Vilks.net

Tveklöst är det en konsthistorisk händelse när alldeles snart den asiatiska hösten rullar igång. Biennalerna och triennalerna myllrar. Först kommer

Gwangjubiennalen i Sydkorea den 5 september under ledning av Okwui Enwezor. Den får sägas vara det mäktigaste försöket att flytta intressesfären österut. Den bär också med sig en liten trend som kan upptäckas på flera håll; att den stora konsten inte når fram. Det kan man bädda in i en temaförklaring:

” th Gwangju Biennale is a report on the distribution system of artistic and cultural forms and a reflection on the intermediary gap between artists, producers, practitioners, and audiences”.

Och inte lär det bli bättre efter biennalen.

Den 6 september går det loss för Guangzhoutriennalen i Kina: ”A farewell to post-colonialism” där Sarat Maharaj, i Sverige känd från Malmö konsthögskola, är en av curatorerna. Så sant som det är skrivet. Postkolonialismen tunnar ut sig alltsedan den sprang fram med full styrka med Documenta 2002. Från Sverige deltar Matts Leiderstam

Den 6 september är det också dags för Busanbiennalen (Sydkorea). Där har man kommit fram till att det är dags för ett nytt varv med Bataille. Läs bara den här matsedeln:

“After the 1980s, several leading post-modern critical theorists expanded the concept of ‘informe’, which is a concept similar to expenditure, into a theory reinterpreting the entire contemporary art. This approach is aesthetics pursuing degenderization, decategorization, eroticism, disintegration of reproductive order, aesthetics of entropic degeneration , grotesqueness , disintegration of ”artwork” concepts, disruption of subjects, others, collapse of confrontational structure between the center and the peripheral, an end to the confrontation between the conservative and the radical aesthetics, as well as the aesthetics of transgression”

Svensk deltagande: Lisa Jeannin.

9 september öppnar Shanghai. Där är temat svagare och handlar nog mest o matt visa samtidskonst: ”to focus on people and their conditions in the dynamic urban space”.

11 september drar det igång i Singapore. Tydligen har inte fantasin räckt till för arrangörerna utan man nöjer sig med en ramsa:

”it is through Wonder that we are asked to reach beyond the apparent and to delve deeper into a new revelation and understanding about our world.” (alltså konstens under)

13 september skall det bli social kritik på Taipeibiennalen i Taiwan vilken:

”originates from a constellation of correlated themes all connected to neo-liberal capitalist globalisation. The threads of investigation in the exhibition include urban transformation in Taiwan, circumstances for immigrant and illegal labour, mobility, borders, divided states and micro-nations, permanent war condition, ecological breakdown, global unrest, and the opportunities for change.”

Också den 13 september invigs triennalen i Yokohama, en av curatorerna är Daniel Birnbaum. I den här biennalen (tema: Time Crevasse) återfinner relativt många välkända namn men inledningstexten är heroisk:

”Art shakes up our everyday perceptions. It gives us glimpses of the ”abyss” we normally fail to notice, or perhaps pretend not to notice. It can horrify us, give us courage, console us, or provide us with what we need to face life.”

Tja, man kan alltid hoppas på att enskilda verk eller utställningen som helhet kan överraska. Men, som sagt, det intressantaste är en asiatisk storsatsning som säkert innebär en verklig expansion av konstscenen.

Men det hade varit intressant med en rundresa i Asien. För min del blir det dock att ta hand om löpande ärenden den närmaste ty då faller de tätt. Till råga på allt fick Wotans torn, den yttersta delen av Nimis, en skada i fören av sommarens orkan. Därför krälar jag dagligen i dess underrede med stenkistor och spikning.

Ett något skadat Wotans torn

Hur som helst fortsätter jag att intressera mig för konstvärlden. I det seminarium som jag berättade om för ett par dagar sedan framträdde alltså konstkritikern Jan Verwoert. Han talade om kritikern som domaren. Det tal han levererade var uppbyggt på att kritikern är den som samlar på en ständigt ökad skuld till sin publik. Kritikern kan aldrig veta vad publiken önskar för något och kommer därför aldrig att kunna uppfylla en sådan önskan. Framställningen av detta tal var postmodern och retorisk, både tankeväckande och poetisk.

En av mina funderingar var att en sportjournalist aldrig skulle få för sig att göra en sådan utläggning. Det blir helt omöjligt att tänka sig att sportjournalisten skulle säga ”Jag vet inte vad ni vill att jag skall skriva om Zlatans insats i landskampen. Och därför ökar min skuld till er, mina läsare, med varje reportage.”

Varför blir det rimligt i konsten? Ja, det är en rätt enkel ekvation. Konsten vilar i en högdiskurs där den är definierad som en singularitet som aldrig kan uppfyllas med någon begreppslig mängd. Och om man vill kan man göra en sak av detta.

Å andra sidan känner de inblandade väl till att det förhåller sig så. För det är inte bara kritikern som drabbas. Varje konstnär befinner sig i samma situation, att framställa den singularitet som uppfyller det särskilda singularitetskrav som konsten bär med sig. Inget verk blir tillräckligt bra och kan inte heller bli det eftersom konstnären då får prestera att nå Det Absoluta och Totala. Curatorerna skall åstadkomma den oändliga utställningen och konstsamlarna skall köpa in det slutgiltiga verket som fullföljer deras hela samlande. Publiken, om den förstår att den kan kräva det som överskrider allt som är tänkbart, kan förstås säga med all rätt att den inte är nöjd.

Bortser man från denna skuldbörda av otillräcklighet och återvänder till konstens mera handfasta praktik möter vi en annan verklighet. Jag kunde inte låta bli att inflika en fråga till Verwoert: ”Men är inte konstvärlden väl överens om vad man önskar för något? Ser man på teman, kritik och diskussioner kring ett antal utställningar tycks det råda en överväldigande konsensus. Och det vet ju kritikern och vet därför ungefär hur texten skall både skrivas och dessutom hur den skall skruvas till för att framstå som intressant. Se t ex på biennalerna som väller fram under den kommande hösten. De domineras av ungefär samma sociala kritik, refererar till samma teoretiker, ställer ungefär samma frågor och konstverken har också standardformat.”

Jan Verwoert svarade som den urtypiska medlem han är i konstvärlden: ”Det finns ingen konstvärld.” Han var lite irriterad och började tala om det paranoida i Lacans tappning enligt Zizek. Tydligen ville man mena att min uppfattning av konstvärlden var en personlig paranoia. Han berättade att han varit på ett seminarium med ett 40-tal välkända curatorer där samtliga kände sig maktlösa och ingen hade någon idé om vad man skulle företa sig i konsten.

Sådan är dock konstvärlden. De initierade medlemmarna uppfattar sig inte som medlemmar och föreställer sig tydligen att om konstvärlden finns skulle den vara en maktkonspiration.

Som jag ser det är det inte någon som är riktigt maktfull i den internationella samtidskonstvärlden. Det som är den verkliga makten är den uppfattning som man delar och följer och där det alltid verkar som det är någon annan som bestämmer.

Den internationella konstscenen och dess aktiviteter visar att den på alla sätt arbetar för att minimera den skuldbörda som Verwoert talade så varmt om. Och det lyckas väl.

På nuvarande tidpunkt verkar det som om musikalen Dogs får rycka norröver. Men det går ju bra det också. Mera information följer när säkrare uppgifter finns att tillgå

För övrigt har det idag kommit ett beslut från Kunsthalle Luzern att de tänker visa de beramade teckningarna. Den 6 september torde vi alltså till slut få en världspremiär. Trots allt blev det den internationella konstvärlden som tog sig an saken. Det blir också några smakprov ur musikalen i utställningens videoavdelning.

Nåja, förlusten av Dalby får läggas till historien. Det finns redan ett par nya möjligheter och förr eller senare skall det nog uppstå en situation där det inte ligger någon rondellhund begravd.

Under tiden får jag möjlighet att slipa till videoarbetet. Jag ser att det nog behövs. Det som fortfarande är önskvärt är några kompletteringar med live deltagare. För några veckor sedan dök det upp ett intresserat storband men även där blev det till slut avhopp.

Men jag skall inte bara rada upp avhopp. Det finns också några tillhopp. Och man kan vara helt säker på att musikalen kommer att uppföras.

Jaha, så var det dags igen. Det står nu klart att det inte blir något uppförande av musikalen Dogs i Dalby den 13 september.

Initiativet till arrangemanget togs av konstsmeden Tom Sjunnesson som driver Konstfabriken i Siporexfabriken i industriområdet strax utanför Dalby. Efter den inspektion som företogs i början av sommaren föreföll allt vara klart. Under sommaren stod det emellertid klart för mig att det inte var alldeles okomplicerat. Ett kontrakt skulle upprättas med fastighetsägaren Thomas Lundström. Han var då på semester. Först den 8 augusti lyckades jag komma i kontakt med honom. Han nämnde då att han hade vissa reservationer som skulle hänga samman med att man inte önskade tillfälliga uthyrningar på området i Dalby. Dock lovade han att lämna besked 11-12 augusti. Han hörde inte av sig och visade sig omöjlig att nå per telefon. Genom en av hans medarbetare framkom att man skulle ha ett möte i Dalby den 18 augusti varefter besked skulle kunna lämnas. Några dagar senare fick jag veta genom min medarbetare Fredrik Axwik att Lundström sagt nej.

Eftersom konstsmeden Tom Sjunnesson driver Konstfabriken med två utställningar om året (alltså i hög grad ett tillfälligt arrangemang) är det föga troligt att saken rörde sig om en plötslig nyordning av hur området skall administreras.

Uppenbarligen är det så att ämnets känslighet ännu en gång fört med sig en censurering.

Utställningen och seminariet på UKS i Oslo blev en intressant tillställning.

Här genomförs en rekonstruktion av Josef K.:s placering i rättssalen enligt Orson Welles film. Undertecknad och Per Oskar Leu.

Rättssalen, byggd av polska skådespelare.

Jan Verwoert och Daniel McClean.

Daniel McClean, advokat som specialiserat sig på konst och mediejuridik, gick genom några av fallen som tas upp The Trials of Art. Min insats var att visa en anklagad som dock lyckats rätt väl. Jan Verwoert, som bland annat skriver för Frieze, fick slutligen representera konstens domare, kritikern. Jodå, jag framförde Rasmus hälsning från konsthögskolan i Umeå till Verwoert. Han uppskattade den.

Stora frågor väjer man inte för i konsten. På konstcentret Henie-Onstad går man den 23 augusti igång med Reality Effects – when reality is put to work:

“The exhibition addresses phenomena such as the new global economy, human migration and the perception of reality via the media. How can reality be ”put to work” and how is it generated and communicated via the media?”

Men i Hildesheim är man ännu värre Beast Time Evolution (7 september): What is life? How long will our fossil resources last? What is time? Who is responsible for climate change? Are we permitted to intervene in evolution?

Snart är det igen dags för biennalen i São Paulo (26 oktober). Förra gången var temat ”How to live together”. Den här gången har man förnyat sig med temat “Living in Contact”. En skillnad är förstås att övervåningen inte skall vara utställningsrum utan ett bibliotek och föreläsningsrum. Mer uppbygglig diskurs alltså.

Konstproduktionen är enorm men den blir ändå ingen förvirring eftersom konstvärldens disciplin är järnhård – och det alldeles frivilligt. Och med vilken imponerande ambition!

Tillfälliga aktualiteter kan det också finnas spektakulära förutsättningar för. Lite tortyrperformance? Se gärna först på Tuben hur det går till när det inte är performance. Och sedan finns här lite om Steve Powers Thrill Ride.

Jag får också var med lite i svängen. UKS har en utställning om konsten och lagen. Bland annat har man gjort en rekonstruktion av rättssalen i Kafkas Processen (enligt Orson Welles). Jag skall vara med på ett seminarium.

Konsten i handgemäng med lagen är en liten avvikelse från huvudströmningarna. Men det påverkar inte något. Det är alltför sällsynt. När konsten överskrider brukar den överskrida korrekt.

Utställningen Eklips – Konst i en mörk tid på Moderna går mot slut. På fredag blir det en debatt som skall ta upp några stora frågorna:

Är vår tid mörkare än tidigare generationers? Har upplysningens idé om det mänskliga förnuftet fått stryka på foten?

Man gör förstås vad man kan med en utställning där Magnus af Petersén vill mena att konstnärerna förlorat tron på konstens upplysningseffektivitet.

Frågorna är lite väl naiva. Inte minst blir det lite gulligt när man skriver

”Medverkar Moderna Museet som kulturinstitution till en dystopisk framtidssyn genom att presentera dessa tankar eller är det tvärtom så att de påstådda strömningarna är en del av en annan form av opposition inom den västerländska kulturen?”

Meningen inleds med att antyda att Moderna skulle kunna utöva den effekt som man menar att konstnärerna inte tror på – för att sedan antyda att det ändå inte är så. ”En ny opposition”, för vem? Jag kan bara suckande svara: Vi vet det redan. Det är för konstvärlden och framför allt för dem som medverkar i debatten.

När det gäller frågan om vår tids mörker gentemot tidigare är det inte alltför svårt att svara. Förra generationen hade det kalla kriget då atombomben kunde falla varje dag. Nu får vi nöja oss med miljöhotet vars popularitet tycks sjunkit en del på sistone. Att det finns ett hot är nödvändigt. För en sak har gått förlorad: Framstegsoptimism. Å andra sidan var den gamla framtidsoptimismen en lokal företeelse som handlade om industriländernas möjligheter att genomföra standardförbättringar för hushållen. Det går inte att tänka på det sättet idag och alla inser varför. Standardförbättringarna fortsätter ändå men för mottagarna med en smula dåligt samvete.

Förnuftet har inte heller lidit något nederlag. Västerlandets diskursbygge är intakt och om man förundras över piruetterna med en politisk korrekthet kan man förstå att det handlar om taktik. Du skall som västerlänning inte visa fram någon hegemoni. Västerländsk hegemoni är kränkande i sig. Det är därför vi lever i kränkthetens tidevarv.

Det var nu ett tag sedan Kristoffer Arvidssons avhandling ”Den romantiska postmodernismen” lades fram. Recensioner finns på flera håll. Dan Jönsson i DN och Håkan Nilsson i GP. Avhandlingen berör förhållandet mellan romantiken och postmodernismen.

Håkan Nilsson gör följande citat :

”I den långa slutdiskussionen återvänder Arvidsson till ett antal filosofiska och konstteoretiska sätt att se på de återkomster han diskuterat i avhandlingens första del. Diskussionen slutar med ett konstaterande om att romantiken fortfarande är möjlig. ”I upptäckten av nuet i det förflutna knyter postmodernismen an till romantikernas projekt” skriver han. En sådan insikt kräver också en ny historieskrivning av det postmoderna.”

Och Dan Jönsson:

”Ju mer man gräver, desto mer framträder romantiken som en ständig närvaro i den moderna konsten – föraktad för sin ”kitschiga” känslosamhet, avskydd för sina nazistiska förbindelser. Och ändå alltid levande.”

I det här sammanhanget är det nog så väsentligt att slå fast en sak. Konst är en skapelse av romantiken, romantiken och konsten är ett och detsamma. Med konstbegreppets förändring uppstår en kritisk granskning av romantiken men man skall komma ihåg att inga av de grundläggande egenskaperna förändras. De är i det närmaste helt resistenta mot begreppsutvidgning.

Jag har nämnt dessa egenskaper flera gånger men här är några av dem igen:

Högdiskursen: Ja, den blir man inte av med, utan den är konsten inget som helst. Konsten föds i romantiken genom högdiskursen. Den är verkligen hög när det sker, det handlar om de yttersta tingen.

Det överskridande: Visst, ingen skulle vara intresserad av en konst som anpassade sig som en standardprodukt enligt marknadens villkor (jo, det sker i och för sig, men det är en annan sak)

Upplösningen av konstens specifika tekniker, alltså att konst kan utövas med vilka metoder som helst och ändå framstå som en enhet (detta har hittills bara skett i bildkonsten) – detta deklarerades av romantikerna men kom inte att praktiseras förrän långt in på 1900-talet.

Obegripligheten lever också kvar. Konsten som komplement till filosofin måste framstå som en singularitet utom räckhåll för begreppsbildning.

Det föreföll som en av de romantiska grundpelarna skulle försvinna med det postmoderna genombrottet. Att konsten alltid har funnits. Men så blev det inte. Det gäller fortfarande i konsten att den funnits alltid, att den gåtfullt sprungit fram ur outgrundliga källor i historiens gryning.

Romantikens känslosamhet lever alltså kvar indirekt. Konsten är alltjämt för konstvärlden den eviga och oföränderliga kraft som den alltid varit. Dessa religiösa övertoner ligger inte långt under ytan. Notera bara den ständiga överskattningen av konsten kraft att påverka världen och nå ut till alla människor.

Se bara på den otroliga uthållighet som nu rumsterar i samtidskonsten. I en outsinlig ström av variationer på det socialkritiska temat stiger ständigt nya förhoppningar fram om att konsten skall om inte förändra världen så i varje fall fördjupa vår kunskap om den.

Rasmus skrev igår i en kommentar att han hade sett Gob Squad i Göteborg och att han var imponerad. På dans- och teaterfestivalen framförde de Kitchen, en av deras verkliga succéer från 2007. Gob Squad är ett intressant inslag. Man får nog säga att gruppen är tämligen välkänd men att de, och det är nog så märkligt, inte hamnat på någon biennal – och att de inte ens har någon placering på Artfacts.

Ändå är Kitchen ett projekt som borde vara en önskedröm för varje biennalcurator. Referensen är till 60-talet, till Warhols filmer, främst Kitchen från 1965, den är interaktiv, behandlar en mångfacetterad verklighet och bär med sig en nostalgisk ironisk gest från 60-talet. På den tiden fanns det mycket alternativ och underground.

Alla tycks vara förtjusta i Kitchen. Se två recensioner, SvD och Alba. Och titta även på vad The Guardian skrivit.

Och ta en titt på Kitchen i YouTube.