Vilks.net

Året 2007 har nästan nått sin ändalykt. Jag vill framföra mitt tack först och främst till alla som med sina kommentarer har fört diskussion och debatt vidare på flera fronter. Men också till alla läsare.

Det kommande året skall inte bli sämre! Vi får se när rondellhunden lagt sig till ro, om en sådan vila är möjlig. En hel del finns att sammanfatta och vi kan räkna med att i januari kommer Neurobash att lägga fram sin första trailer i rondellhundens musikal.

Ett gott nytt år till alla, oavsett åsikter.

Vilks.net har under alla omständigheter varit en livligt besökt nätplats:

Statistisk för 2007

En intervju med Karl-Olov Arnstberg finns på tv24 (bläddra neråt bland rubrikerna). Om hans bok Svenska tabun. Han nämnde bland annat att när det gäller att värdera kulturer kan man utgå ifrån att svenskarna anser sig vara bäst i världen. Detta inte minst p g a att man är så otroligt öppna för andra kulturer och att man inte skulle drömma om att framhäva sin egen förträfflighet.

I programinslaget kommer så det avgörande: Om vi för en öppen och redovisande debatt kring invandring och främlingsfientlighet är det inte en risk att en sådan ökar främlingsfientligheten? Här värjer sig Arnstberg med att säga att han är forskare och att han därför inte skall ta ställning hur hans resultat används.

Tydligen har vi något här: Debatt är farligt eftersom det kan komma fram ogynnsamma resultat vilka kan användas av de främlingsfientliga. För att vara på den säkra sidan kan vi därför dräpa med utropet ”rasist” varje gång en kritisk röst dyker upp i denna diskussion.

Tack Håkan W för uppgifterna om Ulrika Knutsson i P1. Vi har alltid kommit bra överens så det är inte fråga om något tillfälle att passa på. Nejdå, det är en ren uppvisning av vikten att vara korrekt. Vi skall komma ihåg att en del av korrektheten ligger i att göra en bestämd tolkning och tillskriva vissa bestämda intentioner till konstnären. Resten kommer så att säga av sig själv vilket jag har all förståelse för. Varför skulle Knutsson riskera utstötning från konstvärlden? Och i enlighet med grundidén i mitt projekt säger hon det som hon skall säga med en imponerande exakthet. Just så ser gränslinjen ut i konstvärldens konventioner.

Fängslande information att inte ens konstnärens martyrdöd skulle kunna påverka den konstnärliga kvaliteten. Jag tror fortfarande att jag är på en fullständigt riktig linje när jag säger att det främsta kvalitetsmärket i mitt projekt är den kvalificerade konstvärldens officiella och dominerande avståndstagande. Idag är det svårt att provocera inbitna och rutinerade kritiker som sett det mesta. Men det går. Och det går därför att de inte är medvetna om sina egna fördomar. Plötsligt står de där och ropar efter konstens begränsning utan att se att de har att göra med en mycket liten konstprovokation.

”Elisabet” lämnar några intressanta synpunkter på konstens kvalitet:

”Utställningen är utställarens bekräftelse av “kvalitet”. Utställarens biases avgörs av vinstintresse – och/eller möjligen av en ambition av att bli ansedd för att verka aktivt i samtiden.
‘Man kan peka på annat också, texter och recensioner’ – att en konstnär och dess verk omnämns alls anses som ett kvalitetskrav. VAD HÄNDER då om samtidens ekonomistiska krafter FÖRTIGER produktionen ifråga? VARFÖR förtiger man den? Och KRITIKEN: VAD speglar den – egentligen?
Vilks har en tragisk hypotes kring publicerandet av ett konstverk: om konstverket ej publiceras – och värdesätts av etablissemanget – så EXISTERAR KONSTVERKET INTE. Därmed inte heller dess eventuella inverkan på sin samtid.”

Vad jag diskuterar är DIS (den internationella samtidskonsten). Jag talar inte i första hand om konsthandeln även om vi måste inse att den inte kan lämnas utanför. Om vi ser på den primära källan till kvalitet i samtidskonsten, biennalerna, drivs dessa inte av direkta ekonomiska intressen. Ta t ex Enwezors biennal i Sevilla 2006: ”The Unhomely. Phantoms Scenes in Global Society”. Enwezors val av konstnärer kan inte sägas vara ekonomiskt betingade. Roger Buergels Documenta 12 i Kassel i år gjordes i medveten opposition gentemot marknadskrafterna. Och så är det med de flesta biennaler och även många andra utställningar. Och här finns också de högsta kvalitetspoängen.

”Om de ekonomiska krafterna förtiger….”, tja, inte är det väl de ekonomiska krafterna (om man nu inte menar att hela konstvärlden är styrd av ekonomiska krafter), du kan ju se på vad kritikerna skriver om i Stockholm. Det man inte skriver existerar visserligen men får lite uppmärksamhet och då blir det svårt att uppnå någon konstnärlig kvalitet. Och inverkan på samtiden blir på samma sätt minimal. Det är en enkel ekvation: Skall man påverka något (och på samma gång göra det möjligt att uppnå betydande konstnärlig kvalitet) måste konstnären nå ut.

När Elisabet klagar på att konstverken skulle värderas på ett annat sätt ” Graden av humanitet skall inverka på värdesättning av konstverket”, är givetvis problemet om någon bryr sig om den synpunkten. Man kan alltid önska sig det ena eller det andra. Konstvärlden fattar besluten om vad som skall gälla oavsett vad Elisabet eller jag har för avvikande åsikt. Ändå får det framhållas att de senaste 15 åren med socialkritik har skapat en sådan värdeskala. Det är ett värde i ett konstprojekt att kritiskt behandla sociala problem. Något som får sägas vara en humanitär synpunkt. Värre är det med hur det påverkar samhället. Förmodligen i obetydlig utsträckning. Därför får man också fundera på vad det humanitära är värt i praktiken och inte enbart i konstvärlden.

Elisabet ställer också en rad frågor:
1)VEM åsätter priserna å de samtida “konstverken”?När det är högkonjunktur, vilket det varit ett bra tag, stiger priserna eftersom marknaden har tillgångar. Och det gäller överlag. Konstmarknaden kan inte reduceras till några enskilda individer även om de ledande auktionshusen, konstmässorna och storhandlarna påverkar prisnivåerna.

2) VILKA PARAMETRAR tillåter dessa människor ska ingå i den värderande bedömningen?
Som sagt är det inte i första hand enskilda människor, men bland de många som är ledande inom området är parametern att de är aktiva i branschen. De tusentals utställare på konstmässorna bedriver utställningsverksamhet som anses vara relevant. För att delta måste man uppfylla vissa krav som handlar om nivå och inriktning.

3) VILKA fördelar får dessa människor SJÄLVA av att definiera de parametrar utefter vilka ett konstverk prisbedöms?De kan knappast själva definiera prisbedömningen. Köparen måste ju köpa om det skall bli något och då handlar det om vad köparen vill ha. Som du säkert vet finns det konstprodukter som är lättare att sälja än andra, standardexemplet är målningar. När det är högkonjunktur är målningar kommersiellt särskilt intressanta.

4) Vilket ANSVAR har konsten i samhället och hur värderas detta ansvar?
En mycket omfattande fråga. Men det kan sägas att konsten värjer om sitt oberoende. Även om den styrs av ekonomiska och andra intressen kan vi ständigt se hur konsten ifrågasätter detta. På senare tid, den socialkritiska, har konsten tagit på sig ett samhällsansvar. Som det heter, ”konsten undersöker, problematiserar och ställer angelägna frågor om kön, klass och hierarkier.”

5) Och – i förbigående – vi andra: vad tjänar vi? Varav följer:
6) VARFÖR fattar inte dessa människor – som “prissätter” konsten – bättre?Jag skulle gärna vilja veta vilka ”dessa människor” är. Tänker du t ex på ovannämnde Enwezor eller Buergel? Att det finns en marknad som skall tillfredsställas är förståeligt. Men konsten handlar inte bara om det. Glöm inte värdet av det symboliska kapitalet.

Andrea Geyer Spiral Land Chapter 1, en serie med bilder och texter om indianska territorier i USA. Knappast någon storsäljare men med avsevärt symbolvärde och hög status i konstvärlden.

Etnologen Karl-Olov Arnstberg har i sin senaste bok Svenska tabun återigen kommit med en del obekväma synpunkter. Han säger bland mycket annat:

”…tabueringar i den meningen att detta är frågor där det politiska samtalet tystnat, om inte politiska motståndare lyfter fram dem och tvingar fram en debatt”.

Beskrivningen täcker nog Rondellhundsprojektet. En fråga som man inte vill debattera blev debatterad. Fördelar fanns eftersom projektet kom från konsten och inte utan vidare kunde hänföras till den församlade ondskan som man tänker sig finns i tabubrunnens mörkaste djup. Inte för att konstnär Vilks kom att framstå som neutral. Han skulle slungas ned i mörkerbrunnen men det var långt ifrån självklart att han verkligen hörde hemma där.

Så kan man fråga sig, varför får man inte debattera? Skulle det vara så att de många debatter som utlöstes fortlöpande under flera månaders tid var till den största nackdel för dem som förespråkar långtgående tolerans och förståelse för det mångkulturella svenska samhället?

Går man genom de otaliga inläggen får man intrycket av att tabuförsvararna befinner sig i klart flertal. Om jag ser över de större debatter jag själv deltagit i kan man lista följande. Den första var i Berwaldhallen i Stockholm den 18 september. Den arrangerades av Humanisterna och Ex-muslimerna. Genom Ex-muslimernas närvaro hävdes taburegeln i avseendet att dessa äger rätt att debattera, däremot hävs inte tigandet från den politiskt korrekta taburegimen.

Men i övrigt borde det inte finnas någon orsak att klaga. På bokmässan i Göteborg den 26 september ordnade Publicistklubben debatt och där satt jag omgiven av 5 motståndare och moderator Guillou som också sällade sig till dessa. Den 15 november i Uppsala var siffrorna jämnare då jag och Ulf Johansson försvarade yttrandefriheten mot 3 motståndare. Och i Linköping den 28 november var siffrorna 2 – 2.

Man kan fråga sig var problemet finns. En sida av saken är att en debatt snart gör det klart att det inte går att avfärda alla kritiker som islamofobiska mörkergestalter som osorterat huserar i tabubrunnens becksvarta skrymslen. Det är väl där vi har pudelns kärna. Om det framkommer att det finns skikt och mellanlägen kan det lättledda folket drabbas av oro varvid världen hotar att gå under.

Tills vidare kan vi säga att Tystnaden kvarstår som rekommenderar åtgärd. En konstnärskollega skrev till mig häromdagen:

”Jag blir lite irriterad av dessa julkrönikor i DN Kultur. Där listar kritikerna sina viktigaste konsthändelser 2007 och undviker ditt projekt så att det nästan liknar censur.
Det är synd, jag tycker Rondellhunden har skapat en väldigt bra diskussion om gränsdragningar, samtidskonst och religion.”

Jodå, men när vi har tabu hjälper det inte med en bra diskussion. Vi skall inte ha någon diskussion över huvud taget.

Stefan L Johansson skriver i en kommentar:

”Jämför man konst med handelsvaror så motsvarar Artfacts rating ungefär en handelsvaras omsättning. Troligen är det så att en handelsvara med hög omsättning också har hög kvalitet. Men det är inte hela sambandet. Få skulle t.ex. hålla med om att Volkswagen (högre omsättning) har högre kvalitet än Mercedes (lägre omsättning).”

Skillnaden är att konsten, i det här fallet den kvalificerade samtidskonsten, värderas efter ett symboliskt värde. Detta värde påverkar också prissättningen men med avsevärd eftersläpning och avvikelser. Målningar är genomgående en bättre försäljningsprodukt än t ex undersökande och konceptuell konst. En konstnär som har låg produktion kan kompensera sig genom att ställa ut på verkligt bra platser. Lyckas inte det så blir konstnären per definition sämre. Man skall komma ihåg att det inte finns något ”värde i sig”, konstvärdet tillkommer genom att konst bekräftas genom att väljas av den kvalificerade delen av konstvärlden. Särskilt prioriteras sådant som ter sig nytt och originellt eller passar in i de teman som är gångbara på biennaler och andra utställningar.

Signaturen ”Lelle” skriver i det intressanta ämnet om vad som är konstnärlig kvalitet:
”Utställningsstatistik och kvalitet ligger nog ofta mycket nära varandra, men som sagt tror jag inte att de är synonyma. Ett extremt exempel på motsatsen är Olafur Eliassons och Eva Hesses respektive placeringar på Artfacts. Sådana förhållanden (fast i betydligt mindre utstäckning) borde även förekomma mellan samtidskonstnärers utställningsstatistik och kvalitetsanseende i KK.”

Helt synonyma är de inte, utställningen är den officiella bekräftelsen av kvalitet. Man kan peka på annat också, texter och recensioner, men det är svårt att föreställa sig att sådana skrivs om konstnären inte haft någon utställning. En konstnär utan utställning är ett oskrivet och obekräftat blad. Sedan blir mängden utställningar ett mått på hur mycket en konstnär blir bekräftad. Jag kan inte se några andra väsentliga möjligheter till bekräftelse.

Fallet med Eliasson (22) och Hesse (332) är lätt förklarat. Artfacts anger kvalitet just nu och i det här fallet kan man utan vidare konstatera att Eliasson i KK:s ögon är långt intressantare, alltså ”bättre”, just nu än Hesse. Mot detta kan man säga att Hesse har en tämligen solid position i 1960-talets konsthistoria vilket ger henne en mycket säkrare hållbarhet än Eliasson.
När det handlar om det konsthistoriska materialet finns det brister i artfacts. Jag har vid flera tillfällen nämnt Duchamp. Den kvalitet han representerar motsvaras inte av hans ranking. Duchamp är ett stort namn i alla principiella diskussioner om konstteori och hans arbetet är banbrytande. Däremot är det inte lika intressant att ställa ut Duchamp. Men det är ett mycket ovanligt undantag.

Mindre bra träffytor kan också en del av de moderna mästarna drabbas av. Några av dem är svåra att ställa ut på grund av försäkringskostnader, svårigheter att låna ihop en kollektion och andra praktiska problem.

Men den vägande synpunkten är alltså att kvalitet inte är något man kan se och konstatera. Konstens kvalitet finns endast i KK:s bekräftelse.

En fängslande parallell är att jämföra med politik. Vad är bra politik? Då vi redan vet att en politikers främsta och helt avgörande uppgift är att skaffa sig röster till nästa val, kan man pröva med att ”bra politik är det som de flesta av väljarna röstar på”. Går man inte med på det får man problem med demokratin.

Eva Hesse Untitled 1970. Hesse (1936-1970) håller plats 332 vilket får sägas vara högst rimligt med avseende på hur KK ser på henne. Det finns ett förrädiskt genusperspektiv att tänka på: Hon omtalas mer positivt än vad hon blir utställd.

Kära deltagare, motståndare och medarbetare!

Kanske är det inte mycket att hänga i en julgran men julen gör sig påmind varje år. Den ger inga poäng på artfacts och måhända är det därför konstens julfirande vanligtvis inkluderar sig till att omvandla konstprodukter tillfälligt till julklappsalternativ.

”Carl” undrade hur Vilks firar jul. Jo, det blir en delvis traditionell och delvis europeisk sådan (t ex gåslever istället för leverpastej). Ingen gran men grane.

Vare det som det önske, må de ovan adresserade nå fram till den goda julen. Onekligen finns det ett tidsproblem eftersom julen är på väg vilket man får veta i god tid. Sedan närmar den sig och dessvärre är det svårt att avgöra om den faktiskt infann sig. Mitt samlade intryck av många års julforskningar tyder på att julen går över utan att den visar sig med full styrka och prakt. Och det är bråttom nu för den som vill se julen. Inom några timmar är allt över. Håll ögonen och öronen samt alla andra känsliga sinnes vidöppna för att om möjligt skymta den stora tilldragelsen: Julens autentiska närvaro.

Julstämning på naturreservatet

Signaturen ”Lelle” skriver i en kommentar angående konstens kvalitet:

”Utställningsbarhet är inte synonymt med kvalitet, men samtidigt en starkt utslagsgivande faktor för vad KK väljer att ställa ut. En omröstning i KK om konstnärers kvalitet skulle resultera i en annorlunda lista än Artfacts (förvisso kanske med ungefär samma 500 namn i topp, men med väsentliga skillnader i placering.)”

Intressant synpunkt! Men svårigheten finns i vad det skulle vara för kvalitet som vissa konstnärer skulle representera utan att dessa konstnärer deltar i utställningar. Vi kan nog utgå ifrån att om KK anser att en konstnär är bra kommer man att visa det på utställningar. Utställningsverksamheten är relativt flexibel. En del konstnärer passar kanske inte i traditionella gallerier men då finns det andra möjligheter.

Företar man en omröstning i KK får man säkert en annorlunda lista. Förklaringar finns. I några av de senaste omröstningarna har frågan om kvalitet gällt t ex ”upcoming artists”, alltså vilka konstnärer som ett begränsat antal företrädare tror kommer att bli morgondagens stjärnor. En annan gällde vilka som skulle överleva samtiden och ta plats i konsthistorien. En utvidgad och mer allmänt ställd fråga om vilka som är de bästa skulle man få svårigheten att skilja mellan vilka de i KK tror man väljer eller tycker att man borde välja gentemot de man faktiskt har valt.

Vid varje tillfälle en sådan omröstning ordnas är antalet utvalda som sagt starkt begränsat. Artfacts redovisar, i det närmaste, totalöversikten av KK.

Utställningar är bildkonstens arena, det är där offentliggörandet sker. När man gör en bedömning av en konstnärs kapacitet spelar dennes cv en stor roll.

Finjusteringar är möjliga att göra. Artfacts redovisar all konst från 1900-talet och framåt. Med lite arbete kan man dela upp konstnärer i olika grupper beroende på när de är eller var aktuella. Man kan skapa en lista på t ex första hälften av 1900-talet och sedan för varje decennium. Det är också av intresse att ställa samman vilka konstnärer som är intressanta just nu utan att de tillhör den etablerade eller relativt etablerade konsthistorien.

Vill du, ”Lelle” hålla fast vid att det finns en annan kvalitet som inte ger utslag i utställningar är jag idel öra att lyssna.

För övrigt är ”the art world” ett objekt för utställning. På Galerie Feinkost i Berlin pågår en sådan.

Här är en trevlig bild som förmedlar sann julstämning. Tingsrätten på syn i Nimis i december 1983. En dylik tillställning ger inga artfactspoäng men kan ses som en konstnärlig kvalitet. Dock, om det skulle vara så borde det rendera konstnären utställningar.

Yngve skriver i en kommentar:

”Artfacts mäter subjektiva uppfattningar om konstnärlig kvalitet. Även om man likt Lars Nittve hävdar att ens uppfattning har objektiv giltighet, kommer man inte ifrån att det inte finns något accepterat sätt att verifiera denna. Konstvärldens aktörer kan inte acceptera artfacts som en objektiv måttstock. Om de gjorde det skulle förutsättningen för de subjektiva uppfattningar som ligger till grund för Artfactsstatistiken försvinna.

Alltså, förutsättningen för att man ska kunna betrakta Artfacts som objektiv värdemätare är att man inte betraktar den så.”

Jag menar så här: Artfacts registrerar vad den kvalificerade konstvärlden (KK) väljer att ställa ut.

KK väljer kvalitet, det menar jag man kan utgå ifrån.

Den slutsats man kan dra av artfacts är: Eftersom KK väljer vissa konstnärer mer än andra kommer summan av valen att ge en bild av vad som för närvarande är den bästa kvaliteten.

Därmed kommer vi in på den väsentligaste invändningen mot den inst t. Varför väljer KK som de gör?

Är de val representanterna för KK gör subjektiva? När t ex Nittve ställer ut Paul McCarthy kan man säga att det är subjektivt såtillvida att det skulle kunna vara någon annan. Men varför väljer så många att ställa ut McCarthy? Och varför väljer ännu fler att ställa ut Gerhard Richter? Jag antar att det inte är svårt att svara på de frågorna.

Det är naturligtvis intressant att förfina parametrarna för valen. Jag kan inte göra det här på rak arm men låt oss t ex tänka på vad ett stort modernt museum gör och vill för något. Man visar konstnärer som har en solid placering i konsthistorien. Eller i samtiden. Det finns ett antal att välja bland men inte hur många som helst. Några av dessa blir mer valda än andra och det går att finna skäl till det. På Modern har man de senaste två åren visat (inom ramen för internationella utställningar) Rauschenberg (mycket solitt konsthistoriskt val), William Kentridge (mycket säkert kort i samtidens konsthistoria), Africa Remix (Afrika är högintressant för samtidsscenen). Går vi längre tillbaka i tiden kan det tilläggas: Munch, Meret Oppenheim, Man Ray, vilka samtliga får ses som verkligt säkra kort.

Andra, mindre utställningar och grupputställningar visar sådant som man är mindre säker på. Men även där visar det sig att man genomgående väljer bland det som andra också väljer.

Dessutom finns det ett nationellt perspektiv.

Det finns en del att beakta. Museerna tar t ex hänsyn till kön och geografi när man gör sina val, dessutom tänker man publikt. Poängen är att den synen delar man med praktiskt taget alla de andra. Med andra ord blir det inte mycket till övers för subjektiviteten.

En verkligt intressant fråga är om KK missar något väsentligt med denna ordning.

Till Gote som i en kommentar skriver att

”Den tolkning som leder till åsikten att konstvärlden endast fungerar enligt rundgångsprincipen, och därför inte är en giltig eller intressant faktor då det gäller bestämmandet av vad som är bra konst, beror på att man ser konstvärlden som en isolerad bubbla.
Tyvärr verkar konstvärlden ibland själv odla denna “bubblementalitet” (kanske av självbevarelsedrift?) och jag antar att det är det som kan sticka den utomstående i ögonen.”

Jag tror det är en ren och slarvig schablon att se KK som en isolerad bubbla. Dels är den stor, åtminstone består den av 10 000 verkligt inflytelserika aktörer jämte åtminstone 100 000 till i en fallande skala av inflytande, och dels befinner den sig i en intensiv kontakt med allt som sker i världen.

Meret Oppenheim Untitled (Bee Swarm) foto 1977

Erik Berggren, frilansjournalist, forskare och ledare för projektet Museet för glömska. Kort sagt borde han vara en bildad man som säkert förstår att nyanser emellanåt kan överträffa dyngsprätten.

Men nu är han irriterad, eller vad man kan kalla påtagligt upprörd. Som jag brukar säga skall man i sådana lägen ej sätta sig vid tangentbordet. Pierre Schori gjorde det förstås för en tid sedan. Resultatet blir därefter. Nå, läsvärdet ökar kraftigt, inte tal om annat. Läsaren får en stark känsla av författarens fysiska närvaro i texten. Förnimmelsen av en skribent som vill mycket framträder. De som inte läst det berggrenska utbrottet kan göra det här.

När det går därhän injiceras en alltid välkommen energi i rondellhundsprojektet. Tyvärr är det så att kärleken är underlägsen harmens fröjder. När den senare löper löpsk i Berggrens blankvers och bygger en egen installation i Museet för glömska lämnas inte minst en rad nya bidrag till den rondellhundsparlör som redaktör Goran E. är ansvarig för:

Uppmärksamhetsgiriga
Anständighetsgräns
Muslimhånande
danska och svenska skit-tidningar
bar röv
yttrandefrihetsmoralisten
eldar själv på lokomotivet
sin astronomiska naivitet
Nä just det Lasse

Så har vi det här med nyanserna. Berggren lanserar en teori att medierna har tröttnat på Vilks eftersom de genomskådat att hans projekt är dåligt och betänkligt. En annan och kanske något rimligare förklaring är att rondellhundens riksskall hördes genom medierna den 20 juli. Det har sedan debatterats fram till åtminstone december. Jag förordar därför istället utmattningsteorin. Allt har sagts, det som Berggren skriver är också välkänt. Om debatten skall fortsätta i medierna må man efterlysa nya argument, nya begrepp och nya ordval.

Nyanserna ja, Berggren har för att det skall passa in i hans upphetsade teoribygge konstruerat sin egen berättelse:

”Vilks rondellhund var helt enkelt en så tarvlig, idéfattig kopia av den danska kränkningen från Jyllandsposten – en mörkblå tidning som hetsat mot invandrare i sina spalter under många år – att folk inte vill ha med hans teckningar. /…/ Vilks kopierande av det danska muslimhånande experimentet håller helt enkelt för låg nivå, konstnärligt, moraliskt och politiskt. Så det blev nobben.”

Fakta i målet säger dock någon annat. Vilks var både inbjuden och välkommen till utställningarna i Tällerud och i Gerlesborg. Orsaken till att de inte visades var att arrangörerna menade att det ur säkerhetssynpunkt var alltför farligt att visa dem. Arrangörerna har klart sagt att de inte avvisade teckningarna av konstnärliga skäl. Vad som då uppstod var att man i Sverige inte kunde visa ett konstverk på grund av möjliga våldsverkare. Vad man än må tycka är det lite tråkigt om det skall vara på det sättet. Och det förefaller mig som om det är högst godtagbart att man kan diskutera den saken och vad det kan bero på. Men det verkar som om Berggren tycker att debatt är av ondo.

Men jag skall inte säga annat än att Berggren skriver en rolig text. Inte minst blir jag uppmuntrad och glad över att han även har förslag till mitt fortsatta konstnärliga arbete. Sagt och gjort, inte vila på lagrarna!

Här framför Erik Berggren sin tolkning av Vilks Rondellhundsprojekt:
”Han vill ju uppenbarligen in i det konstetablissemang han påstod sig vilja dra ned brallorna på (med hjälp av lite kränkning av muslimer). Fast det blev tvärtom, konstetablissemanget tycks nu ha lämnat Vilks med bar röv. Å det är ju följ[d]aktligen också ett slags konstverk! (Ta det som ett uppslag till nästa teckning.)”

Sooreh Heras film om gay Muhammed har utförligt diskuterats i en artikel på Artnet. Sannolikt kommer inte Berggren att se något problem i detta.

Lite slöjdramatik från Iran kan vi också bjuda på denna kväll. Mahin Alipour, ordförande för Kommittén för försvaret av iranska kvinnors rättigheter, sände länken. Är det månne något för Berggrens Museum för glömska?