Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

Arkiv för 2011, april

Del 1222: Yttrandefriheten oförbehållsamt tagen till heder

6 kommentarer

Ai Weiwei är anklagad för skattebrott, bigami och pornografi. Den kinesiska regimen kan, som den brukar, fantisera ihop små berättelser. Världen står emellertid enig i fördömandet av det kinesiska ingripandet i yttrandefriheten. Så även konstvärlden. Under en längre tid har det visserligen talats varmt för att visa respekt för andra kulturer men någon sådan respekt tycks inte vara aktuell – nu och i detta sammanhang. För Kina har omhuldats. Visserligen har världssamfundet klagat på missförhållanden angående de mänskliga rättigheterna men det har inte varit någon stor sak. Inga strömmar av debattartiklar. Det förefaller som den generella inställningen har varit att Kina skulle kunna kompromissa sig fram till att bli en acceptabel medlem av världssamfundet.

I fallet Kina har yttrandefriheten blivit en central fråga, sällan ser man en sådan entusiasm för en princip som vi har kunnat se ifrågasättas utan något större besvär. Inga uttalanden i stil med att ”yttrandefrihet är inte detsamma som yttrandeplikt”. Ej heller har man kunnat läsa att Ai Weiwei ”får skylla sig själv”. För det vet ju alla om man retar upp Kinas regering på det sättet som Ai Weiwei helt respektlösa har ägnat sig åt, så går det som det går. Kina vill ha stabilitet och det är också något som gynnar övriga världen. Trots att det finns restriktioner för konstnärerna i Kina är det mycket bättre än det har varit tidigare. Och Kina har dessutom världens största konstmarknad. En konstälskande nation. – Några sådana kommentarer har inte synts till.

Jag har emellertid svårt att tro att de många aktiviteterna om krav på konstnärens frisläppande kommer att leda till några tyngre beslut. Kravens innebörd sträcker sig säkert inte längre än till att man skall befria den nu så starkt symboltyngde konstnären – så att man kan fortsätta med affärerna i vanlig ordning. Och nog är det lite onödigt av Ai Weiwei att gå fram som en ångvält? Är han ute efter uppmärksamhet? I stil med Jeff Koons som tyckte konstvärlden var för liten för att kunna bli en verklig kändis?

Artnet funderar Bozidar Brazda på huruvida Ai Weiweis frispråklighet och arrestering kan betraktas som konst, att konstvärlden skulle kunna betrakta hans situation som en relationell performance. Brazda åkallar Chris Burden (som lät skjuta sig i armen) och Tehching Hsieh (som under åratal har låst in sig för att göra upprepade handlingar). Men detta skedde inom domänen konstvärlden där, trots allt, det går ordnat till och konsekvenserna inte blir stora. Mer krut kommer från helt oprofessionellt håll. De kinesiska 50-centarna (regimsupportrar som skriver för regeringens skull och som får 50 kinesiska ”cent” per inlägg, det skall finnas 300 000) har framkastat den djärva tanken att arresteringen är ett planerat konstverk. Men de är som sagt inte pålästa och förstår inte att i det här fallet måste konstvärlden bekräfta status. Och det går inte riktigt, verkligheten blir alltför påträngande. Konstvärldens annektering av riktig verklighet sker alltid under starkt begränsade former och får inte ha några konsekvenser i det här formatet.

Yttrandefriheten har under alla omständigheter tagits till heder igen: Ingen respekt, inga inskränkningar, den västerländska yttrandefriheten är lika ren som helig. I det här fallet.

 

Ett gränsfall för konsten: Ai Weiwei opererad efter att ha blivit misshandlad av företrädare för världens största konstmarknad. Exponerad, estetiserad men ännu inte konst.

Publicerat av Lars Vilks

2011, 15 april kl 20:09

Del 1221: Kränkningens form är diagonal

24 kommentarer

En av våra vanligaste hundar är den rondellhund vilken blott existerar som teckning. Dess konterfej liknar just inte en hunds och denna skillnad har visat sig ha ojämförlig konsekvenser. Alltsedan den såg dagens ljus 2007 har den uppmärksammats i stora delar av världen. Inte en dag utan en sådan hund  är en lydelse för ett möjligt ordstäv. Varje dag skuttar den glatt in i spalterna och tycks ställa de mest djuplodande filosofiska spörsmål. Ofta fattar allvarsmännen och allvarskvinnorna sina pennor för att bry sin panna i djupa veck över hundens inneboende mysterium. När allvaret arbetar i indignationens tecken kan det gråaste av dis lägra sig över debattfårornas mylla. Mina tankar går till författaren Magnus Bredelius som denna dag ej försakat att visa rondellhunden sin uppmärksamhet – på Newsmill. Efter att i artikelns fulla längd ha seglat mellan Scylla och Charybdis (som numera bytt namn till yttrandefrihet och respekt) når författaren sin fasta övertygelse:

”Elisabeth Olsson Wahlin, Lars Vilks och Terry Jones skiljer sig inte åt. De spelar ett mer eller mindre intellektuellt spel med andra människors övertygelser och tro, för att visa på sina egna funderingar kring rätt och fel. Men att kränka andra människors tro, är vare sig humant eller demokratiskt. Att kränka andra människor skapar polarisering och hat, och förstör varje öppning till förändring. Det enda rätta borde vara att aldrig kränka en annan människa, vad vi än tycker om honom. Det är genom det vi är civiliserade, inte genom principiella manifestationer.”

Vi kan överse med att hans stavning av Elisabeth Ohlson Wallin är bristfällig. Vi förstår vem han menar. Denna vackra treenighet som författaren tänkt sig fram till skall jag inte rubba utan blott beundra. I varje fall tycks denna religiöst präglade konstellation ha inspirerat skribenten att eklatera en manifestation i vilken han sålunda menar att en civiliserad människa aldrig skall kränka någon annan. Detta torde vara vägen till det kränkningsfria samhället, låt vara att det framskymtar en mindre motsägelse i denna kandidat till en mänsklig och civiliserad rättighet. Ty, om nu så vore, att någon befann sig djupt kränkt av denna epistels konklusion? Och ej heller torde den skrivande kunna motsäga en sådan kränkningskänsla: ”Jag är kränkt” är ett suveränt uttalande som inte kan bestridas.

Nå, jag skall inte vara småaktig utan istället påkalla en av konstens värsta kränkningar vilken kunde ha undvikits om den inblandade i tid fått vetskap om Magnus Bredelius tes angående den civiliserade människans beteende.

Det var året 1925. Theo van Doesburg och Piet Mondrian arbetade i största harmoni i den neoplasticistiska ismen och frambragte det ena rutiga mästerverket efter det andra. Men en dag skedde den oerhörda kränkningen:

Theo van Doesburg Kontrakomposition XVI, 1925

Piet Mondrian vitnade och skälvde då Duisburg förnedrade den sanna liturgin och visade sig sakna respekt för Det Vinkelräta Heliga. Med fullständig respektlöshet för Mondrians tro bröt han på det mest avskyvärda sätt in i det sakrala medelst Diagonalen. Deras vänskap var för evigt bruten. Så onödigt. Om Doesburg åberopade yttrandefriheten får man ändå säga att det får finnas gränser: Yttrandefrihet innebär inte yttrandeplikt. Och därmed förstörde han varje öppning till förändring. Mondrian fortsatte också till tidens slut, oaktat djupt kränkt, att tillbe Det Vinkelräta Heliga. Och Doesburg, han gjorde sig ett namn och blev riktigt känd för denna nedriga gest. Så gick det sålunda med Doesburgs föga uppbyggliga handling när han spelade ett mer eller mindre intellektuellt spel med andra människors övertygelse och tro, för att visa sina egna funderingar kring rätt och fel.

Men från idag vet vi bättre.

Publicerat av Lars Vilks

2011, 13 april kl 21:41

Del 1220: Konstmaskinens prestanda

Ingen kommentar

För ytterligare draghjälp åt Palettens nya nummer kommer Brian Kuan Wood till Göteborg (15 april) för att tala med utgångspunkt från sin artikel om Gean Morena och Ernesto Oroza. Wood tillhör redaktionen på e-flux Journal, en central ort i den kontemporära konstvärlden. Morena och Oroza medverkade för några år sedan i tidskriften där de berättade om okonventionell installationsteknik och återanvändning av bruksobjekt. Hur enkla butiker kan arrangera sina högtalaranläggningar

 

Bild från ett projekt av Gean Morena och Erensto Oroza.

Wood skall tydligen spänna konstbågen högt:

”How do recent reformulations and intentional misreadings of democracy in the Middle East, transparency, David Cameron’s populist rhetoric, and neoliberal privatization offer a set of coded parameters by which we might be able to take neoliberal capitalism at its word, and see through it to another set of practices that offer other possibilities completely?”

En mindre optimistisk ståndpunkt representeras av Jonathan Jones som skriver med anledning av att Bob Dylans precis genomförda Kinabesök inte förde med sig någon form av kommentar angående Ai Weiweis arrestering:

”Art does not have an inherent social or political responsibility. Today, with arts funding slashed, there are even more temptations than usual to pretend otherwise – to insist that art can save derelict urban areas, that it can heal the sick and make flowers grow. But the very language that claims to defend art can smother its wild nature. A work of art, if it is any good, is enigmatic, remote and takes centuries to understand.”

Det stora engagemanget för det stora uppdraget är en upplagd historia. Från början, med det romantiska geniet, hämtades krafterna från det översinnliga. Det översinnliga tonades, utan att försvinna, ner, men ersattes av det moderna projektet där konstnären befann sig i framtiden. En på många sätt bekväm position eftersom det var en prognos som fick väntas in. Så kunde det låta sig sägas att konstnären var i stånd att förnimma tidsandan men att ingen kunde förstå det förrän det var för sent. När dessa spekulationer hade gått över sökte sig delar av konstvärlden till att offensivt sikta på nutiden, att delta direkt i det politiska. Konsten hävdar inte längre något översinnligt, inte heller tror utövarna att själva estetiseringsprocessen är tillräcklig. Istället har vi fått idén om den alternativa kunskapsformen som inte bara önskar säga något om samtidens elände utan även visa vägen till lösningar.

Publicerat av Lars Vilks

2011, 12 april kl 19:58

Del 1219: Paletten och det svenska nätverket för kvalitet

30 kommentarer

I det snart utkomna numret av Paletten skriver gästredaktören Maria Lind:

”Vad är viktigt idag? Konsten är viktig. Ett år in på det nya millenniets andra decennium är det rent av den allra viktigaste. Den erbjuder oss rum för nya tankar, andra känslor, oväntade socialiteter, annorlunda berättelser. De svåra frågorna. Konsten fortsätter att skruva till, sätta i relief och ifrågasätta. Den komplicerar. Något som den samtida tillvaron är i stort behov av. För konsten är både konkret och abstrakt, en akt och ett förslag. Som förståelseform vill jag hävda att den blir oöverträffad, med potential att omfatta och bearbeta inte bara sig själv utan också allt annat.”

Maria Lind är en obotlig optimist. Man kan undra för vem konsten är viktig och ett omedelbart och plausibelt svar är – För konstvärlden. Viktig är den också för borgarklassen som, liksom den alltid gjort, erhåller sin kulturfernissa genom att uppmärksamma vad de häftiga konstnärerna håller på med. Och så förstås den del som har riktigt mycket slantar och som är med i konstmarknadens vilt snurrande karusell. Det som är viktigt, och något sådant är ändå kvar, är konstens intrikata sida, men den är enbart till för konstvärldens elit. De som deltar med förståelse i det kontemporära händelseförloppet, för att travestera Dickies sätt att med den institutionella konstteorin beskriva en konstvärldsmedlem. Jag är helt med på detta, eliten är dessutom omfattande varför det inte rör sig om en liten klunga för inbördes beundran. Denna omfångsrika elit är global.

Därför är det med intresse jag ser fram emot presentationerna av några relativt nya namn i Paletten. Om dessa skall vi få veta mer: Ukrainska Alevtina Kakhidze som har fått sin profilering med att teckna lyxvaror och erbjuda teckningen till samma pris som varan. Stor uppmärksamhet fick hon genom kontakten med Rinat Akhmetov (ukrainsk mångmiljardär) som hon bad göra en teckning från sitt privata flygplan. Akhmetov gav henne stöd för ett sådant projekt men hon fick själv göra sin teckning från hans flygplan (vilket hon inte gjorde, men flög). Christodoulos Panayiotou (Cypern) ägnar sig åt arkiven och har studerat den årliga Disneyparaden på sin hemö och dessutom filmat en porrfilmstudio i Prag före och efter en orgie. Bernd Krauss (Tyskland) har varit gästkonstnär på Center for Curatorial Studies at Bard College där Maria Lind tidigare har arbetat. Där har han bland annat gjort ekologiska projekt. Haegue Yang (Sydkorea) är den kända profilen i presentationsbuketten. Hon gör ljusinstallationer och deltog i Birnbaums Vendigbiennal 2009. Numera är hon professor på Malmö Konsthögskola.

Gemensamt för konstnärerna är att de har svensk anknytning. Kakhidze har varit Iaspisstipendiat (nu deltar hon på Norrköpings konstmuseum i utställningen ”Konsumera Mera”), Christodoulus Panyitous är en annan Iaspisstipendiat som har ställt ut på Bonniers Konsthall och på Nordenhake. Bernd Krauss har också varit Iaspisstipendiat. Det jag ändå undrar är om det är kontakten med det svenska som gör dessa intressanta. Svaret kan vara att de är intressanta eftersom de redan är utvalda som intressanta konstnärer genom deras placering i svenska institutioner. I den kontemporära världsbilden kan man återfinna kanske 1 000 konstnärer som kan prestera ungefär detsamma som kommer att uppmärksammas i Palettennumret. Inget fel på någon av dem men är det verkligen så att det avgörande kriteriet är anknytningen till Sverige och svenska kontaktpersoner?

Kvalitet är nätverk och i det här konstnärgalleriet kan vi se hur det svenska nätverket opererar. Det ger en del kvalitet och möjligheter. Men det svenska är ändå relativt svagt och jag tror inte att, bortsett från Haegue Yang som är en nätverksnivå upp, någon av dem kommer att nå de riktigt stora höjderna. Istället möter vi den kontemporära standardkonsten vilken kvalitetssäkring garanterar att det är konst av hög kvalitet. När så mycket skall vara lika bra får vi vissa problem att orientera oss. Och vilket ändamål den tjänar denna konst förutom att bekräfta att den är bekräftat god konst?

 

Christodoulos Panayiotou, Wonderland, 2008

Publicerat av Lars Vilks

2011, 11 april kl 20:06

Del 1218: En in och en ut, censurrutiner i Mellanöstern och Kina

16 kommentarer

Uppslukad av ett fängelse, så har det blivit för Ai Weiwei, den frispråkige kinesiske konstnären, numera Kinas genom tidernas internationellt mest kände konstnär, fortsätter att tyna bort i ett kinesiskt fängelse. Han har varit försvunnen ett tag men världen glömmer honom inte och inte heller uteblir protesterna. Och de kommer också från officiellt håll. Även i Sverige har hans arrestering väckt uppmärksamhet.

Igår skrev Nils Forsberg (Expressen) om saken men menar att det är utsiktslöst att protestera. Det tror jag inte på. Ju mer den här saken blåses upp desto mera besvär för den kinesiska regimen. Att förlora goodwill och att framstå som öppet konstfientlig är inget Kina önskar. Internationella konstkritikersamfundet (AICA) deklarerar sitt avståndstagande och det är bara en mindre röst i mängden. Men det skall bli intressant att se om Kina kan nonchalera det internationella missnöjet. I Hongkong organiseras en demonstration som skall äga rum i morgon.

 

Ai Weiwei

Medan Ai Weiwei har åkt in har palestiniern Jack Persikian åkt ut i kylan. Denne välkände curator har bland mycket annat varit ansvarig för Sharjahbiennalen i Förenade Arabemiratet sedan 2005, men även varit delaktig i konstmässan Art Dubai i grannemiratet. Persekian har varit en lojal medarbetare och censurerat när konsten kunde bli besvärlig i de känsliga emiraten. Så plockades den amerikanske-iranske regissören Caveh Zahedis film bort från biennalen eftersom den innehöll en scen med dansande barn där man hör böneutrop i bakgrunden. Men till Art Dubai hade han engagerat den algeriske konstnären och skribenten Mustapha Benfodil som på uppdrag gjorde installationen It Has No Importance. Den innehåller sexuella fraser på arabiska och har även referenser till Allah. Risk för blasfemiåtal, inget att leka med i dessa länder. Hans Eminens Sheik Sultan bin Muhammad al-Qasimi skred tydligen genast till verket och kastade ut sin trotjänare. Den ångerfulle Persekian har gjort ett uttalande där han berättar att silkessnöret kom “very, very abrupt. It completely knocked me over”. Och han ursäktar sig: “It was foolish of me, I had not looked at it carefully because I couldn’t, there were so many works and so many things to produce – films and books and publications and videos, a million things I didn’t go through. I’m not in the habit of checking everything, and people just didn’t like what they saw in that work and took it out on me personally.”

Sharjahbiennalen balanserar på en tunn tråd som anständig internationell biennal. Den brukar behandlas välvilligt. Dan Jönsson nämner t ex aldrig något om censur eller att den är formellt rasistisk (DN). Och jag kan förstå det. Trots allt är det bättre att det finns en nästan biennal än ingen alls. En liten springa för friheten i ett av de allra värsta områdena i Mellanöstern. Mer att läsa HÄR.

 

Jack Persekian, sparkad, med Sheik Sultan bin Muhammad al-Qasimi

 

Mustapha Benfodil: It Has No Importance, 2011

Publicerat av Lars Vilks

2011, 9 april kl 16:42

Del 1217: SVT Debatt – några reflexioner

149 kommentarer

Igår deltog jag i SVT Debatt. Som jag brukar säga är debatten framförallt till för debatten. Den konceptförändring jag kunde iaktta sedan i fjor var att programledaren Belinda Olsson uppmanade till spontant deltagande, inte räcka handen utan kasta in sig med livliga inlägg. Utifrån detta koncept kan man utan vidare säga att gårdagens bästa inslag var diskussionen om polska lastbilschaufförer. För den som inte var inläst och insatt i vad som gäller och inte gäller var det helt omöjligt att förstå vem som möjligtvis kunde ha rätt. Detta kompenserades med färgstarka och folkligt förankrade debattörer. Mycket väsen för ingenting men med underhållning som mervärde.

Att jag fick komma med hängde naturligtvis samman med mitt artikeluttalande: Låt oss bränna 1 000 Koraner. Eftersom fördjupning inte är debattvärldens starka sida är det fullt möjligt att dra vilka slutsatser som helst av detta. Ur konstens synpunkt: Betraktaren skapar verket men vill gärna tillskriva upphovsmannen sin slutsats. Emellertid hade jag möjlighet att framföra min enkla tes som är fullständig omöjlig att rubba: Endast medierna kan göra en koranbränning till något intressant och därvid utlösa de mest långtgående effekter. Man kan elda 1 000 Koraner utan några som helst konsekvenser om inte medierna ser ett lockande nyhetsvärde. Fallet med pastor Jones är paradigmexemplet. Om man skulle elda upp koraner lite här och där kommer nyhetsvärdet att sjunka och medierna blir inte längre intresserade. Att däremot skapa en viss dag då det uppmanas till bränning är att organisera ett bestämt event vilket återigen blir en sak för medierna. För övrigt är det fler faktorer som spelar in när medierna skall bestämma sig för att köra en sak. År 2008 genomförde några baptister i USA en Koranbränning som medierna ignorerade. Och då blir det inget åka av. Vill man förstå Verket Terry Jones skall man studera hur saken trissas upp, förgrenar sig och når formidabla höjder. Allt detta är medierna som naturligtvis vill se sig som enbart neutralt rapporterande. Själva exekutionen 21 mars fick inte någon större uppmärksamhet, det var stora nyheter på annat håll som intresserade förmedlingsindustrin. Men det fungerade ändå utifrån den tidigare enorma spridningen. Vad som inte tycks gå in i särskilt många skallar är att förmedlingen skapar sitt verk och när konsekvenserna visar sig ser man bara den bisarre pastorn och tror att varje koranbränning får samma följdverkan. Terry Jones sätt att använda yttrandefriheten är naturligt nog ingen höjdare. Som det sanna alternativet till den perverterade koranen är hans egen djupt konservativa bibeltro. Ren tur att hans egen heliga skrift inte hamnade i hans egen rättegång: ”Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över sig, fören dem hit och huggen ned dem här inför mig”. Inte ens NT (Lukas 19:27) skulle klara sig undan grillen.

Peter Weiderud är en frenetisk trotjänare som antagligen tror att han får till något intellektuellt. I den artikel han salvelsefullt skriver på SVT Debatt placeras jag i samma grupp som en pastorn:

”Och så kommer Terry Jones eller Lars Vilks och utifrån en självutnämnd västerländsk överlägsenhet bestämmer sig för att krossa dessa ägg. De tycker att ett av äggen är ruttet.”

De ägg han talar om kommer från den litterära metafor han har tänkt ut om att lägga sina stolthetsägg i en korg. Man skall inte vara västerländskt överlägen, menar Weiderud. Men närmare sanningen kommer man genom att säga att man inte bör visa sin överlägsenhet. Den liberala och sekulärt baserade kritik som vi kan utöva i väst i kontrast mot dogmatiska och eviga sanningar som heliga profeter har förkunnat kan inte beskrivas som annat än överlägsenhet. Alla får rätta sig efter det, allt annat är otänkbart. Men det är klart att man ibland kan vara lite taktisk och låtsas att det inte finns sådana skillnader.

Pål Hollender som skrev den debattartikel som jag kommenterade igår har skrivit en kommentar för att förklara sig lite närmare. Den tackar jag för. Han nämner inte längre att min teckning skulle ha medfört dödsfall utan talar om ”min egentliga poäng om effekterna”. Och han skriver om ”slutklämmen”: ”Vad gäller slutklämmen så kunde jag inte hjälpa det, den kom flygande som en stekt sparv, och jag hade inte hjärta att sjasa bort den.” Denna stekta sparv hade också tagit sin boning i Belinda Olsson tankevärld: Du-kan-provocera-för-att-du-har-livvakter. Däremot hyser jag all aktning för min utsedde debattmotståndare Mohannad Yousif. Hans text från förra året kan verka ensidig men han har avsevärd bredd och vi kommer överraskande bra överens. Så bra, att när vi samtalade innan programmet började, fick vi tillsägelse av ledningen att akta oss för att komma överens.

 

Medieverket Terry Jones skapas i september 2010 då journalisterna varken hade någon tsunami eller några revolutioner i arabländerna att bevaka

Publicerat av Lars Vilks

2011, 8 april kl 12:43

Del 1216: Grillat värre med inhiberad dans

40 kommentarer

Säg yttrandefrihet och det blir svårt. Gårdagens fängslande kapitel i denna såpa var den dansföreställning som Kulturhuset stoppade emedan ett av de feministiska dansnumren innehöll en koranvers. Nå, sådant är vardagsmat, det verkligen fascinerande var sättet man hade tagit del av protesten. Nämligen hade man funnit ett inlägg på Facebook som ifrågasatte lämpligheten. Det var fullt tillräckligt för att ingripa med censur i saken. Särskilt många känsliga ämnen har vi inte att bolla med, men topplistan leds naturligtvis överlägset av Det Onämnbara och sedan följer långt längre ner pedofili och damrumpor. Det första ämnet kräver nu bara ett inlägg på Facebook för att aktivera full censur. Jag kan inte låta bli att skjuta in att den kinesiske konstnären Ai Weiwei har fängslat av de kinesiska myndigheterna och ingen vet vad som händer. Han har igen varit alltför frispråkig. Skulle han kanske visa lite respekt som vi nu hör så ofta här hemma? Mer HÄR.

Martin Aagård (Aftonbladet) lyckas med att vända danscensuren på ett kreativt sätt genom rubriken ”Kränkta Sverigedemokrater stoppar dansföreställning”. Logiken i denna, något ledande fråga, är att Kulturhuset inte vet vem som skrev på Facebook. Följaktligen kan det vara vem som helst och i detta öppna läge väljer Aagård Sverigedemokraterna. Och äntligen tycks den generella syndabocken ha placerats i den svenska klagomuren: ”Allting är Sverigedemokraternas fel”.

Nå, andra ser det galna i spektaklet, se Expressen och SDS, t ex.

I morse diskuterade jag med Dror Feiler i radion. Grillmästarens barbecue fyller alltfort människornas sinnen. Feiler menar att grillkommendanten Jones är den skyldige eftersom varje” sprängladdning har en tändhatt”. Jag kände mig inte alltför övertygad genom denna handfasta metafor, rörande tändhatten Jones, eftersom han drivs av religiös övertygelse och följer landets lagar. Att vädja till hans taktiska sida torde vara meningslöst. Feiler avslutade sitt inlägg med att placera mig och Jones i samma bås. Han var religiös fundamentalist och jag var yttrandefrihetsfundamentalist. Sådan blir man av att teckna en rondellhund. År 2007. Fortfarande är det full rotation på rondelldebattörerna, nu som då.

Ett påfallande magplask kan noteras på Newsmill. Maria Ogannesian, KD-politiker, har skrivit en artikel med den alltför talande rubriken ”Yttrandefrihet måste även innebära respekt för religion”. Måste? Var kom detta måste ifrån? För yttrandefrihet är precis tvärtom ”måste inte”. Och så är vi där igen, inte sticka bara skrapa lite. I ett gripande avsnitt famlar hon i konsten och kulturhistorien: ”Våra demokratiska rättigheter är inskränkbara och visst öppnar de ibland dörren till gamla fanatiska gubbar från USA eller konstnärer från Sverige som ser konst i att framställningar av Jesus som homosexuell. Eller profeten Mohammed på sätt som anses vara oacceptabla för muslimer, som dessutom har ett absolut förbud mot alla återgivningar av Muhammed.” Ja, det var en samling med eftertryck, där man dock kan påpeka att författaren är dåligt påläst om Islam. Det finns inget absolut förbud mot profetåtergivningar.

Pål Hollender har låtit sin stämma bli hörd (SVT debatt) och han är inte sinnad att acceptera min idé om inflation av koranbränder. Nyheten har inte ens ebbat ut i Asien påtalar han. Nej, den har inte ebbat ut någonstans och lär inte så göra på ett bra tag. Inflationsidén tar längre tid att sätta i verket. D.v.s. det är snarare så att nyhetsspridningen får svårigheter. Det eldas mycket koraner men alla är inte klara över det. Saken är att medierna väljer ut ett objekt som sedan laddas upp ordentligt och när nyheten sprids ser man bara ett mål. Att medierna valde Jones dramaturgi kan bero på att scenariot var ett klassiskt filmmanus. Han har tagit gisslan, han kan ändra sig om exekutionen, men han har sina villkor. Så låter medierna det gå så långt att presidenter och andra potentater får böna och be medan pastorn bestämmer om det skall bli en katastrof i världen eller ej. Medierna känner redan lukten av blod och ser ännu större rubriker teckna sig. Samtliga inblandade i dramat förklarar sig oskyldiga och den ideologiska jakten på den verka boven i dramat blir resultatlös.

Hollender skriver också

”Våren 2006 då Vilks teckningar publicerades, och så småningom blev en nyhet i CNN, dog ännu fler i protesterna, under den direkt efterföljande veckan dog fyra, varav tre i Afghanistan, och långt fler skadades.”

Jaha, hur var det med källmaterialet? Eftersom min teckning censurerades i juli 2007 är det svårt att belasta den med dödsoffer från året innan.

Hollender bär en underliggande harm i sin artikel men indignationen får sitt fulla utlopp först i sista meningen som han må ha skrivit med pekfingersnärt ”Där satt den!”

”Han verkar ju inte speciellt beredd att mista livet själv i denna ’kamp för yttrandefriheten’.”

Han tycks ha glömt de beväpnade mordbrännarna som kom på besök i maj i fjor. Genom en ren tillfällighet var jag inte hemma. Jag borde tydligen ha varit det för att tillfredsställa min provokationskollega.

Publicerat av Lars Vilks

2011, 6 april kl 16:47

Del 1215: Med Nalin Pekgul på rasisthumör

38 kommentarer

Är man verksam i konsten kan man inte komma ifrån Baudelaires mening:

”Att vara uppriktig utan att vara löjlig”.

Hur skall man göra med sin åsikt och i vilken form kan den presenteras? Den som uppriktigt vill ge uttryck åt något, hur skall det gå till? Och är den värd att framföras som uppriktig? Vems är den? I konsten har man varit klok nog att i görligaste mån hålla sig till frågor och att bädda in dem i lager av form samt ytterligar frågor. Något kan man lära av Baudelaire och konsten, nämligen att se komplikationerna i vad som skall yttras och vilken form som skall väljas – när uppriktigheten skall släppas lös.

För huspastor Jones skulle man kunna rekommendera följande. Om han nu känner sig nödtvungen att förgöra en Koran vore ett bättre alternativ än uppeldning att kompostera objektet eller, ännu hellre, lämna den till återvinning. Den gröna vägen kunde ha räddat världen från konflikt. Min artikel om pastorn kan läsas på SvT Debatt.

Ohejdbar är Nalin Pekgul. Jag blir alltmer osäker på vad hon representerar. Hon är politiker men jag har svårt att tro att hon vinner särskilt många röster till socialdemokraterna. Emellertid är hon säkert uppriktig men i sitt känslosvall långt snabbare än (möjligen) sin tanke. Förmodligen utan att närmare reflektera framträder hon alltmer som repeterande minimalist, att ta samma sak om och om igen utan några väsentliga tillägg. Formen är inte heller övertygande. Hennes historier brukar vara en berättelse som börjar med hennes gamla mammas åsikter för att sedan fortsätta med att fördöma all kritik som skulle kunna missuppfattas och drabba de svaga grupper som hon ser överallt. Kanske är det ändå en viss förändring att hon har gått över till att betrakta ideologiska grupper som särskilda raser. Igår fick hon ur sig detta (Newsmill) när hon, sent omsider, kritiserar den danske journalisten Mikael Jalving:

”Han [Jalving] påstår att han är förvånad över att en person som låtsas vara så modern och har kommit så högt upp i det socialdemokratiska partiet ändå kan bli så kränkt av en teckning att hon inte respekterar yttrandefriheten. Hur än jag försöker förklara att det inte är teckningarna i sig som upprörde mig utan Lars Vilks rasistiska synsätt när han i programmet säger att han ska uppfostra muslimer i demokrati och yttrandefrihet. Vem är Lars Vilks att uppfostra mina föräldrar som riskerade sina liv för demokrati och yttrandefrihet? Men Jalving visar inte något som helst intresse för Lars Vilks rasism och det går äntligen upp för mig att hela syftet med intervjun har varit att ge ytterligare ett bidrag till karikatyrerna av muslimen som en galning som inte klarar av att leva í demokratiska samhällen med yttrandefrihet”.

Det är nu fullt möjligt att få höra följande uttalas: ”Absolut, fokusera rasisten”. Kan även sjungas som sextett (Donizetti, Lucia di Lammermoor)

 

Nalin Pekgul med sin rasist

Publicerat av Lars Vilks

2011, 5 april kl 17:27

Del 1214: Eldfängt

30 kommentarer

Idag fick jag erbjudandet att skriva en artikel för SvT Debatt om pastor Terry Jones och Koranbränningen. Ingångsidén från redaktionen var om man möjligen kunde se Koranen som ett konstverk och att uppeldandet därmed kunde betraktas som förstörelse av konst. Nja, det blir inte så mycket av en sådan tanke. Enligt den institutionella konstteorin, både i Dickies tappning och i min utvidgade version, är Koranen visserligen ett konstverk av hygglig kvalitet. Om man vill kan man läsa, åtminstone delar av den som en diktares verk. Men identiteten kantrar helt över på den religiösa användningen. Dessutom är det naturligtvis så att vilken god litteratur som helst kan eldas upp utan några större konsekvenser. Den tryckta upplagan är inte konstverket. Även om det finns fall som handlar om förstörelse av konstverk är det enbart en handling för den enskildes samvete. Kanske någon minns hur Churchill hedrades med en gåva från staten, ett hyllat porträtt utfört av den välkände Graham Sutherland. Churchill, som hade en konservativ smak, förstörde målningen 1956.

Nej, mycket kan man last den beramade pastorn för men någon konstförstörare är han inte. Hans handling ligger på låg nivå och endast yttrandefriheten räddar hela saken från total katastrof. Han har trots allt rätt att göra så om han känner för det. Så borde världen gäspa och låta pastorn grilla koraner efter behag. De förfördelades svar borde vara det numera klassiska: ”Vi har fler”.

Publicerat av Lars Vilks

2011, 4 april kl 22:28

Del 1213: Den kreolska fantomen har landat i Oslo

20 kommentarer

På Kunstnernes hus i Oslo visas video av Isaac Julien. Jag skrev igår om superstjärnor och dit kan man räkna Julien (314) även om jag skulle tveka att säga att han är en ”absolut” sådan. Men stor är han och dessutom är han fortfarande att räkna med. Ständigt inbjuden till biennaler är ett gott tecken på aktuellt intresse. I Oslo visas ”gamla godingar” bland annat kan man se Fantôme Créole med den färgade kvinnan i vit klädsel som är en symbol för det multikulturella. Kreolisering har cirkulerat ett bra tag i det kontemporära och betyder kort och gott blandkultur. Recensenten i Kunstkritikk Ingvild Krogvigs enda kritik är att det inte finns texter:

”Selv om Isaac Juliens videoverk godt kan oppleves uten nevneverdige forkunnskaper, drar de like fullt veksler på historie og teori hentet fra det estetiske, postkoloniale og queere feltet.”

Jag kan förstå varför utställningsarrangörerna, eller om det är en önskan från Julien själv, har hållit tillbaks förklarande texter. Trots sina djupt poetiska framställningar är teoriomgivningen fast som betong med sina efterhand självklara postulat om ras, kön och postkolonialism. I längden blir hans utstuderade estetiseringar av ett politiskt budskap mest ett korrekt mode. Videon nedan visar hans framträdande på Art Basel i Miami Beach. Video säljer inte särskilt bra men som ni kan se är butiken full av filmstills för den som vill ha en tjusig Isaac Julien på väggen.

Isaac Julien Miami

Publicerat av Lars Vilks

2011, 3 april kl 21:53

Publicerat i om utställningar m m

Konst bloggar