Vilks.net

Jag får framföra mina gratulationer till retrogardisternas senast nedlagda byte, en vattenbuffel i form av Eva Ströms orutinerade svammel i SDS.

Emellertid är det ännu inga av elefanterna som är upplagda för dans. Jag har sagt detta tidigare och blivit onödigt felciterad: Konstvärlden betraktar inte retrogardisterna som tillräckligt intressanta för att debattera med dem. Nota bene, jag beskriver konstvärldens inställning och inte min.

Som sagt saknas det inte figurativt intresse i samtidskonsten.

Jeff Koons Popeye 2003 274×213 cm

Redan under seneftermiddagen tänkte jag skriva några notiser med anledning av den samling av retrogardistiska teoristycken som David Almer hade vänligheten att ställa samman i en av kommentarerna. Emellertid inkom plötsligt ett samtal från BBC. Det handlade om Gormleys plintverk, alltså den tomma plinten på Trafalgar Square som var dag fylls med människor som står, talar, agerar där under ett antal timmar. Idag har det varit en toppless sjöjungfru som gjort reklam för vegetarianer. Så skall det komma en konstnär som med ett antal stenar skall beskriva Englands historia. Första stenen kommer tydligen från Hadrianus mur.

Nå, min fåfänga blev smickrad när BBC-reportern sade att de önskade att några ”internationellt kända” konstnärer skulle föreslå parallella historier från andra länder. Kunde jag beskriva Sveriges historia med ett antal föremål? Jovisst, jag fick en hel timme på mig att tänka ut något. Något obetänksamt, men jag fick väl ihop det någorlunda med Sveriges historia framlagd som maträtter med Gustav Vasa som inledande knäckebröd.

Men det var en bisak. När jag läser genom riktlinjerna för retrogardet stannar jag fascinerad inför:

”kommunikation – tron på förmedling av innehåll med hjälp av mångtusenåriga traditionella verkningsmedel. Att genom inspiration och hantverksmässighet nå fram till autenticitet och kvalitet. Att få konsten och poesin att betyda något för människan – alla människor. Att inkludera människor, döda som levande.”

Dessa mångtusenåriga traditionella verkningsmedel är sannolikt inte äldre än 1800-talet. Den romantiska konstsyn som retrogardisterna okritiskt låter sig hänföras av är inte äldre. Att få ut det intrikata budskapet till ”alla människor” är att antingen hålla sig med en naiv romantisk tro eller att vägra inse den omsorg och fördjupning som finns bakom konstnärliga försök att behärska ett svårt, för att inte säga omöjligt, språkproblem. Autenticitet tycks här ha hamnat på en nivå som innebär att när man känner att något är autentiskt är det autentiskt. Hela den stora autenticitetsdiskussionen som postmodernismen förde med sig och som illa drabbade modernismen tycks vara helt bortglömd.

Johan Lundberg citeras (2005) också: ”I en tid när det konstnärligt sensibla betraktandet rent generellt satts på undantag”

En grov retorisk manöver eftersom ingenting är lättare än att finna hur många exempel man önskar på konstnärligt sensibelt betraktande i samtidskonsten.

Som situationen i konsten ter sig är retrogardet inget alternativ eller hot. Den är så obetydlig att den inte behöver diskuteras. Modernisterna – som utgör större delen av konstvärlden – är inte heller något hot även om det finns många som från det håller strävar efter en comeback. Reglerna är för övrigt enkla: Alla som skall bli giltiga som intressanta måste visas på en eller annan seriös samtidskonstbiennal. Retrogardisternas strategi måste alltså vara: Hur skall vi ta oss in på en biennal? Det gäller för alla, också för modernisterna.

Situationen i samtidskonsten är inte överväldigande positiv. Det finns liksom inget som framträder mer än något annat. Men det är inte heller någon kritisk punkt. Med glatt mod kastar sig den symboliska maktens utövare in i seminarier som t ex på konstmässan i Shanghai i september när man diskuterar den övergripande frågan ”What Is Contemporary Art?”

Svaret som dessa seminarier aldrig kommer att komma fram till är mer än enkelt: Håll upp en spegel och spegla seminariediskursen.

Vad jag finner mest intressant i den retrogardistiska diskussionen är hur den symboliska maktens företrädare lägger fram sin kritik och sina argument. Här kommer alltså något som säger sig vara ett alternativ. Vad detta alternativ utgör är inte kristallklart men det handlar om figurationer, om skönhet och om något ”egentligt”. Håkan Sandell håller nivån vid liv eftersom han är spirituell och retoriskt driven.

Som vi har sett har några av kritikerna begagnat sig av nazikonstargumentet. Eftersom stilen företer vissa likheter med den klassicism som frodades i totalitära stater väcker den hos somliga obehagliga associationer. Det minsta man kan begära är en klar annonsering om att dessa retrogardister å det strängaste tar avstånd från denna del av vår historia. Den kritiken säger mer om samtidskonstens behov av att bevaka sina politiskt korrekta gränser – tänk om det kommer en högerextremist. Andra har klagat på rörelsens längtan efter skönhet, en chimär säger Ulrika Stahre. På det kan man säga att den moderna skönheten, skapad av Kant och utbroderad av hans efterföljare, aldrig har övergivits. Kant är en säregen gengångare som konstvärlden inte vill överge.

Om man vill överväga retrogardismen som alternativ kan man följa de konsthistoriska utvecklingsleden. Romantiken och modernismen delar uppfattningen om konstens genuina autenticitet, postmodernismen avvisade den framgångsrikt. Med socialkritiken skapades en ny form av autenticitet, realism i verket vilket också var ledstjärnan för den relationella estetiken. Också det är förbrukat. Jag antar att retrogardismen vill återinföra autenticitet och skönhet men det är svårt att se hur man skulle kunna få framgång utan att ta hänsyn till vad som ägt rum under de senare decennierna.

Försök att på senare tid få med åtminstone Nerdrum i ett samtidsperspektiv saknas inte helt. För två år sedan kastade den norske teoretikern Dag Solhjell (Kunstkritikk) glatt fram följande mening:

”Den institusjonelle kunstteorien ble født i New York og døde i Oslo. Den ble døpt i et pissoar og ble drept av kitsch. Dette drapet er det viktigste norske bidrag til kunsthistorien siden Syk pike av Edvard Munch.”

Ja, det var alltså Nerdrum som gavs den läsningen, alltså att hans kitsch ställde sig utanför konsten. Men det var en hopplös idé som snabbt kunde glömmas. Det är svårt att se några ytterligare förslag. Väl är det nog så sant att den irritation som skapas av retrogardismen gentemot konstvärldens företrädare åstadkommer något. Som kritik av en alltmer förutsägbar värld – en sådan som Tommy Olsson karakteriserar (Morgenbladet): ”Samtidskunsten har lenge hatt et pålagt krav at den både skal utfordre og samtidig være politisk korrekt” – är den inte ointressant. Däremot är det ytterst svårt att tro på något konstruktivt alternativ från det hållet.

Retrogardismen har sin hörna i konstvärlden. Den kan säkert växa till sig något om man kan skapa en strategi och ta sig in i ytterligare några nätverk. För en sak kan man nog vara överens om: Inte heller här kommer konsten i sig att göra jobbet.

Per Palle Storm: Drikkende gut, 1960. (den anses allmänt som han bästa arbete) Storm var professor på Kunstakademiet i Oslo fram till 1980. Han är en väsentlig del av den norska figurativa traditionen.

Vad innebär kvaliteten ”sexy” som har dykt upp i diskussionerna? Det traditionella exemplet är när man jämför Lawrence Weiner med Joseph Kosuth. Av dessa två textbaserade konceptualister av den gamla skolan är Weiner den som är mest sexig. Det fladdrar lite mer, är lite mindre strävt teoretiskt och diskursivt. Sådant ger resultat i bedömningen. Artfacts ger Weiner plats 26 medan Kosuth hamnar på 186:e plats. Sexighet lönar sig.

En helt annan sak. Här är en trailer från en dokumentärfilm i vilken jag deltar tillsammans med Luis Ortega: Film.

Johan Lundberg har nu deklarerat att hans personliga kvalitetskriterier är ”coolhet och sexighet”. Med detta infall ökar samförståndet mellan konstvärldens olika läger. Just dessa kriterier är gångbara oavsett var man befinner. Och Djurberg, som har diskuterats en del, har hon inte fått sin position för dessa egenskaper skull?

Nå, den svenska konstvärlden har sina läger. Självfallet de rättrådiga och innehavare av den symboliska makten, den internationella samtidens folk. Så modernisterna som är en något heterogen grupp men som brukar sätta måleriets återkomst högst på önskelistan. Språkröret är framför allt nätsajten Omkonst. Retrogardisterna är en liten församling men har för närvarande skapat sig en viss aktualitet. Givetvis är Axess deras främsta uppbackningsorgan.

I senaste numret, sommarnumret, av Paletten diskuteras återigen konstkritiken. En hel del av artiklarna är verkligen läsvärda så jag rekommenderar den till alla konstintresserade. För säkerhets skull har jag själv läst den två gånger. Jag skall inte här gå in på detta ämne på annat sätt än att hämta en notis från Dan Jönssons bidrag: Globaliseringen skymmer kvaliteten.

Visst är det så – på sätt och vis – att globaliseringen står i vägen för konsten. För främst måste konsten visa upp att den är global och när den är det blir det ett stort utbud där mycket kan hävdas som kvalitet. Se så globala vi är överallt!
Men om Dan Jönsson bekymrar sig för hur han skall finna utrymme för konstens kvalitet har lösningen redan uppenbarat sig på ett lika dystert som övertygande sätt. Först skall dock påpekas att känslan för konstens kvalitet, alltså kvalitet i själva konsten och inte runt omkring, förenar alla de nyss uppräknande lägren: Kvalitet skall finnas i konstobjektet.

Den inkommande lösningen är lika avskyvärd för samtliga. Eftersom spridningen av konsten nått ett sådant omfång att det ena inte kan skiljas från det andra och då alla har blivit utbytbara mot andra väntande kandidater, då kom artfacts. Kan man inte fånga kvaliteten i verken kan man sätta kvalitetsstämpel på dem som väljer. Modernister och retrogardister håller nog inte med om detta men deras problem är att vinna erkännande för sina kvalitetsuppfattningar – vilket tyvärr också måste bekräftas av artfacts.

Artfacts är som sagt avskytt. Inga svenska konstkritiker nämner detta forum. Det är nog så att de fortsatt drömmer om att finna en kvalitet i sig i konsten. Och se hur nära man står de mera traditionella delarna av konstvärlden! Samtidigt är inte någon kvalitetsmarkering effektivare. Kvalitet finns endast då den är bekräftad. Självklart är också att den redan genomförda kvalitetssäkringen av de väljande helt okontroversiellt är acceptabel.

Det man har att sätta emot artfacts är inte alltför imponerande utan torde kunna kallas för förhoppningar. Den symboliska maktens företrädare skulle kunna räkna upp ett antal politiska och sociala aspekter som alla är korrekta och förebildliga. Det har också tillkommit att en ny förpackning garanterar dem dessutom att vara ”cool and sexy”. Modernisternas uppfattning handlar om klurigheter med formerna där känslorna småputtrar. Retrogardisterna håller styvnackat på de figurativa teknikernas välsignelse och räds inte det patetiska, enfaldiga eller banala.

Men ingen av dem kommer i närheten av artfacts: Den lika obönhörliga som rättvisa kvalitetsbedömaren.

”Konsten är lång, livet kort”, ja ni har hört den förut. Inte ens denna lilla sentens får konsten behålla. Uttryckets ursprungliga betydelse är att den medicinska vetenskapen är så komplicerad att inte ens ett helt liv räcker till för att behärska den.

Ett meningsutbyte mellan Johan Lundberg och signaturen 12.24 lämnar några intressanta synpunkter på kvalitetsbegreppet. Lundberg skriver:

”Natalie Djurberg går inte att anklaga för att ha ett enkelt politiskt socialt budskap men att hon höjs till skyarna visar knappast på ngn som helst vidsynthet i konstkretsar utan hon faller ju väldigt väl in i de trender som har rått sedan 60-talet: alla figurer ska se crazy ut, utforskande (= halvtaffligt tekniskt kunnande) utforskande av ”nya medier”, utforskande av ”dolda sidor” (=våld, sexualitet). Jag har väldigt svårt förstå på vilka grunder man kan argumentera för att hon är en bättre ”konstnär” än, låt oss säga Tim Burton. Eller jag förstår att man då argumenterar för att han inte värjer för det banala och sentimentala, men då undrar jag varför banalitet och sentimentalitet till varje pris ska undvikas i konsten idag. Stor konst har aldrig räds det banala och sentimentala.”

Att anklaga Djurberg för bristande teknik är komplicerat. Hennes installation hanterar ett antal tekniker och man kan undra om det skulle vara fel på hennes arbete med lera, klippningen av videon, brister i installationsskulpturerna eller om musiken inte höll måttet. Och om det vore så att hon ytterligare förfinade sina tekniker skulle det då bli ett bättre projekt? Jag har svårt att tro det.

För att banalitet och sentimentalitet skall fungera i en högdiskursmiljö måste värdet av dem inverteras. Popkonsten och minimalismen visade banaliteter men i ett nytt sammanhang. Sentimentalitet innebär att man vänder sig till det välkända och önskade för att få bekräftelse. Stor konst kommer aldrig ifrån att dessa företeelser är en seglats mellan Skylla och Karybdis.

Signaturen 12.24 menar att ”Tim Burton smeker medhårs, det gör inte Djurberg”. Och Lundberg replikerar: ”Min poäng är just den motsatta – att Djurberg i allra högsta grad smeker medhårs – just genom att hon ger EXAKT det som konstpubliken förväntar sig få sig till dels…”

Tim Burton är filmare och han har en bred publik. Hans position i konstvärlden är marginell. På så sätt kan man förstå att 12.24 har rätt. Man förväntar sig inte att Djurberg skall vara lika publikanpassad. Vi kommer med största sannolikhet inte att få se någon Djurbergfilm i TV på bästa sändningstid. De hör hemma i konstvärlden.

Men inom ramen för själva konstvärlden har Lundberg rätt för sig. Djurberg möter inget motstånd, det handlar inte om något överskridande. Under sin karriär har hon haft kritikerna med sig. Den förnyelse som hon representerar är en aspektförskjutning från den uttalade socialkritiken till den inlindade.

Kvalitetsfrågan är givetvis komplicerad. Kvalitet måste bekräftas av konstvärlden. Den fastlagda ordningen för genuin kvalitet brukar vara att först skall konstvärlden avvisa eller åtminstone ställa sig tveksam till något för att senare ändra uppfattning.

Tim Burton: Vincent 1982

Nathalie Djurberg: The Experiment 2009

Håkan Sandell och jag drar inte riktigt jämnt i debatten. Vare det hur det vill, fäktandet har ändå nått en del intressanta resultat. I och för sig är det inte okända områden, men värda att uppmärksammas.

Konsten är en konstruerad institution, så långt är vi överens. Men det som görs skall vara något annat. Det skall vara konst, alltså en form av singulärt tillägg. I konstruktionen av konsten är även detta ett bekant tillägg men därmed inte infångat, bara en benämning på något som avviker, det oåtkomliga. Diskursen bildar det teoretiska ramverket, en bakgrund, men kan inte fånga in singulariteten. Diskursskrivningar och kritik kan naturligtvis framhäva ramverket och eventuellt göra det till dominerande. Ofrånkomligt kommer också frågan om konstens singularitet verkligen finns i verket. Vad som är givet är att såväl konstnären som den initierade mottagaren förutsätter den. För hur skall singulariteten kunna visas?

Understundom och esomoftast har vulgärkritiken mot samtidskonsten ironiserat över att dess utövande konstnärer hellre borde skriva filosofiska essäer eller ge sig in i politiken eller journalistiken. Det förekommer fall där en sådan hänvisning kan vara motiverad men det är inte vanligt. Normerna är mycket klara, konsten skall förhålla sig fritt till sitt teoretiska eller ideologiska ramverk.

Ett av Johan Lundbergs retoriska knep är att framhäva hur förtjust den svenska konstvärlden är i Odell. Men det är inte rättvist. Odell har fått ett blandat mottagande och betraktas inte som någon storhet. Skall man välja ut en samtidskonstnär där hela den församlade svenska konstvärlden (och man kan tillägga att det gäller också internationellt) ger stående innovationer är det naturligtvis Natalie Djurberg. Jag antar att Djurberg är tämligen okontroversiell också i de läger som eljest är starkt kritiska mot den symboliska maktens företrädare. Djurbergs diskurs går ut på råa, verkliga känslor: ”she exposes the innate fear of what is not understood and confronts viewer with the complexity of emotions”.

En annan kritikerfavorit är Ulla von Brandenburg vars verksamhet beskrivs:

”Von Brandenburg is attracted to the sophistication, escapism, extreme aestheticism, world-weariness, and fashionable despair that characterized the literary and artistic climate of the European fin de siecle (though in practice she looks equally to German Romanticism and the baroque metaphor of theatrum mundi). Rather than longing for ideological absolutes, the apparent impetus.”

Anständigtvis bör man nog inse att det finns en hel del utrymme i den symboliska maktens högkvarter. Socialkritikens överdrifter tycks numera ha kommit i bakgrunden.

Stefano Di Stasio (14.011) har visats på Venedigbiennalen 1984 och 1995. Möjligen är spiralen (dock vriden medsols) en blinkning till Robert Smithson. Dalla storia segreta di Edipo 2005

Håkan Sandell har några intressanta rader som berör mitt eget projekt Nimis:

”Kvarstår gör att det finns kvaliteter i Odd Nerdrums bilder vilka för Vilks egna uttrycksmedel är onåbara och ouppnåbara. Liksom det hos Baudelaire finns kvaliteter som var onåbara för Zola – J. Lundberg håller säkert med. Detta något som Robert Graves med ett uttryck lånat från Hopkins kallat att ”det får håren att resa sig på armen”. Just detta går inte att känna inför Nimis, vågar j hävda.”

Här hamnar vi väl ändå i subjektiviteten. Jag tror säkert det finns människor som har fått upplevelser av Nimis i linje med resande hår. Liksom det finns folk som får hårresningar när de ser fotbollsartister göra sina osannolika nummer. Sedan kan man förstås lägga till att det skulle röra sig om särskilda kvaliteter och särskilda känsligheter som inte är allom givna. Osv.

Min bristande entusiasm för Denis Dutton och hans The Art Instinct (2008) tänkte jag fylla ut något. Jacob C. har i en rad kommentarer talat sig varm för Dutton. Jag kan förstå att han är en tänkbar resurs för retrogardistisk teori men min uppfattning är att man bör söka sig en bättre.

I korta drag går Duttons estetik (det bör påpekas att han är en stor beundrare av Clive ”significant form” Bell) ut på att våra estetikgener har utvecklats under förhistorien och inte ändrats märkbart under den senare, mycket kortare tidsperioden. Våra estetiska reaktioner är därför betingade av de anblickar som fängslade våra förfäder för någon miljon år sedan. Vi tycker framför allt om savanner. Och vi tycker om träd eftersom de är bra att klättra upp i om vi behöver söka skydd. Vatten gillar vi också, det är bra att ha tillgång till. Därför är människorna än idag mest fängslade av landskap och alldeles särskilt landskap av savanntyp.

Dutton menar vidare att vi alltid föredrar det handgjorda. Ingen maskin kan ersätta detta. Den synpunkten stämmer inte helt överens med samtidskonstens inställning men det är å andra sidan en del av Duttons program, konstens förfall. Och skicklighet som naturligtvis är en fallenhet nedärvd från förhistorien:

”…our intense interest in artistic skill, as well as the pleasure that it gives us, will not be denied: it is an extension of innate, spontaneous Pleistocene values, feelings, and attitudes.… Our admiration of skill and virtuosity itself is an adaptation derived from sexual selection off the back of natural selection.”

Konst är för Dutton estetiska verksamheter ur ett brett perspektiv. Varje gång det dyker upp målade bilder, skrivna texter, musikstycken, dans etc. har vi att göra med konst. Här skiljer han sig inte från de flesta andra teoretiker som brukar ha samma utgångsläge. Tillskottet från Duttons sida är att den estetiska reaktionen är en universal, en instinkt som människan bär med sig. Därmed kan konsten aldrig vara institutionell/en social konstruktion. Det där med vad konstvärlden kallar för konst är konst gäller inte hos Dutton. Han har inte mycket till övers för modernismens experiment och ser Dada, minimalism och konceptkonst som exempel på att konsten har ”gone down the wrong track”.

Dutton har en samling av kritierier (de är välkända aspekter i den traditionella estetikteorin):

1.Direct pleasure
2.Skill and virtuosity
3.Style
4.Novelty and creativity
5.Criticism
6.Representation
7.Special focus
8.Expressive individuality
9.Emotional saturation
10.Intellectual challenge
11.Art tradition and institutions
12.Imaginative experience

Skall omedelbart tilläggas att han menar att nr 11 varken är nödvändig eller tillräcklig. Detta tycks gälla för samtliga, men bara ibland. Som man lätt ser är det möjligt att tänja och dra i merparten av de andra, någon användbar definition får man inte. Den har han som sagt redan gett genom att bestämma att estetiska uttryck är konst. Duchamps readymades blir i vanlig ordning ett besvärligt kapitel. Det verkar som om Dutton menar att Fountain ”despite its reluctance, can’t help being a work of art” eftersom det uppfyller kriterierna 1, 2, 5, 7, 10, 11. – “challenge our evolutionary response-system for art: where’s the emotion, the individuality, the skill, the beauty? Duchamp set himself…against the adaptive structure of art. Fountain är “an art-theoretical gesture . . . of an incandescent genius.”

Hur som helst motsätter sig Dutton tanken att konstvärlden kan bestämma vad som är konst genom att kalla något för konst. Men med sitt sinnrika kriteriesystem kan han ändå få praktiskt taget allting att gå in i sin generösa ”konstdefinition”.

Om man skall söka efter universella egenskaper i det mänskliga psyket är Duttons knaggliga teorier inte särskilt övertygande.

Denis Dutton med sin retorik på YouTube.

Vi längtar till savannen, den savann som är en arketyp enligt Dutton. Men han har förmodligen aldrig mött en inpiskad smålänning som vill ha tät skog runt varje knut.

Håkan Sandell har sina dubier om den här bloggens uppgift:

”Men tänk om denna site konstruerats f att skänka hans verk teoretisk legitimitet, då har man kanske också lurats in i ett konceptkonstverk, där vart (mot)inlägg får det att växa?”

Nej, jag har svårt att se något växande konceptkonstverk. I regel håller jag mina egna arbeten på avstånd. Undantag finns, när rondellhundarna snurrade var det rimligt att en del av den diskussionen (och utvecklingen av projektet) ägde rum här. Annars är bloggens främsta uppgift att skapa en bild av vad som sker i samtidskonsten. Jag arbetar ständigt med en sådan kartläggning och ser gärna att fenomenet diskuteras. Säkert är det Håkan Sandell bekant att jag ses som en något suspekt figur i samtidskonstvärlden, understundom har benämningen ”konstvärldens kuf” använts. Debatten kring retrogardismen är knappast något som ökar någon legitimitet i det avseendet. Johan Lundberg skriver att konstvärldens företrädare inte är benägna till någon diskussion. Så är det ju (med undantag av Anna Brodow Inzaina) – varför skulle de ge sig in i ett fält som inte har något större anseende?

Sandell, i sin typiskt aggressiva stil, har fortsatt en liten tråd om konstens visionärer. ”…Nerdrum också är en visionär, av format, som i vilken epok som helst Förr eller kanske Senare hade nått ett igenkännande (vad nu sedan det igenkännandet kan vara värt, en visionärs ”tid” kommer aldrig utan lever kvar i det oinfriade).”

I vår vidare replikväxling fortsätter han:

”Inte en oinfriad visionär, Vilks, en visionärs oinfriade ”tid”, du som var så stolt över filosofiska distinktioner; kom någonsin van Goghs ”tid” (hans hopp, hans ideal)?, alltså: kom Gauguins tid med hans popularitet? (Nej.)”

Visionärer har blivit sällsynta i konsten. Men man kan förstå varför. Deras tid kom aldrig. Och det skall vi nog vara glada för. Visionären brukar se saker stort och tänka sig att det skulle ha något med samhället att göra. Konstvisionärer gör sig bäst i konstvärlden och där får de nöja sig med att bli populära eller att företräda den symboliska makten (vilket skedde med van Gogh och Gauguin) – fast kanske inte på det sätt de hade tänkt sig.

När konsten samlar sig till försöket att genomföra en stor vision blir det inte mycket bättre. Bauhausrörelsen gick stort in för en vision om hela samhällets omgestaltning. Erkännandet kom så efter hand från konstvärlden. I den andra världen dök t ex det svenska miljonprogrammet upp vilket nu har hamnat i sitt rivningsstadium.