Vilks.net

Med risk att bli tjatig har jag några kommentarer till Rondellhundens senaste bravader. På Newsmill blir jag angripen av Nedim Kirlic i artikeln ”Vilks avslöjar sina fördomar om muslimer”. Artikeln är uppbyggd kring något som han menar är ett avslöjande. Men han bygger upp det med följande: ”Vilks lyckades vid ett tillfälle att förolämpa muslimer med Muhammedhunden, och har därefter fortsatt med mindre provokationer, delvis genom konsten (Muhammed med HC Andersen på studiebesök i Carlsbergsbryggerierna, som Vilks länkar till i sin artikel) och delvis genom sina föreläsningar.” Lite research är alltid bra innan man skriver en artikel. Sålunda, Muh och HC i Köpenhamn utfördes som en kommentar till den danska karikatyrstriden 2006. Den ställdes ut på konstmuseet Vestfossens Kunstlaboratorium 2007 i utställningen ”Oh My God!” Teckningen, som inte väckte någon uppmärksamhet, köptes in av konstmuseet.

Rasiststämpeln, ja, i våra dagar är den ivrigt i bruk. Och det stämplas både friskt och fritt. Så här får Kirlic till det:

”Det som hände i Karlstad var, som tur är, endast äggkastning och inte likt det som hände i Uppsala, när en person lyckades med att fysiskt attackerade Vilks. Men enligt Vilks är äggkastarna vinnare, samtidigt som muslimska organisationer som uppmanar till bojkott av Vilks ’placerar alltså yttrandefriheten[s] gräns vid ifrågasättandet av Islams religiösa symbol’.

Där har vi det! Yttrandefriheten och ifrågasättandet av islams religiösa symbol. Vad är Lars Vilks debattperspektiv? Kan man säga/göra vad som helst och förvänta sig att komma undan från rasiststämpeln? Vad är syftet med denna provokation? Vad är syftet med’ifrågasättandet av Islams religiösa symbol’? En öppnare och mer tolerant islam? Öppnare och mer toleranta muslimer? Framtida fred mellan ”Väst” och ”Öst”?

På vilket sätt är nidbilder på Muhammed, islams viktigaste profet, ifrågasättande av islams religiösa symbol? Är det Muhammed som Vilks ifrågasätter, eller är det religionen islam, och i så fall varför? Det skrivna ordet får konsekvenser först av människors handlande, och i så fall borde väl våldsamma religiösa fanatiker och deras skeva trosföreställningar vara föremålet för ifrågasättandet.”

Kilic sliter med tolkningen av rondellhunden, tydligen inte medveten om att konsten envist står i vägen. Betraktaren skapar verket och i det här fallet ser Kilic det han önskar. Vad jag menar är att han bara kommit fram till något som kan kallas för en beskrivning. Helt uppenbart är profeten som rondellhund ett ifrågasättande av Islams religiösa symbol profeten. Vad skulle det annars vara? En hyllning och för religionen visad respekt? ”Vad är syftet?”, frågar han vidare. Det undrar jag också, men det mest meningsfulla ur min synpunkty är konstprojektet Rondellhunden som visar den process, debatt och aktiviteter som ett känsligt ämne kan framkalla. Så skall jag svara på frågan är syftet att Kilics artikel skall ses som en del av ett konstverk. Och så rasism, sålunda, inga nyanser, återigen har muslimerna förvandlats till en ras. Kilic fortsätter sin intressanta tolkning:

”Om jag får tolka Vilks konst verkar syftet med provokationen vara att bevisa att ’de’ inte är lika öppna och civiliserade som ’vi’ är. ’Vi’ älskar öppenhet och frihet, ’vi’ är fredliga och kan tåla att våra religiösa föreställningar förlöjligas, medan ’de’ är långt ifrån det.”

I detta ligger det onekligen något. Islam är en religion som behöver moderniseras, alltså bli föremål för friare tolkningar (likt dem som Kilic finner i rondellhunden) och anpassat till det moderna samhället. Åtskilliga muslimska intellektuella framför samma åsikt så det är inte precis något himlastormande.

Samtidigt som jag tackar Kilic för hans engagerade ansträngningar vill jag också nämna ett mera direkt påhopp av en av mina konstnärskollegor, Channa Bankier. Hon aviserar idag på Facebook att hon till SvD insänt en artikel titulerad ”VI MÅSTE KUNNA TALA OM LARS VILKS”. Att med stor övertygelse om sin egen rättrådighet och med betydande känslosvall ge sig på kollegor har hon prövat på tidigare. Anna Odell var i skottgluggen när det begav sig ”skadat oss alla konstnärer”. Med Vilks är det ännu värre:

”Men jag tycker inte att han kan svära sig fri från POLITISKT ansvar genom att gömma sig bakom ”konsten”.

Högerextremism är högerextremism oavsett hur fina kulturella skor man har på sig.

En konstsyn som tillåter vad som helst så länge det kallas ’konst’ har i flera decennier förminskat konstens politiska betydelse i det offentliga samtalet. Det är dags att vädra.

Det finns högerextrem konst, Lars Vilks rondellhund är en sån konst. Ingen lojalitet i världen mot konsten som sådan kan få mig att försvara den.”

Anledningen till detta påstående är att jag besökte det nybildade svenska tryckfrihetssällskapets föreläsningsafton i Malmö. Men det är en besynnerlig text, den ligger närmare att vara ett utbrott än en artikel. Eller vad sägs om det här påståendet:

”Lars Vilks hålls om ryggen av ett enigt kulturetablissement och konstvärlden fortsätter att hylla honom och hans relationella konstsyn. Jag har inte sett något ifrågasättande av Lars Vilks verksamhet på den högerextrema kanten från kulturvärlden.”

Ja, där ser man hur det kan bli när bakfoten kommer framdeles.

Kravallerna i Karlstad är en marginell händelse i konstvärlden. I den har man annat att tänka på. Två läger kan sägas utgöra det svenska samtidsutspelet. Å ena sidan de solida leverantörerna med Daniel Birnbaum på Moderna och Sara Arrhenius med Bonniers konsthall, i någon mån kan också Magasin 3 räknas dit. God kvalitet och intressanta utställningar utlovas och produceras. Det andra lägret är den pågående trenden med en förstärkning av den politiska konsten som kan skönjas t ex på Göteborgs konsthall och i Palettens redaktion. Även om denna annonserar sig som radikal och revolutionär samt tänker i aktivistiska termer är den på det hela taget en fridsam rörelse. Dess kamp mot kapitalismen sker främst genom referenser till sociologiskt orienterad filosofi. Förhoppningar och löften laddar mest upp för en framtid då det möjligen skall ske något. Särskilt kontroversiellt är det inte, några engagerade debatter ser man t ex inte till. Inte heller dyker det upp något som kan kallas för provocerande. I detta stillhetens rike har dock tystnaden brutits. Skall man positionera sig i detta landskap vill det till att göra något uppseendeväckande utspel. Maria Linds utställning ”Abstract Possible” på Tensta konsthall har genom att hon samarbetar med Bukowskis blivit föremål för en omfattande diskussion. Den hake som skapar en alldeles bestämd provokation är att Bukowskis ägs av Lundins Oil, vars förehavanden i Sudan inte kan ses som precis rumsrena. Inledningsvis har kritiken ändå varit avvaktande men temperaturen har stigit och många har blandat sig i den pågående diskussionen. En av Lind arrangerad debatt ägde rum i torsdags och kommenteras av Frans Josef Petersson i Aftonbladet. Hans uppfattning som delas av andra kritiker är ”att oljepengarna har allt att vinna, Tensta konsthall allt att förlora.” Linds tanke är att den svagt finansierade Tensta konsthall skall kunna genomföra ett större projekt med hjälp av en sponsor samtidigt som just detta skall leda till en debatt om marknadens betydelse för konstlivet. Är detta att av omständigheterna tvingas göra en dygd av nödvändigheten eller Maria Linds marknadsföring av sig själv som en av de stora spelarna i konstvärlden? Några kritiker är skoningslöst negativa. Robert Stasinski menar att Lind har förlorat sin trovärdighet och Sinziana Ravini går till angrepp i DN under rubriken ”Säg nej till blodspengarna”. Ett upplysande inslag i Sveriges Radio bör man också ta del av. Lind har hamnat i lägervall och är tvungen att visa sig solidarisk med sin samarbetspartner. Hon svarar inte på frågan om hon är kritisk mot Bukowskis och inte heller hur mycket pengar hon har fått. Å andra sidan kan hon peka på att den önskade debatten har utbrutit och att problemen har blivit kända och mer medvetna.

En kritik som också är återkommande är att det i lokalbefolkningen i Tensta finns några som drabbats av Lundin Oil. Med största sannolikhet har dessa representanter ingen kontakt med Tensta konsthall som tvivelsutan är en plats för den avancerade samtidskonsten illa placerad i förorten. Men det är en påminnelse om det från början givna misslyckandet att ge lokalbefolkningen del av samtidskonstens välsignelse.

Äntligen, kan man säga, har vi ett exempel på något som med fog kan kallas för ett risktagande i konsten. Det verkar som om den övervägande delen av den svenska samtidskonstvärlden ger tummen ner. Det kan vara så att Lind, som hemkommande internationell stjärncurator har makat åt sig för mycket plats utan att förankra sig hos de svenska dignitärerna. Jag har tidigare skrivit att jag tror hon kan reda ut situationen och jag tror det fortfarande. Lind har ett mycket starkt nätverk på en internationell nivå och jag har svårt att tro att detta nu skulle slitas i stycken. Med lite akrobatik skulle hon kunna få det till att hon har genomfört ett kontroversiellt projekt som har gett upphov till en intensiv och känsloladdad debatt.

Sinziana Ravini skriver: ”Jag håller inte med dem som säger att alla pengar är smutsiga. Det finns företag och mecenater som inte byggt sin förmögenhet på blodiga affärer, som inte köper konst som aktier. Det är dags att ni träder fram och stöder den fria konsten, för att inte tala om staten som måste ge institutioner som Tensta konsthall ökade anslag så att vi slipper fler smaklösa allianser och kurragömmalekar. Ekonomiska kriser leder som ni ser lätt till ideologiska sådana.”

Denna kommentar är en klassisk reaktion på en provokation. En provokation är, om den skall förtjäna namnet, förenad med att de som reagerar talar om ”smaklöshet”. I det här fallet framförs alternativen om de rena pengarna (det finns alltså god kapitalism) och ännu ett krav på att staten skall skjuta till mer pengar.

Idag har jag varit tämligen flitig. Jag har skrivit en artikel för SvT debatt om Elisabeth Olson Wallins bild av Reinfeldt med blöja. Frågan var om den skall betraktas som provocerande och om den kan jämföras med det Wallin vill närma sig, 1960-talets politiska konst. Jag har också skrivit en artikel i Newsmill men den har ännu inte publicerats.

För den som vill lyssna på ett lite speciellt radioprogram som främst handlar om moral, eller i det här fallet min moral, kan göra det på denna länk. Intervjun följs sedan upp av programmets ”husfilosof” som betygsätter mina svar. Husfilosofen dyker upp i rutan när intervjun är slut.

Igår var det alltså dags för besöket på Karlstads Universitet och min föreläsning som arrangerats av Utrikespolitiska Föreningen. Islamiska Kulturföreningen och Karlstads unga muslimer hade uppmanat till bojkott med motiveringen: ”Lars Vilks är en kontroversiell individ som missbrukar den yttrandefrihet vi alla uppskattar och utnyttjar den för att provocera på ett sådant sätt att den skapar anspänningar mellan grupper i samhället. Att den utrikespolitiska föreningen i Karlstad i samarbete med Karlstads Universitet bjuder in honom att tala om yttrandefrihetens gränser efter hans tidigare handlingar och provokation mot muslimer genom hans karikatyr ser vi med oro på.” Jadå, på det sättet kan man anstränga sig för att försöka begränsa yttrandefriheten.

Som det säkert redan är välkänt utspelades under föreläsningen ytterligare en i raden av interaktiva konsthändelser. Som vanligt iscensatt av fundamentala islamister. Deras ammunition bestod av mindre glada tillrop samt äggkastning. Livvakterna är emellertid professionella och grundregeln att skyddsobjektet inte skall komma i kontakt med det som riktas mot honom kunde upprätthållas. Den rasande hopens ansträngningar resulterade därför i något nerfläckade livvakter. Salen kunde rensas och föreläsningen återupptas. Jag tillfrågades senare om jag efter detta kunde tänka mig att fortsätta med föreläsningar. Problemet ligger nog snarare hos arrangörerna som säkert kan känna sig tveksamma inför möjliga nya upplopp.

Karlstad blev genom tisdagens händelse ytterligare en markant del av konstprojektet. Inledningen till hela saken skedde i Tällerud som ligger några kilometer utanför Karlstad. Jag hann också med att göra ett besök på platsen.

Artikel i NWT

Webb-tv i VF

Några rader upp i fotot kan man se hur kvällens performanceartister har formerat sig inför sin föreställning

Mirakulöst nog överlevde ett av de kastade äggen sin resa från publik till podium. Det är märkt med min teckning av ett typiskt islamistansikte.

Tidskriften Paletten har kommit ut med ett nytt nummer (286-287). Redaktionen (Millou Allerholm, Sinziana Ravini och Fredrik Svensk) har satt den politiska kursen om en aktiv politisering av konsten i dessa nykonservativa tider men det här numret är intressantare än de tidigare. Innehållet bereder underlag för flera behövliga diskussioner. Som en ny möjlighet till finansiering av projekt skriver Elna Svenle om Crowdfunding. Detta rör sig om kulturprojekt som kan finansieras genom donationer och omröstningar. Tanken är väl att fördelningen skall vara ett alternativ. Som det citeras i textenfrån CrowdCultures hemsida ”Vi tror att det sker en bättre och mer demokratisk fördelning om det är medborgarna och inte ett par utvalda experter som för vilja i vilka fickor som (kultur)stödet ska hamna”. Artikelförfattaren tillbakavisar denna tvivelaktiga passus men frågan är om Crowdfunding kan spela någon större roll för avancerade konstprojekt. Anthony Marcellinis och Matthew Ranas artikel om icke-antropocentrisk social praktik framstår som en profilartikel för tidskriften men jag tycker inte att det kommer fram något väsentligt. I artikeln diskuteras vad ”social praktik” (som brukar användas synonymt med relationell estetik) kan betyda. Efter många referenser och citat kommer författarna fram till att de önskar att vi skall se objekt som frigjorda från förutfattade meningar ”för att bättre förstå de föremål som affekterar, omger, stretar mot bebor och färdas genom oss.” Tyvärr avslutas artikeln med den meningen utan att man närmare redogöra för hur detta skulle fungera i något praktiskt exempel. Redaktionens återkommande samtal om autonomi är för en gångs skull läsbart. Man samtalar med yngre konstnärer som bedriver olika organisationer (”Sekten”, ”Detroit”, ”Hemliga trädgården”, ”Corso”). Säkert kan man säga att dessa initiativ är något som kännetecknar den yngre generationen. Den politiska medvetenheten är påtaglig men även insikten om svårigheten att kunna påverka genom konst. Någon naiv idealism kan man inte tala om. På frågan om de kan tänka sig att göra något projekt på Moderna Museet svarar samtliga ja. För så är det, även om man vill skapa ett avstånd till den gängse konstvärlden inser man att det finns resurser där. Den etablerade samtidskonstens styrka ligger naturligtvis i detta. Dyker något intressant upp införlivas det. Organisationer med politiska ambitioner innebär inga svårigheter att assimilera, det är numera vanligt på t ex biennaler. Men om det inte sker, vilka är då möjligheterna?

Robert Stasinski gör ett heroiskt försök att med hjälp av neuropsykologin argumentera för konstens möjligheter att påverka samhället. Kanske har han lite för brått att komma till skott för särskilt övertygande är det inte. Neuropsykologin menar att hjärnan genom påverkan kan programmeras och förändras också på ett positivt sätt. Som exempel på detta anger Stasinski att studier visar hur tvåspråkiga barn övertrumfar sina enspråkiga kamrater i en mängd kognitiva förmågor, inklusive bättre arbetsminne och kritiskt tänkande. På den grunden borde en del av våra förorter vara plantskolor för begåvningar i kritiskt tänkande. Men riktig så är det inte, det finns fler faktorer som spelar in. Jag skulle snarare förmoda att bäst av allt är att växa upp i den intellektuella medelklassen. Men Stasinski argumenterar vidare och menar att möten med komplexa konstverk skulle utveckla nya sätt att tänka. Han nämner Rirkrit Tiravanija, Yayoi Kusama och Candice Breitz som exempel på motståndet mot neurologisk konformism. Jodå, det är alltid stimulerande att ta del av ovanliga och komplexa samtidskonstverk men det finns två hakar. Dels är intresset ringa och dels ställer samtidskonsten stora krav på deltagaren. Samtidskonst kan man inte konsumera utan ett långvarigt intresse och studium. Inte heller kommer han med något bra exempel när han skall visa hur konsten kan förändra världen. Han nämner Simon Fujiwara installation ”Welcome to the Hotel Munber” i vilket ingick några pornografiska magasin med homosexuellt innehåll. Då dessa blev censurerade blev det i vanlig ordning en liten skandalnyhet. Stasinski frågar sig om denna händelse ”lyckas attackera Singapores neuropolitiska apparat genom blottläggandet av museets försöka att reducera innehållet i utställningen och sitt vidmakthållande av sin goda självbild mot omvärlden”. Man kan utan vidare svara nej på den frågan. Censureringar i konstutställningar är relativt vanliga företeelser. Några konsekvenser av betydelse är svåra att upptäcka. I det här fallet föreligger västvärldens moraliska tryck mot stora delar av övriga världen angående frågan om synen på homosexualitet. Det är förutsatt att kulturer som bjuder motstånd på denna punkt gradvis skall ändra sig vilket säkert också kommer att ske så småningom. Som ett något mera talande exempel kunde Stasinski ha valt Sharjabiennalen där en blandning av feministisk kritik och religionskritik ledde till att curatorn sparkades med omedelbar verkan. Inte ens denna mera omfattande (i en lång serie av censureringar) torde ha ändrat Förenade Arabemiratets neuropolitiska apparat.

Konsten kan dock ibland spela en verklig roll. Det gäller framför allt i diktaturer där det överhuvudtaget är svårt att framföra någon form av kritik. Ai Weiweis fall är ett sådant exempel. Om det är den neuropolitiska apparaten hos Kinas ledare som förändras eller att man inser att det är fördelaktigt att gå fram med viss försiktighet må vara osagt. Men sådana fall handlar inte så mycket om konst utan om att konstnären gör något som inte stannar i konstvärlden utan blir en del av händelserna utanför. Som konst får vi nog inse att den bara kan påverka i tredje led. Konsten får rikta sig till möjliga konsumenter som intellektuella opinionsbildare vilka i sin tur kan påverka andra opinionsbildare.

Palettennumret har ett skiftande innehåll och bjuder även på en presentation av Falke Pisano. Tommy Olsson ger en bred bild av norskt samtidskonst medan Sven-Olov Wallenstein tar sig an Diderot.

I min långa diskussion med Peter Ekström kommer här ännu ett avsnitt. Några av de frågor som Ekström väcker är nog så intressanta. Han skriver:

”I mitt förra inlägg påpekade jag att Lars Vilks å ena sidan överlåter åt den föränderliga konstvärlden att bestämma vad som är kvalitet, rimligen något som ändrar sig från en tid till en annan. Å andra sidan skriver han att det finns något sådant som objektiv kvalitet. Med det måste väl menas något oföränderligt och som står över modesvängningar och trender.”

Jodå, det finns kvaliteter som står över modesvängningar och trender. Men å andra sidan är dessa alltid betraktade som kvaliteter i alla modesvängningar och trender, alltså konstens grundläggande kvaliteter. Som exempel har jag nämnt: Konstens status som andlig odling på samma nivå som filosofi och vetenskap. Dess gränsöverskridande ambitioner och ständiga förnyelse, dess obegriplighetsfaktor, dess avancerade diskurs. Dock är inte Ekström med på detta:

”Men det som borde bli tydligare blir bara luddigare om det ska luta sig mot formuleringar som ”allmänt accepterade” eller ”man är överens”. Vem är överens? Vem är tillfrågad?”

Den som är överens är konstvärldens sakkunskap. Jag vet inte vem som annars skulle avgöra frågan. Konsten är ett specialområde och det krävs avsevärda kunskaper för att kunna orientera sig. En lekman kan naturligtvis ha sitt eget tyckande men det måste vara uppenbart även för Ekström att det inte spelar någon större roll. Självfallet har jag inte tillfrågat vare sig konstvärlden eller hela världen. Flash Arts senaste 100 i topp-lista sammanställdes genom att vem som önskade kunde rösta på sin favorit. Resultatet blev att nr 1 på listan blev den iransk-amerikanske konstnären Ali Banisadr. Säkert är det inte många som känner till honom, någon kalenderbitare kanske kan erinra sig att han lanserades 2009 genom Saatchis utställning med konstnärer från Mellanöstern. Att han blev nr 1 beror med all sannolikhet på en eller annan form av kampanj. På andra och tredje plats hamnade Allora & Calzadilla respektive Cyprien Gaillard, vilket är mera rimligt. För avläsningen av vad som gäller hänger samman med bekräftelse av rätt sakkunskap. Min metod för att fastlägga kvaliteter är att följa utställningar, se vilka konstnärer som väljs ut och inte minst hur man genom texter talar om vad som är intressant. Att det finns ett högt mått av överensstämmelse torde det inte råda någon tvekan om. Objektiv kvalitet för samtidskonst är naturligtvis inte någon som är beständigt, men det ändrar sig inte heller alltför snabbt. Konstnärer som är framgångsrika (alltså blir starkt bekräftade) under en längre tid har också störst möjlighet att vinna längre hållbarhet. Ty konsthistorien, som deskriptiv, är en redogörelse dels för vad som kan sägas vara ”tidstypiskt” och dels för sådant som i ett längre perspektiv har kommit att betraktas som stilbildande och paradigmatiska exempel. Man kan t ex tycka vad man vill om Damien Hirst men det är givet att han har skrivit in sig i konsthistorien både som medverkande till en ny konstriktning och som kontroversiell kändis. Jag skulle ha mycket svårt att tro att man skulle kunna plocka bort Cindy Sherman ur konsthistorien. Man lär inte heller kunna föra något vettigt resonemang för att utesluta Gerhard Richter, 60-talets konceptualister eller Duchamp. Modernismens klassiker står sig också. Och jag menar att konstvärlden är överens om detta.

Peter Ekström menar också att den politiska konsten kommer att försvinna:

”Det spelar ingen roll om jag tycker att den politiska trenden inom vår tids konst är någonting sympatiskt. Det blir i alla fall inget som konsten kommer att syssla med för evigt. Därmed så kommer det politiska inslaget inte heller att alltid uppfattas som en kvalitet. Jag har varit med om det förr. Konsten är en modebransch och kräver därmed förändring då och då även om det går ut över goda och sympatiska idéer.”

Nejdå, inget varar för evighet. Jorden kan gå under i morgon. Men konsten kan mycket väl bli en långkörare. Kristendomen har hängt med i 2000 år, andra religioner ännu längre. Vetenskapen (i modern mening) frodas sedan några hundra år och inget tyder på att den skulle vara på upphällningen. Den politiska konsten i avseendet socialkritik är dock lite mer än en tillfällig modesväng. Den bygger på den konceptuella och kontextuella tradition som har Duchamp som referenspunkt. Idén om formestetiken som konstens identitet har förskjutits till kontexten. De tidiga kontexterna handlar framför allt om konsten själv och kritiken av modernismen. Efter det att den striden är över (eller nästan över) har konsten vänt sig till det politiska. Särskilt får man beakta två saker med detta. Vilket skulle alternativet vara? Det andra är att det politiska sällan får raka uttryck utan i regel uppträder med lämpliga doser av obegriplighetsfaktorn. I många fall är den politiska faktorn långt ifrån uppenbar.

Vidare summerar Ekström:

”Själv tycker jag att det finns en del tecken på att den konsthistoriska epoken ’den internationella samtidskonsten’ verkar gå mot sitt slut. Inga av dagens museiintendenter och medvetna gallerister tycker att det känns jättekul att arrangera ytterligare en utställning med feministisk konst. ’Sympatiskt men tråkigt’, blir nog omdömet. Det kan mycket väl bli en backlash inom konsten såväl som i det övriga samhället. Skulle konsten stå helt opåverkad inför den starka konservatism som håller på att växa sig stark på alla möjliga fronter? Knappast.”

Jag skulle gärna ta del av dessa ”tecken” som Ekström tycker sig se. Den internationella samtidskonsten är oerhört framgångsrik världen över och man får räkna med att t ex Asiens inflytande kommer att öka. Dess förmåga att assimilera radikala nyheter har visat sig vara formidabel. Att man inte är så pigg på att göra utställningar med enbart feministisk konst är helt i sin ordning. Feministiska idéer är numera integrerade i många projekt. Stora manifestationer i ämnet blir i längden en belastning för kvinnliga konstnärer som då får framstå som i första hand representanter för sitt kön och först i andra hand kunna göra vad de önskar. Det är den vanliga utvecklingen av mera substantiella trender. Jag har svårt att tro att den internationella samtidskonsten skulle bli mer konservativ eftersom den inte har någon konservativ agenda av betydelse. Tvärtom, vilket man lätt kan se i dagens konst, blir det betydligt lättare att agera mot de konservativa (neoliberala) krafterna – när fienden blir synlig. Skall man oroa sig för någonting är det i så fall länderna utanför västvärlden. I många av dessa länder råder en mer eller mindre sträng censur och kontroversiella konstnärer har svårt att göra sig gällande.

Ali Banisadr: I happened and it never did, olja på duk 2011

Bilden ovan är utförd av en av internerna på Kirsebergsanstalten i Malmö. Konstnären Björn Carnemalm bedriver sedan en längre tid konstnärliga övningar med några av de intagna. Tanken var att bjuda in mig till en av lektionerna men fängelsedirektören avvisade förslaget med motiveringen att det blev en situation som var svår att kontrollera. En av de övningar som Carnemalm låter fångarna pröva är att teckna utifrån att se en bild upp och ner. Teckningen är alltså utförd med motivet omvänt.

Idag hade jag besök av en muslim från Turkiet. Hon utbildar sig till ”global journalist” och hennes examensarbete handlar om konst som politisk aktivism. Om någon inte tror att det finns sekulära muslimer kan jag försäkra att så är fallet. Hon tyckte mina bilder var både skojiga och intresseväckande. Samtidigt beklagade hon fundamentalismen tilltagande styrka i Turkiet.

Nu strömmar konstvärlden till Market och Supermarket. Jag borde också (anonymt) ha skärskådat evenemanget men det passade mindre väl då jag snart skall till Stockholm för att medverka i ett tv-program. En bekant till mig berättade att han åker till Market/Supermarket för att söka efter samtiden. Han har så rätt, det blir en alltmer angelägen uppgift att återfinna konstvärldens samtid. Konsthistorien duger inte eftersom det häftas ett grundläggande fel vid den. Framtiden duger inte eftersom några lysande utsikter inte finns i sikte. Istället förhoppningen om ett kravmärkt nu.

Tidskriften Site har fått sitt bidrag från Kulturrådet nedskurit med 2/3. Motiveringen till denna åtgärd uppges vara ”låg kvalitet”. Redaktionen har svårt att förstå den motiveringen och om den skulle avse tidskriftens innehåll vore det naturligtvis helt missriktat. Orsaken är antagligen att Site är en ytterst smal tidskrift av allmän intellektuell art med hög standard. Tyvärr har Kulturrådet också börjat prioritera den praktiska nyttan och omedelbara användbarheten. Redaktionen menar dock att man kan klara sig genom att lägga om sitt arbetssätt. Site kommer i fortsättningen ut i bokform. Man får nog se redaktionsmedlemmarna Karl Lydéns och Kim Wests bidrag om ”Quality Education” som en förlängning av vad som har drabbat Site. Undervisningssystemet har som bekant förändrats från det traditionella bildningsidealet till marknadsanpassning. Som man säger i artikeln legitimeras kunskap inte längre som en väg till emancipation eller odlandet av den fria anden utan av vad man kan åstadkomma i mätbara resultat som svarar mot konkreta samhällsbehov. Kapitalismen får förstås bära hundhuvudet men den har funnits länge och det är nog mer komplicerat än så. För det är svårt för de intellektuella att legitimera kunskap på det gamla sättet eftersom det onekligen är en västvärldsprodukt, kolonialmakternas manliga ideal inom den andliga sektorn. Eftersom benägenheten att relativisera bildningsarvet har framförts med stor iver finns det inget samlat motstånd just på den punkten. Det kan vara så att västvärlden trots allt har lyckats med något. Den kritiska diskursen och dess traditioner som är förutsättningen även för relativiseringen borde vara något man inte kan förneka värdet av.

Sites senaste nummer, det första i bokform, har många läsvärda artiklar. En serie handlar om Turner, Monet och Beethoven utifrån deras sena verk. Charlotte Bydler har skrivit om receptionen av Barbro Östlihn. Och ett avsnitt handlar om utbildning och universitetens förändrade inriktning.

Jag kan nu meddela att det blir rättegång i Helsingborg den 10 april. Då kommer åklagaren Lars Magnusson att kräva 50 000 i företagsbot. Mitt motbud kommer att vara 0 kr till åklagaren. Så för vi se hur det går. I varje fall en stor dag för den relationella konsten och dess kamp mot de neoliberala kapitalisterna.

För den som vill se video från Nimis och Ladonien (även republiken Jämtland visas) kan man göra det HÄR. Reportaget, som spelades in i november och finansieras av en bilproducent. Dock fick jag inte någon ersättning – vill jag särskilt betona.

Jaja, trots allt det skall tydligen bli en rättegång om den fallfärdiga granen. Jag har varit med så länge i den juridiska världen att jag inte kan säga att jag är särskilt förvånad över att ett besked om att ”Åtal väcks inte” är synonymt med att ”Åtal kommer att väckas”. Juridisk logik skall inte förväxlas med sunt förnuft. Inte för att jag har fått något besked men vanligtvis välunderrättade källor har bekräftat att det är så det ligger till. Tidigare åtal och strafföreläggande har utvecklat en estetiskt tilltalande kompositionseffekt. Första gången, 1986, fälldes Nimis som hinder för framkomligheten och renderade 1 000 kr i böter. Andra gången var det Arx (1995) som gick lös på 10 000 kr i böter. Tredje gången, 2001, borttogs Omfalos vilket innebar en kostnad för konstnären på 100 000. En social skulptur, vilken bland annat inkluderar juridikens utövare, deras övervägande, förhandlingar och domslut, som knappast kan kallas för annat än ett uttryck för skönhet. Frågan är om den nya skulpturdelen kan nå samma estetiska höjder som de tidigare. I varje fall skall det bli intressant att höra vad åklagaren anser konstnärlig verksamhet vara för något. Jag skulle t ex kunna begå någon lagstridighet under rättegången. Det kunde handla om att jag med min medhavda fogsvans (förevisandet av brottsvapnet) sågade ner någon fallfärdig dörrkarm i rättslokalen. Det borde då vara läge för företagsbot eftersom rättsförhandlingen är mitt pågående konstutövande. Även konstnärer som inte drar någon fast gräns mellan konst och liv (detta tillstånd är populärare än någonsin i den politiska aktivismens tid) löper denna nyuppfunna risk. Om åklagaren definierar konstnärlig verksamhet utifrån konceptuella premisser kommer en konstnär som felparkerar sin bil att drabbas av företagsboten.

För den som vill lyssna på mig när jag talar om min komplicerade konstpraktik och yttrandefriheten kan göra detta i Karlstad den 21 mars i Utrikespolitiska Föreningen.

Den rosenfingrade Eos bortom gott och ont vilket inte gäller för den lilla lampan

Svenska språket har berikats med ett nytt substantiv, ”breivikare”, realgenus, utan ändelse i pluralis. Ordet används främst av starkt profilerade vänstersympatisörer och betecknar personer som på ett eller annat sätt delar någon eller några av de många åsikter som den för massmord åtalade Breivik har framfört. Även som generell beteckning för dem som står till höger om vänster. Journalisten och författaren Jesper Högström argumenterar (Expressen) för att denna tillämpning bör undvikas. Han vill införa en ny regel i kulturdebatten ”nästa som nämner Anders Behring Breivik har förlorat”. Man kan dock ana att detta förslag inte kommer att efterlevas.

I konstsammanhang föreställer jag mig att uttrycket ”breivikare” skulle framstå som alltför vulgärt. Men det finns andra sätt att närma sig saken. Breiviks massmord används som ett medel i kampen mot alla former av högervindar och kapitalism. Konstskribenterna har, såvitt jag har kunnat märka, varit återhållsamma med denna symbolretorik. Fredrik Svensk fann dock ett tillfälle i sin recension ”Tillbaka till Utøya” (Aftonbladet) av Gerhard Nordströms utställning på konsthallen i Malmö. Han närmar sig ämnet, något mera sofistikerat. i synekdokens form: ”Till sist måste nämnas att målningar som Eftermiddagssol i hagen, eller Utflykt i det gröna fått en fasansfull aktualitet i ljuset av landskapsfotografierna från Utöya, den 22 juli 2011. Smärtsamt.” Tanken är väl här att man skall se en parallell mellan USA:s krigföring i Vietnam och Breiviks dåd. Sådan är den, den alltomflygande högervinden.

Gerhard Nordström: Utflykt i det gröna 1972