Vilks.net

Den sista anhalten i Grand Tour 2007, Münster skulpturprojekt, har kammat hem stor acklamation bland kritikerna. Pontus Kyander är lyrisk i sin recension i SDS: ”en utställning som törs påstå att konst har relevans för fler än ett troget fåtal, och att samtidskonst kan nå en stor publik när den väljer att själv ta sin publik på allvar.” Nu undrar jag vad han egentligen menar, när väljer ”samtidskonsten” att inte ta sin publik på allvar? Eftersom modell Münster är vanligt lite överallt kan man fråga sig om arrangörer och konstnärer inte alltid anstränger sig för att ta sin publik på allvar. När den större publiken, som är ovan vid samtidskonst, konfronteras med utställda projekt och skulpturer i sin vardagliga omgivning blir det ofta omfattande klagomål och vandalisering. Upprepas projektet vänjer sig publiken och det övergår i regel i entusiasm. Vi känner till detta från många platser i Sverige. Man tvingas också tillägga att för mindre utställningar är vandalisering den enda möjlighet att vinna uppmärksamhet. Först efter vandaliseringsincidenter kommer medierna och kritikerna.

Vandalisering och motstånd fanns också när Münster inledde sitt skulpturprojekt. Ja, som är tämligen bekant, tillkom projektet 1977 för att skapa förståelse för samtida skulptur. Men även 1987 fanns det motstånd och arbeten vandaliserades. Numera tycks sådant vara historia. Münster är en betydande ort för den moderna skulpturen (som blivit allt mindre skulptur) Här föddes stadsutställningen där konstnärerna får genomföra sina projekt på utvalda platser. Staden blev ett utställningsrum och besökarna fick det uppskattade nöjet att med en karta leta sig fram till de olika stationerna. Skulpturen förvandlades från objekt till rum och platsspecifik. Därefter blev den interaktiv och relationell, vilket kunde ses på utställningen 1997.
Roberta Smith skriver i New York Times: ”adding another dimension to the idea of sculpture and sculptural experience, reminding us that art is above all in the mind of the beholder and exemplifying the Sculpture Project spirit in unusually pure form.” Och Adrian Searl tillägger i The Guardian: “It is hard to imagine such avid and respectful interest being taken in an equivalent project in any provincial town in the UK. More than half a million visitors came here in 1997.”

Möjligen kan man säga att alla verk är platsspecifika men man kan, som Roberta Smith gör, dela in dem i sådana som kan vara var som helst och sådana som bara får sin mening just här. Pawel Althamers gångstig, uppskattad och omnämnd av de flesta kritikerna, leder ut i stadens ytterområde och avslutas i ett fält. Smith tycker att den är särskilt intagande när hon är helt omgiven av böljande sädesfält. Men självklart kunde den utföras på många andra platser än just i Münster.

Andra är starkt bundna till staden som Silke Wagners byst av Paul Wulf som blev kastrerad av nazisterna. Men man kan knappast säga att det är ett störande inslag för den tyska befolkningen. Vi har alla enats om att detta tillhör ondskans makter. Andreas Siekmanns Trickle Down. Public Space in the Era of its Privatization, lär inte heller skapa några upprörda känslor. Pontus Kyander tycks tro det: ”Öppenheten betyder att politikerna får leva med rätt svidande kritik i en del av verken”, och om Silke Wagner: ”de frågor som ställs på den uppklistrade informationen hettar till och samlar stora läsande skaror. Lika irriterande måste Andreas Siekmanns projekt ‘Trickle Down. Public Space in the Era of Privatization’ vara.” Det är nog inte mycket bevänt med det. När konsten är trivsam och för konstvärldens representanter framstår som kvalitetskonst får den självfallet inte vara trevlig. Bra konst skall vara obekväm och skapa debatt.

Lovsångerna till Münsters skulpturprojekt kan följas i en lång rad recensioner. I motsats till det svala mottagandet av Documenta 12 är de tyska kritikerna entusiastiska för Münster, som t ex i Frankfurter Rundschau och Der Spiegel.

Utställningen har inget tema utan ses av de tre curatorerna som ett långtidsprojekt som skall följa utvecklingen av den offentliga skulpturen. Som tidigare har man bett konstnärerna att behandla staden, dess omgivningar och historia.

Intressant är det under alla omständigheter att kunna konstatera att Münster representerar det man i konstvärlden just nu betraktar som bra konst. Det finns något olycksbådande i detta, vi har en utställning som bekräftar det man redan känner till. Ehuru fyndig och övertygande kan man inte komma ifrån att det inte finns något som sträcker sig utöver det vi redan har.

En god videotur bland skulpturerna kan man få genom vernissageteve.

Andreas Siekmann: Trickle Down. Public Space in the Era of Privatization

Silke Wagner: skulptur av Paul Wulf

Det är naturligtvis inte över än, sommarens stora äventyr med konst i långa banor. Den första och tätaste strömmen av recensioner och reaktioner har kommit på plats men det kommer mera. Dessutom anländer nu och ända tills det bittra slutet i höst karavaner av konstintresserade. Skall man karakterisera de fyra stationera i konstens Grand Tour 2007, kan man skriva:

Venedigbiennalen, där skall man bli sedd och synlig.

Baselmässan, där sålde man (som aldrig förr enligt direktören Samuel Keller).

Documenta, där skall man lägga fram konstens nuvarande ståndpunkt.

I Münster visas hur den offentliga konsten ter sig.

Finns det något gemensamt och sammantaget som bör noteras? Åtminstone en sak som recensenterna är överens om: Utställningarna har ett påtagligt inslag av politiska manifestationer. Man får göra ett undantag för Basel, handeln där var en diversehandel.

Från det kan man fundera på ett gammalt spörsmål. Speglar konsten den tid vi lever i?

När jag läste konsthistoria i Lund på 1970-talet undervisade professor Oscar Reutersvärd oss i de tre teorierna om konsten och samhället. 1. Konsten är ett avtryck av sin samtid. 2. Konsten uttrycker en direkt motsats till sin egen tid. 3. Det finns inga som helst överensstämmelser.

Ser man på dagens konst kan man inte undgå att se att det handlar om teori nummer 1 och endast den. Men det finns en skillnad som gör att man inte längre talar om Reutersvärds tre teorier. På den tiden tänkte man sig att konsten på ett djupare sätt uttryckte sin samtid. Det samtida samhället var inte i stånd att se sig själv. Konsten föregick andra institutioner. Vad det var för något som uttrycktes kunde aldrig på ett övertygande sätt formuleras ens i efterhand. Men lägg märke till att vad vi har här är en tanke om konstens identitet. Den skulle uttrycka något värdefullt, tidens anda, på ett annat sätt.

Idag är sådant som bortblåst och konstnärerna ger uttryck för tidsandan på ett omedelbart sätt och med utgångspunkt i journalistik, dokumentärt arbete och från aktuell debatt. Redan när Documenta 11 visade sin postkoloniala socialkritik påtalade åtskilliga kritiker att konsten led av CNN-realism. Under de fem år som förflutit sedan dess har en sådan tunnats ut genom att en rad störnings- och oklarhetsinslag har tillkommit, en estetisering i högre grad än tidigare. Men det hjälper fortfarande inte. Om konsten skall behandla samtiden på vilket sätt kan den tillföra något som andra institutioner inte kan?

Ett svar finns och jag misstänker att det är det korrekta. Den samtidsprodukt som konsten visar fram på de stora utställningarna är specialdesignad för konstvärldspubliken. Den vill ha en lite häftigare version av världshändelserna. Lite svårförståelig, lite abstraherad och med inslag av underhållning. Konstvärlden vet redan vad den vill veta om världen.

Det som blivit klarlagt är följande: Konsten har ingen djupare mening. Det hade den förr, eller rättare sagt: Tidigare trodde man det. Därför blir det förtvivlat svårt att retirera från socialkritiken. För närvarande är det otänkbart att konsten inte i första hand skall handla om samhället och dess problem. Konstvärlden kan acceptera att det finns en del arbeten som inte direkt har att göra med uppenbara samhällsproblem men när sådana arbeten förs fram kommer de oundvikligen att förses med en diskurs som visar att de trots allt är sociala kommentarer.

Dagens rekommendation: Se en guidad tur av Venedig med Waldemar Januszczak från Sunday Times. För att se den skall man gå in på den här länken. Därefter får man skriva in reporterns namn, alltså Waldemar Januszczak i sökrutan. Man tvingas också att se en outhärdlig reklamsnutt. Men det är värt besväret. Vi får t ex veta av Tracey Emin att hon gjorde sina 49 teckningar på en eftermiddag.

Ett gåtfullt inslag på Documenta: Dansken Poul Gernes utkast till vattentorn.

Den avgående direktören för Baselmässan Samuel Keller iförd gymnastikskor

Jag skrev igår att jag skulle diskutera den tyska kritiken av Documenta. Efter att ha fördjupat mig i den, och även i övrigt, har jag kommit fram till att den tyska kritiken bör tas på allvar. Den är för övrigt inte bara tysk, se också New York Times.

Men låt oss se på utställningens relativt okontroversiella svagheter.

1. Aue-paviljongen.

Dessa temporära byggnader framför Orangeriet är tänkta som utställningens flaggskepp. Men här är praktiskt taget alla överens: Buergel har packat rummen fulla med konst längs golv och väggar. Och det är inga tjusiga lokaliteter trots alla draperier och textiler. Vid utdömandet av Aue-paviljongen skräder de tyske inte på orden: ”Ein Rumpelkammer” (en skräpkammare) som Nicola Kuhn skriver i Der Tagespiegel. ”Växthus som slukar väldiga luftkonditioneringsanläggningar”, Holger Liebs i süddeutsche.de. ”Har charm som ett bayerskt öltält”, skriver Frank Kallensee i Märkischer Allgemeine.

Ta en titt på ”flyktingbarack eller birtält”.

Alltså och uppenbarligen blev trängseln ogunstig i paviljongen. Nå, Buergel har inte gjort några utställningar att tala om, han är en oerfaren curator vilket också gäller hustrun Noack.

2. Tanken var att röran i Aue-paviljongen skulle hållas samman av det estetiska temat, formernas migration. I första rummet skall man uppfatta den gröna färgen och de där befintliga konstverkens form som det sammanlänkande (enligt Buergels egen guidning). Trots att det rör sig om vitt skilda objekt från olika kulturer. Det här köper inte den tyska konstkritiken och inte väl någon annan heller. Att det finns formöverensstämmelser är en rent tillfällig affär och om en sådan skall vara tillräcklig för att hålla samman en så gigantisk utställning som Documenta krävs betydligt mer uppbackning. Men det finns inte mer. Den tyska kritiken kastar sig över detta och t ex skriver Tim Ackermann i Welt Online: ”Formförvandlingskonceptet visar sig vara en intellektuell luftblåsa”. Han har rätt i sak. Det håller inte.Jaha, då kommer man till de enskilda konstnärerna.

3. Kriterier för urvalet av konstnärer. Vad kan det vara för något? De tyske har här samstämmigt kommit fram till att det inte finns något sådant, valen är tillfälliga. Jo, något finns det: Buergel/Noack vill inte visa tongivande konstnärer som har marknadens gunst. Sådana får inte vara med (bortsett från Gerhard Richter). Ett annat kriterium är att man skall ha varit med i äktaparets tidigare utställning Die Regierung. Men även om man skrapat botten i den församlingen så räckte det inte, det behövdes 100 till. Ut och samla! Så har det tydligen blivit lite här och lite där. En princip är en jämn könsfördelning. Det kostar så lite när man har en samling konstnärer som kan bytas ut mot en annan samling utan att resultatet skulle påverkas nämnvärt. När man i huvudsak använder sig av konstnärer som rankas på artfacts från 2 000 och uppåt finns det många att välja på. ”kvaliteten på de något över hundra konstnärerna verkar dåligt samordnad”, skriver t ex Claudia Spinelli i Die Weltwoche. Troligen är det riktigt. Buergel blir bjuden på middag på El Bulli i Barcelona och genast bestämmer han sig för att invitera mästerkocken Ferran Adrià till Documenta. Osv.

4. Konstbegrepp. Enligt ett tidigare uttalande i Frankfurter Allgemeine har Buergel inget konstbegrepp. ”För mig spelar frågan om något är konst eller inte ingen roll”, säger han i Kunstzeitung 130). Och i Frankfurter Rundschau anger Buergel sin vittomfattande syn på konsten: ”Konstnärlig intelligens manifesteras inte i något bestämt medium, att konst inte bara identifieras med fotografi, skulptur och måleri etc.; även, under vissa omständigheter, kan matlagning vara konst.”

Ja, vad kan det vara för omständigheter? Förmodligen när Buergel känner för det.

5. Konstpedagogiken. Det finns två speciellt intressanta områden i konsten. Dels estetiken (vad skall man göra med den) och dels konstpedagogiken (ett eftersatt lågstatusfält). Buergel har onekligen gett sig i kast med dessa. Som redan framgått var hans tolkning av estetikens återkomst mest ett försök till förnyelse av den känslige konnässören (som inte ens var särskilt känslig). Konstpedagogiken behövs mer än någonsin. Documenta har gått in för detta och hur är utfallet? Den tyska kritiken är skoningslös. Bazon Brock (legendarisk kulturpersonlighet som bl. a grundade besökarskolan på Documenta 1968): ”Det här är slutet på den av staten befrämjade konsten; D12 kan inte uppfylla sitt eget framlagda bildningsuppdrag.”

Holger Liebs gör sig lustig över Roger Buergels röst i den Audio-Guide som besökaren kan gå runt med och citerar honom direkt: ”Vad händer när man fogar bild till bild? Uppstår en” /konstpaus/ ”ordning? Kanske t o m” /konstpaus/ ”en värld” ”Så går vi vidare”.

Han är långt ifrån ensam om att inse det löjliga i Buergels ambition att på ett förfinat konnässörsätt förklara konsten. Farbror Roger använder sin mjuka stämma för att förmedla finstämd konstpedagogik. Inledningsorden i Audio-Guiden avbryts nästan omedelbart med ett musikaliskt inslag som skall ange den stämning i vilken man tydligen skall försätta sig när man vandrar runt. Det blir Schumanns sång med pianoackompanjemang ”Kvinnokärlek och –liv”, den första sången ”Sedan jag sett honom”.

Att ge sig på det konstpedagogiska problemet är en god idé men man får se upp. I detta landskap sitter det många kalkoner i träden.

Även om ni inte kan tyska bör ni lyssna på inledningen i Audio-Guide med Buergel. Man tvingas nog säga att här blev det katastrof.

Säkert fungerar Documenta ändå. Ett inte alltför lyckats statement är trots allt en utgångspunkt för den fortsatta diskussionen. Vi kan dock lära oss följande: ”Du skall inte göra som Roger gör.”

De ”bayerska öltälten” eller ”Ikea-extrapris”

För ett par dagar sedan påstod jag att Documenta 12 blivit i huvudsak positivt mottaget i Tyskland. Detta mitt första intryck av tidningsrapporterna är knappast med sanningen överensstämmande. Kritiken sprudlar i recensionerna och nådig är den inte. I varje fall bör den samling på ca 20 tyska kritiker som jag nu förfogar över ge en uppfattning om den tyska receptionen. Men det tar sin tid att analysera så mycket text och jag ber därför mina läsare om tålamod till i morgon. Då blir det åka av på tyska kritikervägar.

Idag tänkta jag bara skriva något om Skulpturprojekt 07 i Münster, den sista av de fyra stationer som ingår i Grand Tour 07. Ja, tre av dem pågår hela sommaren, blott Basel har mässat färdigt.

För att orientera sig kan man skaffa sig ett videointryck genom att snabbt och behändigt skåda några av verken på vernissagetv.

Dessutom bör man läsa Peter Cornells recension i Expressen. Han finner projektet sympatiskt. Och det är lätt att hålla med om. Det ordnar sig alltid till det bästa i Münster. Den legendariska upplagan 1987 har lagt grunden för en skulpturform som varit mycket framgångsrik. Münster har nått därhän att utställningen kan beskrivas som trevlig i ordets bästa bemärkelse. En meriterad skara av konstnärer garanterar att nivån är tillräckligt hög för att dra till sig uppmärksamhet. En liten detalj: I listan över konstnärer finns David Hammons men han har i övrigt försvunnit. Det sägs att han per telefon skall meddela en väderprognos för en viss dag i Münster. I linje med vad Hammons brukar säga: ”Ju mindre jag gör ju mer konstnär är jag.” Detta kan äga sin riktighet under förutsättningen att konstvärlden är informerad om att han ibland inte tänker göra något (för trots allt gör han en hel del). Ingen lätt sits att vara en outsider som är en insider (artfacts 419).

Legendarisk Hammons i New York 1983, försäljning av snöbollar

Cornell gör ett par reflektioner: ”Men årets Skulptur projekte pekar inte ut någon ny riktning. Det skulle i så fall vara en anda av självrefererande och tillbakablickande.” Och: ”Syntes, minne, självreflektion – är det den nya andan?”

Man kan inte begära att Münster skall peka ut någon ny anda eller riktning. För att komma vidare i denna intressanta fråga skall man nog vända sig till Documenta. Inte för att utställningen i sig har alltför många svar. Om man överblickar utställningen + receptionen kan man skissera en bild av var konstvärlden står. Redan nu är jag beredd att ge ett första bud: Den egendomliga kompromissen mellan det sociala och det estetiska.

Hans-Peter Feldmanns bidrag: Upprustning av en offentlig toalett

Deltagande konstnärer i Münster:
Pawel_Althamer | Michael_Asher | Nairy_Baghramian | Guy_Ben-Ner | Guillaume_Bijl | Martin_Boyce | Jeremy Deller | Michael_Elmgreen und Ingar_Dragset | Hans-Peter_Feldmann | Dora_Garcia | Isa_Genzken | Dominique_Gonzalez-Foerster | Tue_Greenfort | David_Hammons | Valérie_Jouve | Mike_Kelley | Suchan Kinoshita | Marko_Lehanka | Gustav_Metzger | Eva_Meyer und Eran_Schaerf | Deimantas_Narkevicius | Bruce_Nauman | Maria_Pask | Manfred_Pernice | Susan_Philipsz | Martha_Rosler | Thomas_Schütte | Andreas_Siekmann | Rosemarie_Trockel | Silke_Wagner | Mark_Wallinger | Clemens von Wedemeyer | Annette_Wehrmann | Pae_White

Det är nu möjligt att ge en första översikt av hur Documenta 12 har blivit mottagen. Visserligen skall det skrivas ytterligare och otaliga recensioner men några riktlinjer kan man nog skönja.

Allra först kan man poängtera Documentas betydelse. Tillsammans med Venedigbiennalen är det den utställning som bevakas på ett överväldigande sätt med mangrann internationell representation. Inga andra biennaler får en sådan uppvaktning. Whitneybiennalen i New York har haft en liknande status men har det inte längre.

Den svenska bevakningen har varit rik och snabb. Man kan läsa om utställningen i alla större tidningar: DN, SvD, GP, SDS, Expressen, Aftonbladet. Mottagandet är övervägande positivt och onekligen är det en utställning som passar för svenska förhållanden. De perifera nationerna både inom och utom Europa är talrikt representerade, USA en relativt liten nation i detta sammanhang. Könsfördelningen är i det närmaste exemplarisk: 53 kvinnor av 113 deltagare (å andra sidan har de svenske inte knystat ett ljud om hur skevt perspektivet var i Venedig).

Det man klagar över är att utställningen är svåröverskådlig, att informationen är otillräcklig och att det saknas en klar ståndpunkt från paret Buergel/Noacks sida.

En dansk recension följer ungefär samma linje som den svenska, Torben Weirup i Berlingske.

De tyska tidningarna är också övervägande positiva, vilket man också kan säga om de österrikiska. Det brukar vara så och i år är curatorparet från Wien.

De engelska Daily Telegraph och The Guardian är starkt negativa. Så långt kan man ana nationella intressen. England är mycket dåligt representerat på Documenta.

Vi får vänta ett tag på amerikanska uttalanden vilka brukar vara kritiska. Walter Robinson på Artnet är också kritisk men summerar ändå utställningen som positiv.

Spanska tidningar ägnar sig helt åt kocken Ferran Adrià och att han stannade kvar på sin restaurant El Bulli där han nu tar emot gäster från Documenta.

Documenta 12 stakar inte ut någon ny riktning för konsten. Eller gör den kanske det? Trots allt är det inte utställningen som är svaret utan vad man gör av den. Konstvärlden önskar sig nya trender men som det alltid är får man skapa dem tillsammans. Och det är ingen tvekan om att Documenta följer det vi redan sett en längre tid: Mer estetik, mer fantasi och mindre vilja att propagera för sociala förbättringar.

Det händer en del i Kassel. Ai Weiweis tempel föll som en fura i vinden. Men som oftast sker i konsten blir saken bara bättre av en uppseendeväckande händelse.

Juan Davila från Chile: Schrebers Semblance. Davila blev första gästen på El Bulli i Barcelona.

Documenta har nu börjat få ett stort antal kommentarer och recensioner. Helt klart har Buergel lyckats överraska och vinna huvudsakligen positiva poäng. Mitt första intryck av hur utställningen ter sig för kritiker och journalister är att de givna temana fungerar och att uppsättningen av konstnärer inte ifrågasätts.

Det som konstvärlden väntar sig är som alltid något nytt. Och det som är nytt här, ja det är att visa det gamla och att inte använda sig av direkt tongivande samtidskonstnärer. En tillspetsad konklusion är att det inte längre är en ny generation som skall leverera det nödvändigt nya. Svårigheterna att leverera är välkända. De strävanden som vi har sett under det senaste året har handlat om att retirera och framhäva återbruk. Återbruk kräver ny kontext enligt mallen, gamla verk blir som nya med uppfräschad diskurs.

Genom den stränga estetiseringen av utställningen försvinner till stor del dee utmattade kvalitetsbegreppen ”angelägna sociala problem” och ”ställa viktiga frågor om makt, klass och kön”. Den estetiska behandlingen av materialet med ”formernas migration” tycks fungera. Gamla konstverk och konstverk från andra kulturer visar liknande former som nya. Det är ett väl beprövat medel, och jag ställer mig tvivlande till den metoden, men kritikerna är med på noterna. Man har då äntligen fått en utställning där man kan se på saker utan att skämmas och utan att man behöver skriva en halv sida om politiska förhållanden.

”Är modernismen vår antika historia?” har Buergel kastat fram. Jodå, det håller nog, modernismen kan inte återställas utan bara betraktas som en tid då det estetiska inte bara var möjligt utan också självklart. Documenta blir en framställning av vår tids konst sedd genom en modernistisk estetisering. Buergel höll onekligen sitt ord när han tidigare uttalade ”It will be beautiful!”

Så är det fritt fram för kritikerna att välja ut sina favoritverk. Alltså inte längre av angelägenhetsskäl utan för att de bär med sig ett uttrycksvärde, den sociala kritiker dämpad genom estetisering och med modernismen som en ständigt närvarande och ouppnåelig underton. ”Bare life” är lika tunt som genialt. Det finns ett liv som inte behöver omsättas i att vara exempel på något som skall socialkritiseras. Tillvaron är som den är och det är inte mycket konsten kan göra åt den saken.

Genom det stora antalet mindre välkända konstnärer blir det inte heller möjligt att komma med den vanliga kritiken att man har sett bättre saker av dem tidigare. Praktiskt taget allt finns med. USA har fått träda tillbaka, vilket är politiskt korrekt. Att Skandinavien inte har någon position att tala om kan ingen bråka om. Inte ens nordborna.

En av många möjliga favoriter Phantom Truck 2007 av spanjoren Iñigo Manglano-Ovalle (1065). Trucken syftar på ett biovapenlaboratorium som trollades fram av Colin Powell för att få underlag till Irakkriget. Men det är inte mycket socialkritik, långt mera fungerar den som populär skulptur.

Det har varit en paus i uppdateringarna på den här sidan. Men jag får sägas ha haft godtagbara ursäkter, nämligen Kortfilmsfestivalen i Grimstad, Norge. På fyra och en halv dag lyckades jag se närmare 100 filmer. Min uppgift var att ge en sammanfattning av den norska kortfilmen. Jag är inte särskilt kunnig i kortfilm men festivalen ville gärna ha en synpunkt från någon utomstående.

Mitt perspektiv är som bekant bildkonstens och kortfilmer är något som vanligtvis befinner sig ett stycke därifrån. Dokumentärerna är en helt annan affär eftersom de längre använts i konstutställningar där dokumentärfilmaren förvandlas till bildkonstnär, åtminstone för en tid.

Jag slogs av den uppenbara skillnaden mellan kortfilmen och konstvideon. Kortfilmen kommer nästan alltid fram till en punch line, den lämnar i regel inte mycket oklarhet efter sig. Teknik och metod är också viktiga beståndsdelar i bedömningen. Och med diskursen är det lite si och så, i regel är texterna som beledsagar filmerna bara kortfattade beskrivningar. Om det var en tillfällighet eller om det brukar vara så kan jag inte helt svara på, men det gick att sortera de flesta av de deltagande filmerna enligt samtidskonstens trender: neo-estetik, neo-fantasi och ”bare life”.

Tyvärr fick jag inte möjlighet att se det kanske intressantaste inslaget på festivalen, libanesisk och palestinsk kortfilm, sammanställt av Jim Quilty, en kanadensisk kulturjournalist som sedan många år bor i Beirut och Nat Muller från Rotterdam. En sak upptäckte jag, Emily Jacir (som deltar både i Venedig och på Documenta) har en lillasyster, Annemarie Jacir som är kortfilmare.

Festivaldeltagarna bänkar sig i Grimstad för att se kortfilm

Så har den kommit igång, Documenta 12. Idag bevistades presskonferensen av 2 800 tillresta journalister och TV-team. Och dessutom presenterades konstnärslistan. Den visade sig innehålla 113 konstnärer som visar 500 arbeten. Här är konstnärerna (Det finns några noteringar om födelseår och hemort, ”reg” betyder att de deltagit i Buergels tidigare utställning Riegerung, artfactsplacering finns också för några konstnärer – och det gäller endast konstnärer som inte varit kända tidigare, noteringarna är skissartade och inte genomarbetade).:

• Ferran Adrià
• Saâdane Afif
• Ai Wei Wei
• Halil Altindere
• Eleanor Antin
• Ibon Aranberri
• David Aradeon arkitekt Lagos stud USA
• Maja Bajevic
• Monika Baer
• Yael Bartana
• Mária Bartuszová 1936-96 Slovakien
• Ricardo Basbaum
• Johanna Billing
• Cosima von Bonin
• Trisha Brown
• Graciela Carnevale (reg) noterad
• Mihr Chand Indien 1780
• James Coleman
• Alice Creischer
• Danica Dakic
• Juan Davila
• Terry Dennett – uppdaterar Jo Spence bilder
• Dias & Riedweg Brasilien Schweiz 1269
• Gonzalo Diaz 1947 Chile 6993
• Atul Dodiya 1959 Indien 2168
• Ines Doujak
• Lili Dujourie
• Lukas Duwenhögger
• Harun Farocki
• León Ferrari f 1920 Argentina 2508
• Iole de Freitas -
• Peter Friedl
• Poul Gernes
• Andrea Geyer
• Nibaran Chandra Ghosh 1835-1930 Indien
• Simryn Gill
• David Goldblatt f 1930 Sydafrika 679
• Sheela Gowda
• Ion Grigorescu
• Grupo de Artistas de Vanguardia
• Dmitrij Gutov
• Sharon Hayes
• Romuald Hazoumé 1962 Benin 2813
• Katsushika Hokusai
• Hu Xiaoyuan
• Sanja Ivekovic
• Luis Jacob Canada 27568
• Jorge Mario Jauregui arkitekt Brasilien
• Abdoulaye Kanaté
• Amar Kanwar
• Mary Kelly
• Paul Klee
• Bela Kolarova Tjeckien 13928
• Bill Kouélany f. 1965 Kongo
• Jiri Kovanda
• Zofia Kulik
• Kwiekulik – arbetar med Zofia Kulik
• Louise Lawler
• Zoe Leonhard
• Mark Lewis 1958 Canada 500
• Lin Yilin f 1964 Kina 6236
• Lee Lozano
• Lu Hao f 1969 Kina 3840
• Churchill Madikida
• Inigo Manglano-Ovalle f 1961 Spanien 1062
• Kerry James Marshall f. 1955 USA
• Haddschi Maqsud At-Tabrizi
• John McCracken
• Agnes Martin
• Nasreen Mohamedi
• Edouard Manet
• Andrei Monastyrski f 1949 Rumänien (med på Venedigbiennalen07) 1907
• Benoit Navarret – performance teater
• Olga Neuwirth
• J.D. Okai Ojeikere
• Anatoli Osmolovsky f 1969 Ryssland 1661
• George Osodi Nigeria foto
• Jorge Oteiza 1908-2003 Spanien 892
• Annie Pootoogook
• Charlotte Posenenske
• Kirill Preobrazhenskiy Ryssland
• Florian Pumhösl
• Yvonne Rainer
• CK Rajan – Raqs media
• Gerhard Richter
• Alejandra Riera f. 1965 Argentina (reg) 5969
• Gerwald Rockenschaub
• Sonia Abian Rose f. 1966 (Reg) Argentina 10783
• Lotty Rosenfeld
• Martha Rosler
• Aoku Ryoko f. 1973 Japan 8023
• Luis Sacilotto Brasilien 9438
• Sakarin Krue-On
• Katya Sander
• Mira Schendel
• Dierk Schmidt
• Katerina Seda
• Allan Sekula
• Ahlam Shibli
• Andreas Siekmann
• Nedlo Solakov
• Jo Spence 1934-92
• Grete Stern 1904-99 Tyskland af 13317
• Hito Steyerl
• Jürgen Stollhans
• Imogen Stidworthy
• Mladen Stilinovic f 1947, Serbien, af 1453
• Shooshie Sulaiman – Malaysia
• Oumou Sy queen of fashion Senegal
• Alina Szapocznikow
• Atsuko Tanaka
• Guy Tillim f 1962, Sydafrika, af 3053
• Tseng Yu-Chin
• Lidwien van de Ven
• Simon Wachsmuth
• Xie Nanxing
• Yan Lei f 65 Kina 4093
• Zheng Guogo Kina fashion etc
• Artur Zmijewski
En omedelbar kommentar till listan är att Buergel har ett defensivt lag. De flesta konstnärerna är inte alltför välbekanta och en del är knappast alls kända. Några, som t ex Manet och Hokusai tillhör konsthistorien. Östeuropa och Asien har, när listan nu blivit klar, fått ett antal ytterligare medverkande, även afrikanska och sydamerikanska har tillkommit. Överraskande få konstnärer är från USA. Skandinavien representeras av Johanna Billing och Poul Gernes.
Det sammanhållande tema som Buergel tycks ha bestämt sig för under resans gång är ”formernas migration“, alltså hur konstens former förflyttar sig genom historia och geografi. Frågan är naturligtvis om det kommer att bli det som utställningen kommer att handla om. Eller om den kommer att sönderfalla i en lång rad konstnärskap. En sak kan man vara säker på: Det finns mycket att ta ställning till.
Sanja Ivekovic vallmofält kommer enligt de senaste uppgifterna att blomma först i augusti. Sakarin Krue-ons risplantering har fått problem med bevattningen och första omgången av Ai Weiweis 1001 kineser har anlänt till Kassel. Kocken Ferran Adria kommer inte till Kassel utan stannar kvar på sin krog utanför Barcelona. Men ett bord kommer varje dag att vara reserverat för utvalda Documentagäster. En del av detta kan man se på ett tv-inslag.

Det går också att se bilder från Documenta 12.

Den stora presskonferensen

PS: Nästa uppdatering av den här sidan kommer den 19 juni.

I dessa dagar har vi mycket konst och praktiskt taget ingen konstteori. Ännu en liten tid lär nog gå innan den saken ändrar sig. Men några små korn kan dyka upp och idag är det Nils Forsberg som kommit till skott när han recenserar biennalen i Expressen. Jodå, han är ganska nöjd. Det är det allmänna omdömet; Robert Storr har fått klart godkänt av de flesta skribenter. Se också Ulrika Stahre i Aftonbladet. Och varför inte se på en fransk? Forsberg har också ett par rader om teori:

Konsten kommer före teorin och fångar och inkorporerar osorterat tillvarons och erfarenheternas alla nyanser, motsägelser och inkonsekvenser. Konstens tempus är presens.

Det är väl att ta i, Forsberg tycks tro på den heliga konsten, att den äger en enastående förmåga att fånga in världen. Snarare kan man säga att teorin kopplar ett grepp om konsten och konsten vrider sig ur detta. Systemet är konstruerat på det sättet, konsten skall inte vara klar, men får inte heller bli alltför oklar. Det är absolut förbjudet att någon teori skall kunna förklara ett konstverks mening. Så sker detta famntag om och om igen. Ingen klarar sig utan den andre och det går inte heller att säga att någon var där först. Det händer att teorin och konsten byter plats, så att teorin står för nydanelsen och därmed sammanhängande oklarheter. För vi måste komma ihåg att ingen teori är solklar. Lika mycket ansträngning som man lägger på att med teori förklara konsten, lika mycket möda har man med att förklara hur en viss teoretiker och teori skall förstås.

Förmodligen kan man läsa av i varje fall smärre teoretiska förändringar i samtidskonsten. Som det är allom bekant har steget från form till innehåll som det grundläggande inslaget i konsten blivit genomfört. När det gäller innehållet är det inte mycket att välja på, det blir det sociala som lika självklart måste behandlas kritiskt. Socialkritiken kan med andra ord knappast fördrivas. Men det tycks ske en väsentlig förskjutning av tyngdpunkten. Det förefaller som om konstvärlden på allvar insett att de socialkritiska ambitionerna är kraftlösa och att framvisandet av politiska teman är en intern affär där det i praktiken handlar om att finna former, variationer och uttryck för den egna profilen. Det tycks vara vägen bort från den överambitiösa socialkritiken.

Internationella konflikter är populära i konstvärlden. Emily Prince (noterad i artfacts) har med sina teckningar av de amerikanska offren i Irakkriget (3556 st) gjort sig populär i konstvärlden. Hon har också gjort relationella teckningar.

Den turkiska paviljongen på Venedigbiennalen, jag den dök upp igen, nu i Linda Yablonskys artikel i Artforum. En artikel som med lätt hand befriar sig från alla intellektuella anspråk. Men i alla fall, Turkiet blir ett av de få inslagen i hennes text som handlar om konst. Eller, snarare är det tvärtom, konsten finns framför allt i de tunga nätverksbyggena som under ett par dagar lagts ut i Lagunernas stad. Kvalitet säkras och byggs upp. Vem går med vem och vem är med på vad? Var du med på Tracey Emis yachtparty? Eller fick du ett glas med etsningen WATER på Joseph Kosuths fest? Inte det? Men det finns andraklasspassagerare och vi får nog räkna med att klasserna räknas ner sig till även tredje och fjärde. Värst för dem som inte är här alls under dessa viktiga dagar. Konsten är snabbt avklarad. Festen och personlighet, alla som är involverade i konstvärlden måste inse att det är där vi har hamnat. Ni som följer Expressens fyra Europaryttare har säkert märkt att de inte gärna skriver om konsten utan främst om sig själva och vem man träffar och ser på. Idag är huvudnyheten från konstresan att man kör en Alfa Romeo norrut. Till vad tjänar konsten och vad skall man ha den till på biennalerna? Det är redan känt att några nyheter har den inte att bjuda på. Sommaren har sin egen trend i Europa: Let’s do the Arty Party! Det skrivs dock någon vacker runa alltjämt om de inte alltför upphetsande venetianska visningarna. Inga upptäcker, mest lite småtyckande, som i International Herald Tribune.

Som om detta inte var nog får vi också veta att det högsta hönset i Grand Tour 2007, Roger M. Buergel kastade enligt Zeitmagazin för några dagar sedan in curatorhandduken och skall aldrig mer organisera någon utställning: ”För min del är det förbi. Det hänger samman med att jag under Documentaprocessen har utvecklat andra intressen. Jag intresserar mig nu mycket mer för brukskonst och gammalt konst…Jag gör aldrig det som jag redan kan.”

Jaha du, det låter väldigt bra som ouvertyr till den stora öppningsdagen den 16 juni. I varje fall blir det en stor utställning och för att spara lite spring (och för alla dem som inte kommer dit) kan vi titta på något som redan är klart, Allan Sekulas utevisning av sina fotografier vid Herkulesmonumentet.

Allan Sekula: Shipwreck and Workers

Allan Sekula: Shipwreck and Workers

Hur skall det gå med Sanja Ivekovics vallmofält? Blir det duvornas rov?