Vilks.net

Om konstens kvalitet är det inte lätt att enas. Anders Johansson ger sig i Aftonbladet in i en föga övertygande formuleringsiver i detta ämne:

”Diskmaskiner har hög eller låg kvalitet, konstverk har det inte. När ordet allt oftare tas i bruk i kulturdebatten är det i sig en indikation på hur nyttoorienterad och grund hela konstsynen har blivit. Striden som sådan bekräftar det faktum att kultur har kommit att handla enbart om att tillfredsställa ett borgerligt behov. Som läsare/åskådare/lyssnare/konsument ska man, som det heter, ’få ut något’ av den kultur man konsumerar. Det är här kvalitet växlas in i kvantitet: får man ut mycket är kvaliteten hög, får man ut lite är den låg.

Men om konsten har någon kvalitet så består den i att den saknar kvalitet. Det är i själva verket därför det behövs kulturpolitik, kritiker, sakkunniga, konstnärslöner. Och politiker som håller sig på armlängds avstånd.”

Att konsten handlar om ett borgerligt behov är det ingen tvekan om. De som avgör konstens kvalitet kan utan vidare räknas dit, artikelskribenten lär inte heller komma undan. Att få ut något är naturligtvis en kvalitetsangivelse. Skriver en kritiker att han inte får ut någonting av ett konstverk är det uppenbarligen ett underkännande. Den grundläggande problematiken är enkel. När en bild eller ett objekt får tillägget konst- är det detta ”konst-” som bär på den avgörande kvaliteten. Men eftersom konstvärlden inte kan bestämma sig för vad ”konst-” skall innebära får den intresserade istället studera praxis. Snabbaste vägen är alltså att se vad konstvärlden väljer för något och då vad de väljer mest. Sådana val har visat sig vara start disponerade och följer man upp den kan man utan vidare ge en klar bild av vad som är kvalitet. Det är svårare att bestämma varför man har gjort dessa val eftersom det finns ett antal faktorer att ta hänsyn till.

Jag kom att tänka på detta när jag läste två recensioner av Ida Ekblads utställning på Bonniers Konsthall. Ekblad är verkligen på gång och har fått mycket uppmärksamhet inte minst internationellt. Dock har hon en bit kvar för fullt övertygande bekräftelse, hon står för närvarande på 8755. Bo Madestrand i DN och Sophie Allgårdh i SvD har recenserat. Båda skribenterna är måna om att framhålla att hennes skrotinstallationer är helgjutna och självständiga trots att de är fyllda av välkända referenser. Men riktigt bra är det ändå inte, trots att det är givet att Bonniers Konsthall redan genom att presentera detta har skapat en kvalitetströskel. Allgårdh tycker som sagt att det saknas något och vad detta är kan knappast förvåna någon som följer med i samtidskonsten: Socialkritiken:

”Ida Ekblad har arbetat på ett mer spännande tematiskt sätt i tidigare verk. I papier maché-skulpturer har hon utforskat National Geographics inställning till världens ursprungsbefolkningar. Mot den bakgrunden framstår utställningen på Bonniers som onödigt tandlös och det blir för stark slagsida åt det dekorativa. Det är en typ av konst vi känner igen från en del offentliga miljöer, men det blir aldrig tillräckligt vilt eller problematiserande för att övertyga i en konsthall med spjutspetsambition.”

En välkänd kvalitetsfigur: Det postkoloniala temat. Dess tid som en av de väsentliga kvalitetsnormerna är ännu inte över.

Installation av Ida Ekblad

Jag har under de senaste dagarna varit något mindre flitig skribent än vad brukligt är. Konstnären är nämligen förkyld och har de två senaste dagarna drabbats av hosta. Sålunda är det lite synd om honom men inte mycket. Blott skall jag kurera mig och redobogen bli till onsdagen den 1 september då det är möjligt att delta i en kväll med Vilks i konstmuseets restaurang i Kalmar. För detta får man lägga ut 275 kr men då ingår mat och dryck. Denne konstnär deltar också i den intressanta utställningen som öppnar den 4 september: Svensk konceptkonst. Min bana uti denna konstinriktning inleddes med stor frenesi 1976 och på utställningen kommer ett par av mina okända klassiker att kunna beses. Kalmar Konstmuseum. Det var nu ett par år sedan jag blev portad i museet när landshövdingen ingrep och hävdade att Vilks konst inte höll tillräckligt hög kvalitet. Bevekelsegrunden var nog en annan men sådant kan inte nämnas.

Även jag har sett på Sverigedemokraternas beramade valfilm. Som ett större antal bedömare är det klart att filmen är ett taktiskt drag. Den framgång Åkesson tidigare hade med sin debattartikel i Aftonbladet manar naturligtvis till efterföljd. Att bli nedgjord av rättänkande är ingen nackdel. Det finns gott om djupt indignerade röster som alltså snällt vandrar i denna  fälla. Det handlar inte om den debatt som alla redan känner till. SD siktar på ett begränsat antal väljare och för att nå dessa krävs uppmärksamhet och att man enkelt kan försvara sig med att någon ”säger som det är” eller att det finns en utbredd rädsla för att ge sig på invandrarpolitiken. TV4 vägrar visa film eftersom man anser att filmen bryter mot demokratiparagrafen och att det kan vara hets mot folkgrupp. Om man skall få rätt i demokratiparagrafen krävs det en kontextläsning som bevisar vad SD ”egentligen” menar. Hets mot folkgrupp är nog svårt. Vad för folkgrupp skulle det i filmen framrusande burkagänget vara?

Anders Königsson har gjort filmen och att Sveriges Radio på den grunden tar avstånd från vidare samarbete är en överreaktion. Han har förmodligen inget intresse av SD:s budskap och hur som helst är det ett neutralt filmarbete han gör.

Hur mycket diskussion har de rödgrönas valfilm väckt? En gåtfull historia om två tåg. SD filmen blir den enda valfilm som någon har sett med intresse. Om det sedan fungerar som röstsamlare är inte självklart.

SD filmen har en enkel dramaturgi med den stackars pensionären som är på väg mot statsfinansernas skrivbord. Pensionärsbordet innehåller en liten sedelbunt medan invandrarbordet är full av pengar. Pensionären blir i sista stund omkörd av ett burkagäng med barnvagnar. Allting är entydigt och precis det som är förbjudet i konsten: att illustrera en idé. Så när som på en specialeffekt, när bromsfästena faller ner dammar det till.

Valkampen enligt SD

Specialeffekt

Jag fortsätter att tjata om biennaler men det går inte att komma ifrån dem. Trots den skepsis som konstvärlden uttrycker mot biennalraseriet fortsätter de sitt segertåg. Hur man än vänder och vrider på saken är deltagande i biennaler det som attraherar konstnärerna. Om man inte är med, ja, då måste det vara något som är fel.

Höstskörden är riklig. Den 3 september är det dags för Gwangjubiennalen i Sydkorea. Ett tema måste det ju vara och det är inte lätt att hitta något som säger något annat än vad vi redan vet. Gwangjubiennalen har valt en litterär titel, Then Thousand Lives, en samling av 4 000 poetiska porträtt som återger varje person författaren Ko Un hade mött. Från detta drar man den något sökta liknelsen att se bidragen i biennalen som ett galleri av porträtt, fallstudier för vår önskan att skapa substitut och avbildningar av våra nära och kära och oss själva, som man lägger ut texten.

Bland de över 100 deltagande konstnärerna finns också Cyprien Gaillard (f. 1980). Jag har en längre tid hållit ett öga på den figuren eftersom jag tror han kommer att klättra vidare mot toppen. När Gwangjubiennalen sätter igång deltar han samtidigt i tre biennaler. Han samarbetar med musikern Koudlam och hans senaste video finns här ”Eagles of Africa” (2010).

Samtidskonsten kämpar ofta med väldiga uppgifter och en av dessa kan man studera närmare när den når kritikerns bedömning. Jag tänker på Yael Bartana, israelisk konstnär och en framträdande profil, rankad 334 och aktuell på den kommande São Paulo biennalen. Flera av hennes videoarbeten som behandlar Israelproblematiken visas på Moderna Museet, Malmö med utställningstiteln Hela Europa kommer att häpna. Bland andra visas Mary Koszmary (2007) som handlar om en judisk politiker som föreslog att judarna skulle återvända till Polen. Man kan se ett litet utdrag ur filmen här: http://www.youtube.com/watch?v=6KyXSqH8hac 

Dan Jönsson i DN rör sig mest fram och tillbaka i den starkt spekulerande och estetiserande skildringen som Bartana förmedlar. Fredrik Svensk i Aftonbladet ser däremot ett större motiv:

”Syftet är storslaget: att komma över den polska skulden och skapa en utopisk vision som löser konflikten i Palestina. Mellan raderna tror jag att Bartana hänvisar till behovet av en generell avnationalisering av våra medvetanden, men till förmån för vad? I verket En förklaring flörtar hon med enstatslösningen, genom att lite väl platt byta ut Israels flagga mot ett (universellt?) olivträd.

Men är det verkligen tillräckligt för att Europa kommer att häpna som titeln på hela utställningen lyder.”

Efter att några sekunder ha hållit läsaren i spänning bestämmer sig recensenten för att bejaka projektet:

”Jag tvekar, men rycks med av den spänning som uppstår mellan analysen, kritiken och den utopiska ansatsen, och blir för en gångs skull upprymd av uppdateringen av en gammal fin modernistisk genre: att läka såren av den teknokratiska modernitetens negativa verkningar. Och hon gör det dessutom i en dramaturgiskt och arkitektonisk imponerande utställningskomposition.”

Med andra ord saknas det i konsten ingalunda symboliska och estetiska lösningar på svåra politiska frågor. Men tills vidare kan värdet och resultatet av dessa insatser främst ses i antalet poäng som tillkommer konstnären på artfacts. Påhejande kritiker hjälper självfallet till med den saken.

Yael Bartana: A Declaration videostill 2006

På tal om estetiseringar. I morgon kl. 15 bidrar jag på Trämässan i Göteborg med att berätta om Nimisprojektet. Och sedan blir det utställningsöppning på Galleri Rotor kl. 18 – konstnärer vid måltid samtalar om döden.

Den här helgen tillbringade jag på Barnens Ö norr om Norrtälje. Henrik Alexandersson hade bjudit in mig. Jag fick tillfälle att ge en version av min Uppsalaföreläsning. Nog så självklart var det inget märkvärdigt med den. Jag tog fram ett antal exempel på konstnärer som har haft problem med censuren och berättade sedan om hur rondellhundsprojektet hade tillkommit och hur det har utvecklats.

Bland övriga föreläsare fanns Per Gudmundson (ledarskribent, SvD) som talade om journalisternas partitillhörighet. Han inledde med att berätta om sina egna erfarenheter om hur de mera radikala kulturskribenterna väljer parti. Vid förra valet var det Feministiskt Initiativ och i år är det Miljöpartiet.

Journalistkårens partifördelning, här använde sig Gudmundson av en undersökning gjord av Kent Asp, professor i journalistik. Siffrorna, som är från 2005, visade fördelningen

Moderaterna 13 %

Folkpartiet 14 %

Centerpartiet 4 %

Kristdemokraterna 2 %

Socialdemokraterna 30 %

Vänsterpartiet 14 %

Miljöpartiet 23 %

Per Gudmundson

Från min föreläsning. Henrik Alexandersson längst upp i högra hörnet.

Postmodernismen kan vara lätt att glömma bort. En sak som reglerades vid det tillfället, alltså i det tidiga 1980-talet, var konstens tidsbegrepp. Modernismens konst var inställd på framtiden och kunde, enligt egen utsago, avisera framtiden innan den ännu hade inträffat. Denna framtidskonst hade bakom sig en ärofull konsthistoria, vars aktualitet aldrig upphörde.

Andra tider skulle alltså komma och den konst vi idag har att ta ställning till är en nu-konst, utan framtidsvisioner och utan att åberopa någon glansfull historia. Nu-konsten har samma situation som världen utanför konsten: Nu är någonsin. Och i nuet skall man ta ställning till världens elände och människans villkor.

Med den skrivningen, och det är alltså den rådande diskursen, är manövreringsutrymmet egentligen inte stort. Ur en synpunkt är det naturligtvis oöverskådligt: Varje ämne och varje tänkbar teknik kan utnyttjas, men snävas effektivt in i nukapseln där denna dess huvudsakliga uppgift skall bedömas och kommenteras.

Biennalerna är självfallet svårt drabbade av denna ordning. São Paulo biennalen, som öppnar den 25 september, får en lika välkänd som intetsägande textmodellering:

”it intends to instil[l] its audience with the sensitive experience that emerges from the mesh of displayed works and their ability to critically reflect the world in which they are inscribed. In short, to provide examples of how art weaves a politics that is deeply entrenched into it.”

Den här biennalen tillhör de äldre och ärorika men har på senare år förlorat en del av sin status. Ekonomiska svårigheter är en väsentlig orsak, en annan är att den alltmer har intresserat sig för sig själv. Bland de 161 konstnärer och konstnärsgrupper som skall delta är över 50 från Brasilien eller har direkt anknytning till landet. Symbolgestalten för brasiliansk samtidskonst Hélio Oiticica (1937-80) är som alltid med.

Det är ändå inget större fel på listan av konstnärer, där finns lite av varje som det brukar vara på biennaler. Curatorn Moacir dos Anjos gör ungefär det man brukar göra som det framgick av texten ovan. Han har tidigare arbetet med några av de mest kända brasilianska konstnärerna bland andra Cildo Meireles, Ernesto Neto, Nelson Leirner som alla är med.

Vi kan se fram emot ännu en biennal med nuförpackade konstnärer. Säkert inte alls dålig utan som det brukar vara: Hygglig standard.

Karina Skvirsky Aguilera från USA med latinamerikansk bakgrund kommer att visa videor, förmodligen också den här. Den har sina små poänger.

Nelson Leirner, Fotboll, 2005

Igår fick jag ett uppbragt meddelande på Facebook att jag överträtt anständighetens gräns genom djurplågeri. Därmed adjö till Vilks.

Saken handlar om två artiklar i Svenskbladet, en välkänd satirtidning. Den första hade jag redan läst. Inte så oäven, jag, Gudrun Schyman och en oskyldig hundvalp. Det förekom mig dock aldrig att någon läsare skulle kunna missförstå sanningshalten. Men alltså icke. Bland kommentarerna finner man:

”Omoget
Alltså om detta är sant så bekräftar detta bara vad jag alltid tyckt om Lars Vilks: Han är omogen och vill på barns vis provocera för att tillfredsställa sitt stora behov av uppmärksamhet. Det handlar inte om yttrandefirhet, det handlar om Lars V. Väx upp o gör något vettigt istället Lars!!!!

Vaddå yttrandefrihet?
Kan inte se vad detta djurplågeri har med yttrande friheten att göra…så man får alltså bete sig hur illa som helst mot djur bara för sakens skull, som sagt skulle Wilks tycka d var ok om han blev utsatt för liknande??? Nä, skulle inte tro d…men vissa människor tror dem har rätt att utöva sin makt mot dem som är försvarslösa…Tycker detta är förjävligt.

Vem har sålt valpen till detta monster!!??
Vilken Kennel eller privatperson har sålt, lämnat ifrån sig en hundvalp till ett sådant monster- ni borde skämmas och sätta stopp på detta vansinne. Rädda valpen och lås sedan in Lars i en bastu med ett gäng björkris uppstoppat i aslet!!!”

I konsten blandas ofta fiktion och verklighet. Problemet är inte så stort eftersom publiken är specialiserad och brukar känna till spelreglerna. Konstprojekt som tar sig utanför konstvärlden kan som bekant få problem. I allmänna medier kan man aldrig vara säker på vad som händer. Det kan i det här fallet verka helt omöjligt att missförstå avsikterna men likafullt finns det, och troligen ganska många, som är beredda att tro på en så skruvad historia.

Igår kom den andra artikeln som påstod att Vilks hade förstått att det inte är nödvändigt att hålla sig till hundar i konsten. Konstnären hade därför bestämt sig för att tejpa en katt.

Även denna historia, och den framstår som något trovärdigare än den förra har funnit sina autentiska läsare:

”Jävla idiot
OM denna människa gör något sådant, så skall jag utan att ens blinka själv lämna in en polisanmälan mot djurplågeri.Han själv kommer troligtvis att brinna i helvetet och jag hoppas att dhjuraktivister, samhället samt polisen kommer att stoppa denna komplett fullständiga idiot!”

Man får nog utgå ifrån att de som skriver är Vilksmotståndare och som får se något som de önskar. Alltså äntligen klara uppgifter om vad den här konstnären har för avsikter och vad han är beredd att göra.

Det är svårt att bemästra flera nivåer samtidigt. Det finns inte någon bra lösning på problemet. Skulle man förgrova satirerna och fylla spalterna med varningsmärke ”Obs! Satir” skulle det inte vara roligt längre. Satiren är bäst när den nuddar vid det möjliga.

I dagens Aftonbladet uttalar kolumnisten Anders Westgårdh expressivt sin besvikelse över att Vilks till GP har meddelat att han inte röstar. Hans argument är att jag inte stödjer det demokratiska systemet, det som ger honom en möjlighet att verka. Westgårdh tycker att jag åtminstone skall rösta blankt, ”en sån där typisk konstnärsgrej som signalerar missnöjet med utbudet av tillgängliga partier”. Tvivelaktigt om det är en ”konstnärsgrej”, konsten drar alltid till vänster.

Men jag röstar eller röstar inte av plikt utan efter eget huvud. Det demokratiska systemet är inte i fara beroende på att folk inte röstar. Däremot har det blivit uppenbart att de stora valen inte kan påverka särskilt mycket. Normalt sett förstås, det kan naturligtvis uppstå situationer då den demokratiska friheten hotas av inskränkningar. Då kan det vara aktuellt att ge sig av till urnorna.

Som det ser ut nu kan man välja mellan två block som har förtvivlat svårt att profilera sig mot varandra. Vem som än segrar kommer det inte att ske några större förändringar. Förändringar är komplexa åtgärder som alltid måste ingå ändlösa kompromisser. Accepterar inte blocken kompromisser kommer de att förlora för många röster vid nästa val. Om SD kommer in i riksdagen kommer det inte att få någon betydelse eftersom våra ansvarskännande politiska ledare har lovat att komma överens utan deras stöd. Vi får i så fall se om de lyckas med att veva runt den soppsleven.

Man kan nog säga att de röstandes önskningar har blivit vad konsten, som Jacques Rancière till slut klämde fram, är för politiken: Symboliskt. Valet väsentligaste uppgift är att medborgaren skall uppleva känslan av att äga ett inflytande.

I röstetider kan man alltid ty sig till trädpartiet där engagemanget är stort. I varje fall enligt den i den kommande Sâo Paulo-biennalen aktuelle Gabriel Acevedo Velarde från Peru/Tyskland.

Under ett par dagar har jag ägnat mig åt att skriva konsthistoriska texter och bildtexter vilket krävde en del. Men nu är det igen plats för några rader här. En intressant utställning dyker upp i Strömstad:

Konsthallen Lokstallet i Strömstad inbjuder lördagen den 21 augusti till en stor och spännande kulturdag. Samtliga arrangeman genomförs i eller i anslutning till Lokstallet.

Vernissagen av Tora Windahls installation URSÄKTA börjar kl 14:00.

Jag är en del inblandad i den utställningen men jag vill inte glänta på förlåten. Det torde i alla fall vara en överraskande installation som Tora Windahl har åstadkommit.

Tora Windahl har tidigare framträtt med en artikel i Om Konst (tillståndet i konsten 2008). Hon har skickat ut den texten i samband med utställningen. Där skriver hon bland annat:

”Min uppfattning är att jag när jag gör eller betraktar konst sysslar med något som oftast ligger bortom språkets logik och att den kunskap jag besitter näppeligen låter sig formuleras på annat sätt än genom handling, konst och känsla.”

Vi är inte eniga i detta. Inte minst mot bakgrunden att Windahl måste skriva med språkets logik för att tala om att hon skall avvisa det i konsten. Konsten söker sig alltid till språket och jag kan inte se att detta i sig är något problem. Problemet är när konsten får illustrera en idé. Konstnärerna vet nästan alltid om att man inte bör göra det men det är lätt hänt att ett konstverk tillskrivs en distinkt betydelse som sedan sitter som en smäck. Hela denna ordning är nödvändig för konstens standardisering, en grundläggande uppgift som dock inte låter så tilltalande. Att bryta mönstret är att göra det svårt för språket att övermanna verket. Men svårigheterna är uppenbara. Den konstnär som inte söker sig till de fastställda diskursmöjligheterna ignoreras lätt som icke relevanta. Jag har själv alltid varit intresserad av att komma runt den ordningen och i viss mån också lyckats.

På söndag framträder jag på Barnens Ö, norr om Norrtälje. Frihetsfrontens sommarseminarium går då av stapeln och jag får tillfälle att ta upp en del av min herostratiska Uppsalaföreläsning: Konsten och yttrandefriheten.

Idag var fotbollsspel