken hon finner behag. Övrig yttrandefrihet kan man tydligen lika gärna vara utan.
En och annan tårtkastningsförsvarare har formulerat sig. I Feministiskt perspektiv kan man läsa att eftersom tårtan är ”mjuk och gräddig” går det för sig att kasta en sådan för att visa sitt missnöje. Däremot menar skribenten att det är något värre med t ex stenar eller tofflor. Så kan vi därför urskilja en annan syn på gränsen för yttrandefriheten. Den går mellan toffel och tårta. Onekligen skulle det behövas en lista över vad som denna radikal anser vara förenligt med demokratiska principer. Ägg och snöbollar, som jag själv råkat ut för, månne att det ingår i det ”mjuka och gräddiga”?
Så bra Lars! Brittsky
Jag säger som Montesquieu: ”Lita aldrig på en man som är svag för sötsaker.” Lustigt för övrigt, på tal om artikeln i Feministiskt perspektiv, att en feminist kommer dragande med de eviga testiklarna när hon ska hitta en metafor för (en kvinnas) mod.
Bara för att möjligheten finns att kasta tårtor, förolämpa människors åsikter, rita mohammedteckningar så finns det ju inget som säger att man måste göra det. En gentil gentleman väljer hellre en annan väg att uttrycka sina åsikter.
Prinsesstårta som det stod White Lady på var det som kvinnan kastade. Beställd och betalad fast hon har kronofogdeskulder.
Möjligheten att kasta tårtor finns inte i den demokratiska överenskommelsen om yttrandefrihet. Ej heller är det lagligt att ägna sig åt offentlig sådan verksamhet. Att förolämpa människors åsikter är emellertid ren schablon. Den som t ex förolämpar neoliberalisternas åsikter kan knappast sägas ha missbrukat yttrandefriheten. Mo-teckningar kan ha diverse syften men generellt är det viktigt att markera att det inte finns några religiösa frizoner där yttrandefriheten inte får brukas.
Tack för uppgiften. Återstår att ta reda på om den håller Kakbodens kvalitetsnivå.
LM Hagen,
Var och en tager vad den haver, sa den kloka Kajsa
Varg.
Så blir resultaten vad de bliver.
Var det inte olämpligt att äta prinsesstårta på Gustav Adolfsbakelsens dag?
LH,
Månne en rimlig reaktion efter att ha befunnit sig i en enkönad miljö för länge?
Här kan man läsa lite mer om tårtkasterskans föga hedersamma bakgrund: http://goransalltmojligt.blogspot.se/2013/11/tartkvinnan-irene-matkowitzc-en-sorglig.html
Politisk tårtning, anarki, ger tillfälle för mer politisk pajkastning, demokrati.
Underbart!
(Svensk samhällsordning – Fika)
Nyfiken. Det är alltså olagligt att kasta tårtor?
Traditionen att ge gamla begrepp en ny betydelse är en viktig del av vänsterns marxist-leninistiska historia.
Någon minns fortfarande den Tyska Demokratiska Republiken (DDR) .
Den var knappast tysk , absolut inte demokratisk och antagligen inte heller en republik i egentlig mening.
Respekten och acceptansen för dessa verbala trick är fortfarande stor , speciellt i det svenska samhället. Men inte bara där – samtidskonstens ideologiska fundament är Lenins imperialisteori från 1923.
Lyckligtvis balanseras detta genom genrens ekonomiska beroende av den neoliberala marknadsekonomin.
Journalisterna på Aftonbladet och Feministiskt Initiativ befinner sig i en snarlik situation. Princesstårtan däremot representerar något helt annat. Återstår att se om dessa olika traditioner låter sig förenas i det mångkulturella samhället . .
Tack för testikelpåpekandet. Det är den rumsrena versionen av det numera helt omöjliga: ”Det där gjorde fröken som en hel karl”.
Pingback: Torte vs tort | Nordic Dervish
Det kan nu avslöjas att ”Tårtkvinnan” är en mångkriminell pursvenska som tidigare hette Irene Sliva. Kommer från en svensk bakgrund med svenska föräldrar och är således inte ”judinna” som hon falskt påstår.
Hennes flicknamn är Irene Wendt om någon vill forska vidare. Välkänd och ökänd i Landskrona. Men hon gifte sig med Skånes knarkkung och tog efternamnet Sliva.
Under detta namn var hon knarklangare i stor skala i sina yngre dagar
Hon sålde heroin till gatulangarna och hade en skaplig inkomst av detta. Är det hyckleri eller vad?
Men än idag har hon aktuella domar på sig för grova narkotikabrott etc Varför döljer media detta?
UncleBob,
Oj. Låter som hon skulle kunna bli värvad in i SD-pöbeln.
Allt är möjligt i anons hallucinatoriska värld!
Det lönar sig föga att ha ett samtal med en mänsklig högtalare. I en sådan finns bara utgående ljudkanaler, men inga mikrofoner som kan ta upp ljud utifrån. Sådana fanns gott om, uppmonterade på stolpar i Prag, på Ryssarnas tid. De utstötte lämpliga fraser på hög ljudnivå för att upplysa och uppfostra folket. Jag förstår inte ryska, men jag hörde tonfallen. Jag känner igen sådana människor. Göran Greider är en av dom. Anon kandiderar till medlemskap. De skriker, avbryter, hör ingenting, avfärdar alla argument, till dess folk ger upp av ren utmattning.
Det är ändå bara dem som låter sig förledas som blir förledda.
’Mer tårtor och mindre förvirrade demokratidiskussioner tack!’ En världsförbättrande önskan från Aisha Susanne Lundgren i kommentatorsfältet till artikeln ’Brev till tårtkvinnan’ : http://feministisktperspektiv.se/2013/11/06/brev-till-tartkvinnan/