Vilks.net

Ett nytt nr av Hjärnstorm har kommit ut. Ett både stort och intressant nummer med John Peter Nilsson som gästredaktör. Det borde finnas material till lite debatt, tyvärr är konstvärlden inte särskilt benägen att debattera. Ja, ni vet, det är mycket nu för den, många biennaler, integrationsprojekt och så alla auktioner i den rådande ekonomiska boomen. Men ändå, det skulle ju inte skada.

Dan Jönsson skriver en intressant artikel där han framhåller konstinstitutionens oftast osynliga gränser. Låt mig bara tillägga denna information: Något som är allmänt känt är att konsten alltid är öppen och frihetstörstande och att den inte vet av några begränsningar, den är obekväm och aktar icke att uppträda provokativt. Nästan alltid överskrider den, ja just det, gränserna.

Jag är inte på något sätt enig med Dan Jönssons val av exempel, det projekt som presenterades av Fia-Stina Sandlund, Johanna Gustavsson, Line S Karlström och Malin Arnell på Dunkers Kulturhus 2005, föreningen JA! vars uppgift är att största patriarkatet. Det framlades ett kontrakt där Dunkers Kulturhus skulle förbinda sig att göra anställnings- och utställningspolitik fullt jämlik, annars fick man betala 10 000. Nu menar Dan Jönsson att föreningen visar en gräns enär kulturhuset inte kunde godta överenskommelsen. Hit men inte längre gick konsten.

Jo, men saken är att det visste vi redan. Hur skulle några konstnärer som inte representerar något annat än sig själva och som inte har något mandat kunna köra över kollektivavtal och andra anstalter som institutionen är bunden vid? Vad vi har här är en övertro på konsten. Klart att det blev nog så klart, men trodde man annat så vore man naiv. Bildkonsten har (som konst) ALDRIG lyckats påverka något som helst utanför konstvärlden. Samtliga revolutioner har härjat internt och fortfar att fungera på det sättet alla populär socialkritiska projekt till trots.

Dan Jönsson har svårt att förstå Johanna Gustavsson önskan att inte politisera sig alltför starkt (hon påpekar 70-talets feminism som ett sådant misstag) för att därigenom hamna utanför konstscenen; ”viktigt att vi finns på konstscenen”: ”Jag förstår inte. Varför är det så viktigt? /…/ Att förändra konsten handlade om att förändra världen. Dagens konstnärer verkar ha förlorat den tron”.

Jag vill mena att dagens konstnärer har blivit mindre romantiska och något mindre naiva. Jönsson vill dock hålla fast vid att det är meningsfullt att kunna ”slira över på ’fel’ sida”, alltså att komma utanför konsten med konsten. Strängt taget är det nödvändigt för konsten att överskrida konsten för att kunna expandera. Men de rörliga kapaciteter som konsten har till sitt förfogande är (eller snarare var) formen samt den ännu gångbara utvidgningen av konstbegreppet, alltså vad som kan vara konst. Konsten kan utan vidare infoga politiska element och har sannerligen gjort den genom hela den socialkritiska eran. Men betyder det något särskilt för den sociala saken att den kan inkorporeras i konsten? En pissoar kan vara konst och ett genusperspektiv kan också vara det. Spännande att det kan vara på det sättet! Och sedan får man se efter mera gods som kan göras till konst. Sakfrågorna kan också diskuteras, i kritiken, på biennalerna och på de otaliga seminarierna. Det är också kul och spännande för att inte säga angeläget.

Konstens verkan i jämställdhetspolitiken kan lugnt slås fast till att vara nära 0. Man kunde möjligen tänka sig att alla dessa genusprojekt som sett dagens ljus skulle medföra lysande framsteg åtminstone inom konstvärlden. Men inte ens där kan man tala om stora segrar, jämställdheten har en tid varit stadd i återtåg, på biennalerna råder nu en könsfördelning på ungefär 75 % män och 25 % kvinnor. Protesterna är lama om de alls förekommer. Konstvärlden har gemensamt tröttnat på genusprojekten och vill ha något häftigare. Det är lätt att förstå, genom nötning blir projekten och framställningen av dem allt svårare att svälja. Det finns kritiker som alltjämt skriver:

”Med detta angreppssätt vill konstnären synliggöra skillnaden mellan en förmodat manlig och kvinnlig blick. På samma, fast ändå helt annorlunda, vis arbetar Leif Holmstrand med genus.”(Lena Karlsson. Konsten)

Vi har, som man säger, hört den förut och den var dålig redan då. Tendensen är dessutom omisskännlig. Jerry Saltz skriver i The Village Voice:

“According to the fall exhibition schedules for 125 well-known New York galleries—42 percent of which are owned or co-owned by women—of 297 one-person shows by living artists taking place between now and December 31, just 23 percent are solos by women.”

Förändringar sker långsamt. Häromdagen skrev jag om den franske ateisten Onfrays strid mot de monoteistiska religionerna. Även det projektet avancerar kolossalt långsamt. Endast en kraft kan sätta fart på ruljansen: Vi kan alltid hoppas på Marknaden. När den vill något, sker det.

Snart dags för neo-patriarkatet?

Så här har det gått i den intensiva striden om de åtråvärda första 15 platserna:

1. Ann-Sofie Sidén (1) 509
2. Henrik Håkansson (3) 719
3. Annika Larsson (2) 747
4. Clay Ketter (5) 951
5. Miriam Bäckström (4) 965
6. Carl Michael von Hausswolff (7)1186
7. Maria Friberg (6) 1256
8. Jonas Dahlberg (14) 1352
9. Matts Leiderstam (13) 1383
10. Annika von Hausswolff (10) 1626
11. Magnus Wallin (8) 1641
12. Annika Eriksson (-) 1660
13. Cecilia Edefalk (-) 1676
14. Karin Mamma Andersson (-) 1730
15. Tobias Bernstrup (9) 1749

Hetast just nu är Jonas Dahlberg som klättrat till en mycket hedrande åttondeplats. Och nyvordne forskningskonstsdoktor Leiderstam har hävt sig upp ytterligare några platser. Dessutom kan vi hälsa en helt färsk nykomling välkommen in i konstens storstuga, Karin Mamma Andersson har surfat upp sig på målerivågen och därmed finns det två målare bland listans femton första platser.

Artfactslistan är en hjälpreda när man vill hålla ordning på var man har sina konstnärer. Men den är trots sina 60.000 namn långt ifrån täckande. Den helt överväldigande mängden aktiva konstnärer kommer inte i närheten av den. Finns det för många konstnärer? Ja, det vet ju alla att det finns, men man kan spetsa till det och säga att det finns alltför många bra konstnärer. Det är inte särskilt svårt att bli bra samtidskonstnär och det är ett problem. Dags att demonstrera mot överbefolkningen i konstvärlden? Biennalen i Paris drar igång den 1 oktober, en annorlunda biennal alldenstund den försiggår på en rad olika platser, även i andra länder än Frankrike. Ett konstprojekt blir en demonstration mot alltför många konstnärer.

Det skall bli demonstration mot konstnärer som konstprojekt i Paris

Nå, utvalda konstnärer imponerar i alla fall på auktionsmarknaden. Vill man köpa den här målningen av Marlene Dumas (The Teacher, 1987)

fick man punga ut med $ 3 339 517.på Christie’s

En Clemente är betydligt billigare men knappast något för småspararen.

Den rackaren (Al mare o in montagna, 1981) gick lös på $ 535 089.

Nu har det kommit en ”Handbok för ateister”. Författaren Michel Onfray, ett stort namn i den franska filosofin (Handboken har sålt i 200 000 ex), har upprättat ett universitet i Caen i Normandie. I alla avseenden stormar han de gudomliga befästningarna. Men hur var det nu, är inte Gud redan död? Nietzsche skrev ju det. Och det var ett tag sedan. Onfray har en klar uppfattning: ”Guds död var en ontologisk gimmick, ett taskspelartrick ofrånkomligt i ett 1900-tal som såg döden överallt: konstens död, filosofins död, metafysikens död, romanens död, tonalitetens död, politikens död (Min anmärkning: notera i förbigående att konsten lever och därmed också måleriet). Låt oss idag fastslå att dessa fiktiva dödar är döda!”

Så går startskottet på en holmgång med de tre stora monoteistiska religionerna: Judendomen, Kristendomen och Islam. Man kan lugnt säga att Ofray genomför sin hätska kritik med största omsorg. Ej lämnas sten på sten någonstans i dessa teologiska byggnader. Kanske det behövs, man kan tycka att Sverige är tämligen befriat från påträngande religionsutövare, åtminstone på den kristna sidan, men jag blir fundersam när jag får veta att förlaget Nya Doxa inte fick något kulturstöd för utgivningen. Böcker av denna karaktär brukar alltid få stöd. Nu ansåg nämnden att Ofray var för våldsam (läs: kränkande). Även svensken darrar för Islam, där finns nog pudelns kärna. Och i Norge tar man fortfarande religionen på allvar, i Spanien härjar Opus Dei och i Rom sitter Papa utan att någon protesterar.

I världen råder religionskrig. Förr var det mest politik, vänster mot höger. Den motsättningen tycks utplånad och nu står vi som åskådare för att se det konservativa kristna USA inbegripet i en blodig duell med det konservativa Islams mullor och hantlangare.

Klart att man borde sanera världen på religion, men det är lätt att säga. Onfray åberopar upplysning, filosofi och ateism som världens botemedel. Problemet är att det inte finns något gehör. De filosofiskt upplysta är inte många och skulle denna grupp vara den exemplariska framtiden? Vi får kanske nöja oss med att eventuellt konstatera att de är bättre än religiösa fanatiker och andra odlare av veritabla dumheter.

Boken är läsvärd inte minst för att han inte skonar någon av de tre religionerna. Han visar inkonsekvenserna, galenskaperna och maktlystnaden. Trossystemen har sina lustiga erbjudanden inom sektorn för eskatologi. Sämsta erbjudande kommer från Judendomen som visserligen utlovar uppståndelse men då får man sitta hos den allraheligaste och läsa Tora i resten av oändligheten. Näst bäst är Kristendomen var utbud är att sväva andlig och könlös i Guds rymd, möjligen sjungande lovsånger till Hans ära och troligen iklädd särk. Klart bäst står sig Islam som inviterar alla rättrogna till ett hejdundrande kalas med mat och dryck (och när man väl kommit in här hävs alkoholförbudet samt förbannelsen över fläsksteken) och ändlösa sexorgier med 100-tals jungfrur. En liten nackdel är att tillställningen inte är öppen för kvinnor, om man nu inte ingår det betjänande jungfruståndet.

Som Voltaire skrev: ”Écrasez l’infâme!”

Michel Onfray

Handbok för ateister
Nya Doxa

Skenheligheten mitt i kriget: Påven kysser Koranen.

Som laviner störtar biennalernas kompakta höstutbud över oss. Jag har tidigare nämnt Asiens tre härskaror i Kwangju, Singapore och Shanghai.

Uti Singapore säger de: “It will focus on a multitude of related issues such as: relationships between the local and the global; the North and South as demarcated by the tropical belt; and, technologies vis-à-vis human endeavours.
Through such issues the biennale hopes to consider and reflect upon the differences of ideology, belief and trust in today’s world.”

Ja, här får konstälskaren svårt att kväva en gäspning. Socialkritiken uttunnad till något som inte längre är socialkritik.

Och i Shanghai drar man på med design:

“Design not only creates a product, but also points towards a series of life-styles, social idealism and history as well. Thus, design moves towards “Hyper Design.”
Hyper Design is divided into three sections: design and imagination, ordinary life practice, future and history.”

Design har länge varit hett, Här tar man ett varv till. Men är det något mera på gång, som ännu inte helt uppenbarats?

Om vi hastigt flyttar oss från Asiens kuster och med ett språng landar i den idag öppnade Bonniers konsthall, vad händer där? Ingela Lind skriver i DN om sina intryck:

”…vilar något diskret och liksom återhållet över alltsammans… Beror det på att konsten just nu håller andan? Eller letar jag efter dynamik och samband som inte finns och som det heller aldrig varit tal om att skapa?”

Och Lind tänkte sig ”Att verken skulle bjuda ett större motstånd. Att utställningen skulle ha varit mer dramatisk eller mer vulgär eller mer krävande.”

Nej, inte där heller, men nu kan vi sätta upp det fuktade fingret och måhända få en bekräftelse på en vindfläkts rörelse genom konstvärlden. Skönheten skall vara på ingående, sägs det. Det har legat i luften ett tag. Men hur? Svaret formar sig allt tydligare. Ordet ”Skönhet”, går knappast att använda, det får bli ”estetik”, men självklart med prefix: Neo-estetiken har kommit! Den är här! Vad innebär då detta? Ja, det blir skönhet/estetik transformerat en nivå upp, vilket betyder att den inte kan bli riktigt äkta. Ingen är väl förvånad över det. Vad blir den då? Jo, såklart: den blir design. Konstnärerna designar sina konstnärliga uttryck, installationer, målningar osv. Denna design har inte mycket att göra med ursprungsdesignen, alltså det som konstens avsides belägna designsysslingar pysslar med i lågdiskursens land. Man kunde säga att det rör sig om det dekorativa, men det är ett utgånget begrepp, därför får det bli design. Och då kan man bygga standardfraser som t ex Leif Mattsson undslipper sig när han skriver om Fredrik Wretman i Om Konst:

”Intrycket är bedövande, både smärtsamt vackert och oroväckande på samma gång.”

Om det blir så mycket oro kan man diskutera, men något får man tillsätta designkompotten. Det inser även Ingela Lind när hon skriver från utställningen i Bonniers konsthall: ”Eva Löfdahl, som med sömngångaraktig säkerhet alltid lyckas skapa objekt som provocerar med sin absoluta underlighet.”

Provokationerna ligger nog i fjärran och bidar en annan tid. Men se paketlösningen: Neo-estetik, väl designad och med garanterad neo-oro och neo-provokation.

Agathe de Bailliencourt: Occupation Bleue 2006 (Singapore)

Suwage och Titarubi : Crossroad 2006 (Singapore)

Vid Wotans torn den 21 september 2006

Som en älg i solnedgång står den där. Det borde varit smaklöst. Låt vara att objektet inte företer en omedelbar likhet med en älg, men med lite god vilja är det inte långt borta.

Det går för sig, men solnedgångar är svåra i nuläget. Gamla autentiska solnedgångar får i rättvisans namn betraktas som autentiska, ännu oförstörda i den inflation som skulle komma som en lavin och störta ner i folkdjupen och in i folkhemmen.

Autentisk solnedgång: Bröder i solnedgång, Caspar David Friedrich 1830-35

Dussintillverkade och taffligt gjorda fick vi något som vi med lättnad kunde känna igen som omöjlig konst, ett signum för den dåliga smaken. När vågen med dålig smak som god smak anlände med postmodernismen kom hötorgsgreppet åter till heders. Inte så egendomligt, eftersom det samtidigt blev en konst i readymadens tid kunde vad som helst användas. Och en konst som kunde räddas ur utsatta belägenhet genom att vara något annat. En alltför enkel ironi för att kunna bli till något.

I Sverige är Ernst Billgren den avancerade dåliga smakens företrädare. Men det får omedelbart sägas att det rör sig om högeligen assisterade readymades, ja inte ens readymades, snarare har han lånat in ett litet tonfall, ett motiv som han sedan fyller med inslag som signalerar den högdiskurs som det trots allt måste handla om. Han berättar historier om nutid, han briljerar med målerimåleri och visar prov på sin outsinliga kreativitet genom de mest osannolika kombinationer. Billgrens arbeten kan läsas som socialkritik och som institutionskritik om man så önskar.

Ingen lär ha undgått att han samlat sig till en stor utställning på Lars Bohman ”Tjyvar” som pågår till den 1 oktober. Utställningen har fått bra kritik. Det tycks vara så att det går bra för Billgren på nästan alla plan. En perfekt karriär, en klädsam ödmjukhet, en förmildrande humor, en sympatisk människa. Att han har en del motståndare får räknas på pluskontot, eljest hade det nästan blivit outhärdligt. Det enda han inte gör är intressant samtidskonst. För det har han blivit alltför gammal och alltför specialiserad. Säkert har han av olika orsaker bestämt sig för att genomföra sitt värv i Skandinavien. På artfacts har han aldrig rosat någon marknad och just nu har han dessutom förlorat sin placering.

Ernst Billgren, har han någonsin försökt sig på en älg i solnedgång? Det måste ha varit länge sedan. Hans djur är rävar, rådjur och fåglar. Skall han någonsin möta sin älg? I solnedgång?

Äkta älg

Solnedgång med annat djur än älg
Ernst Billgren: Borg 1985

I Hamburg har utställningen mahjong med konstnärer från Kina från Sammlung Sigg nyss öppnat. Fram till den 18 februari 2007 kan man se hela Museum der Gegenwart fyllt med kinesisk samtidskonst i ett historiskt perspektiv. Kommer Kina att kunna utmana väst? Eller tillsammans med övriga Asien? Biennalerna rullar på borta i öst. Shanghai är bättre än Singapore men sämre än Kwangju sägs det. Den senare biennalen har precis dragit igång och har två delar: 1. Vad som händer i Asien och 2. Vad som händer i resten av världen.
Händer det någon i konsten i Asien. Eller i Kina? Något som rubbar de västerländska cirklarna? Eller är det som vanligt, produkter som skall gå på export till väst för att bli tillräckligt riktig samtidskonst?
Utställningen i Hamburg visar det man önskar (från västs sida): Först den socialrealistiska kitschtiden, sedan alltmer regimkritiskt, sedan anpassningen till väst (nya tekniker osv). Och institutionskritik.
Det är förmodligen så att Kina blivit den främsta producenten av nya konstnärer utanför västregionen. Hur många kommer att finnas bland de 500 främsta framöver? Just nu leder väl Cai Guo-Qiang (han med rökmolnet) på 326, Yang Fudong tvåa på 368 följd av Zhang Huan 472, Zhang Peili 501 och Wang Du 556 (jag kan ha missat någon).
Är det realistiskt att tänka sig Kina som en framtida stornation i konsten, alltså på hemma plan? Eller måste karriärerna förläggas till väst. Ett kinesiskt under i konsten som motsvarighet till dess ekonomi? Nej, det låter inte realtistisk, ännu måste allt kinesiskt skrivas om med västerländsk diskurs. Kina transformerat till Kant och Foucault.

Socialrealism från 1971 av Wu Yunhua

Institutionskritik av Zhou Tiehai från 1996 (Täckfärg på papper)

Fredagen den 15 september blir en smula svensk konsthistoria. Vi kommer då att få tre doktorshattar i forskningskonsten. Malmö Konsthögskola blir den av konsthögskolorna som tar ett mäktigt försprång i produktionen av konstforskningsdoktorer. Jag utgår ifrån att de tre Sopawan Boonnimitra (Thailand), Matts Leiderstam och Miya Yoshida (Japan) kommer att godkännas. Det brukar vara ordnat så, annars har handledarna gjort ett riktigt dåligt arbete.

De tre har skrivit avsevärda textmassor vilka kompletterats med bilder och den utställning som nu pågår på Lunds konsthall. Den viktigaste delen av en avhandling brukar alltid vara litteraturlistan och man kan slå fast att den har inte Boonnimitra och Yoshida missat. Det är mäktiga matsedlar, där inga måste-författare saknas. Leiderstam, som är mest konstnär av de tre (de andra får nog definieras som curatorer), har också den kortaste texten och den blygsammaste litteraturlistan. Leiderstam är ju en konstnär av betydelse, rankad 1.478, medan de båda curatorerna inte har någon hemort på artfacts. Och det finns något intressant i detta. En del har säkert hört Olafur Eliassons visa ord: ”Konsten ställer frågorna, designen ger svaren.” Vi kan tillägga: Designen och Forskningen ger svaren. En erfaren konstnär vet naturligtvis detta, även outtalat. Leiderstam varken kan eller vill ge några svar. Det går inte att få konst och forskning under samma tak. Alltför absurd är tanken att en konstnär i sitt projekt ger en grundlig förklaring till vad allt betyder. ”I am not so much interested in the accumulation of knowledge but in how I can put it to work in general to reproduce the landscapes through various artistic techniques and strategies” , skriver Leiderstam. Illustratör kan han inte bli, vilket det går utmärkt att vara i forskningen, ju tydligare och mera pedagogiskt, desto bättre. Så inte i konsten där texter blir ett konstnärligt material. Och det låter sig sägas om forskningskonsten att den blir bäst om själva konsten sätts på undantag. Den är bara i vägen.

För curatorerna är det annorlunda, de har all anledning i att excellera i likheter med reguljär forskning och att ägna sig åt korrekt namedropping.

Kan forskningskonsten erbjuda något av intresse för den internationella samtidskonsten? Biennalerna som är den självskrivna arenan kan inte ha något större intresse för något som kräver att en avhandling skall läsas innan det blir möjligt att ta ställning till projektet. Leiderstam klarar sig, hans kommentarer kan man både ha och inte. Hans projekt har visats många gånger utan avhandlingstexterna. Svårigheten ligger alltså i att skapa en förbindelse med det som pågår i samtidskonsten. Kan den ge forskningen något? Det verkar inte troligt, forskningen måste omdefinieras (forskningskonstens ständiga försvar är att den representerar en ”ny” uppfattning om vad forskning är) – och vem har någon orsak att sätta tilltro till det som konsthögskolorna med möda får fram? Man kan vara säker på att uppfattningen om vad som är forskning inte kommer att ändras märkbart under överskådlig tid. Om någon till äventyrs tror att forskning kan vara lite av varje, går det bra att uppsöka närmaste bibliotek och gå genom raden av vetenskapsteori och forskningshandledningar. Skrifterna framställer en överväldigande enig uppfattning om vad som skall anses vara god forskning.

Men det finns andra motiv som är väsentligare. Det är högstatus för en skola att genomföra en disputation. Och då är det helt oväsentligt vad som disputeras. Jag har själv varit opponent på en forskningskonstavhandling i Oslo så jag har förstått vad det betyder. Dessutom är en doktorandtjänst ett gott stipendium som kan finansiera en konstnärs verksamhet. Icke minst det är ett gott motiv.

Om man vill läsa avhandlingarna finns de Malmö Konsthögskola

En tänkbar men inte särskilt trolig framtidsversion av den färdigutbildade konstnären

Sinziana Ravini har skrivit en recension om biennalen i Moss. Hon förklarar att den består av tre huvudinriktningar: fiktiv historieskrivning, neo-absurdism och neo-romantik.

Det är lite knepigt att använda suffixet neo-, särskilt om det, som i Ravinis artikel, senare övergår till att bli detsamma som suffixet ny-. Med ett neo- blir det en medveten distans till det som kommer efter, med ett ny- drar det sig mot att bli ”på riktigt”.

Ravini vill mena att Oliver Kochta-Kalleinen och Jussi Kivis Romantic Geographic Society handlar om ” återgången till en uppriktig, autenticitetssökande nyromantik”. Här försvinner neo och blir ett sammanskrivet ny. Tolkningen är rätt märklig eftersom sällskapet ägnar sig åt precis det man kan förvänta sig, ett projekt om romantikens sätt att se på naturen.

Även konstnär Vilks har bedömts som autentisk nyromantiker:”Men Vilks institutionella teori(ut)bildningar lyckas inte skaka av sig den romantiska diskursen, utan har gått i sin egen fälla. Vilks har aldrig framstått som mer ”ny-romantisk”. Antagligen skall man tolka det som om Vilks har försökt att vara icke-romantisk, alltså en neo-romantiker, men blivit romantiker på riktigt: ny-romantiker. Jaja, en kritiker har rätt att säga att det verkar så när man ser på det och det kan nog ligga något i det. Doseringen av ironi är uppenbarligen inte så stark att den avvecklar funderingar i den autentiska fåran.

Å andra sidan är det inte lätt att komma fram till den punkt där konstnärerna skall bedömas sätta ner sin fot (på riktigt). Vad innebär en autentisk romantik? Skall man förstå att Ravini menar att en sådan tar upp Romantikens förlorade innerlighet och lyfter fanan på nytt? ”Vi tror på konstens möte med Det Absoluta?”

En mildare version gör inte saken mycket bättre. Att tro på uppnåendet av Det Absoluta är magstarkt, tron på Konsten som en väg till världens förbättring är något mildare. Men då blir merparten, för att inte säga hela rasket, av samtidskonsten inte bara socialkritisk, fiktivt historiskrivande, neo-absurd och neo-romantisk utan autentisk och romantisk. Och där stå vi enade i tron på konsten, om nu inte någon händelsevis skulle spjärna emot med en radikal version av den institutionella konstteorin. Men en sådan position är så isolerad att den inte kan bli trovärdig för konstvärlden.

Att inte vara romantisk i konsten är inte bara svårt. Det tycks vara omöjligt. Där konsten vandrar, vandrar även romantiken (med glupande autenticitet).

Juozas Laivys vildsvinshuvud skall inte som Ravini skriver bli konst 2128, den skall bli samtidskonst det året. Den är naturligtvis redan samtidskonst, men konstnären skapar projektet att försöka igen om gott och väl 100 år. Den som lever får se.

Man skall dock inte undanhålla möjligheten att ”Der Igel” som en framställning av Schlegels Fragmente i Athenaeum 1:1 från 1798 blev en sådan fullträff att den på alla punkter lyckades med det som den gode Schlegel tänkte sig. Igelkotten/fragmentet kravlar sig förbi det i kvav sjunkande Allkonstverket och tuschar Det Absoluta.
(Foto: Eilin Johnsen)

Under hösten exploderar biennalkulturen. Tre biennaler i Asien, Liverpool, Wien osv. Momentum i Moss är en liten rackare jämfört med den alltmer utbredda festivalbiennalen som är ett evenemang vilket alltid förutsätter en rejält stor stad som bakgrund. Samtidigt som det händer mer och mer i biennalernas kvantifiering och jubelföreställning, händer det mindre och mindre ur konstens synpunkt. Inget tillräckligt nytt inom synhåll. Istället bjuds vi på den alltmer förutsägbara gottpåsen: globalsociala problematiseringar och konst som breder ut sig i stadsrummet med många kringarrangemang och naturligtvis måleriutställningar.

Biennalen i Moss har inga sådana resurser utan får välja den andra vägen, kvalitetssäkrad konst i ett stillsamt och mera intimt arrangemang. Göteborgbiennalen hade en liknande inriktning men med ett dominerande socialkritiskt tema. Tiden har sedan dess gått vidare och modet har som jag många gånger påpekat skiftat i riktning mot fantasistuket och den nu så populära trion remake, repetition och citat. Fantasistuket kan vridas på lite olika sätt, Documenta aviserar det som bare life, det kan också visa sig som betoning av lite mer sinnliga utspel eller som en liten bukett neosurrealism. Eller som på Momentum, det absurda (som alltså inleddes med utställningens idé, ett citat från Beckett: Try again, fail again, fail better.

I utställningskatalogen skriver curatorn Annette Kierulf om konstnärliga utopier. Ja, det var en gång en konst som höll sig med sådana, nu är det bara konstprojekt som undersöker utopiernas bakgrund. Den andre curatorn, Mark Sladen, skriver om repetition och absurditet.

När jag höll en föreläsning på öppningsdagen hade jag tänkt kasta fram frågan: ”Is Momentum the last serious biennale?” Inte för att det fanns täckning för ett sådant påstående utan närmast det faktum att detta vid någon biennal till slut måste sägas. Nu blev det inte så, min föreläsning, vilken annonserats som en performance, och som inte minst av den anledning fyllt lokalen med en förväntansfull publik, förvandlades från föreläsning till performance när den digitala tekniken vägrade fungera. Alla förgäves inrusande tekniker med stegar och verktygsbälten fick publiken att uppfatta att det nog var en performance och jag kunde inte annat än att fullfölja förloppet. Ofrivilligt kunde jag därmed tillfoga ytterligare en absurd händelse till biennalens tema.

I varje fall står det nog klart att biennalerna slutat fungera som seriösa arenor för samtidskonstens fromma. Det betyder inte att de behöver vara dåliga eller ens tråkiga. Räkna med att de nästan alltid är kvalitetssäkrade.

Turnerprisnominerade Phil Collins uppmanade besökarna att byta ut någon egen klädespersedel mot hans producerade T-shirt ”Wish you were here” med motiv från Kenya. Kläderna går till därstädes behövande. Det blev under öppningskvällen ett lyckat inslag med integrerad relationell estetik, väggen fylldes med mångahanda byten. Phil Collins i mitten, curator mark Sladen till vänster.

Islänningen Ragnar Kjartansson hade under rubriken Scandinavian Pain byggt upp en installation där han dagligen utförde en lång performance liggande i ett schakt under golvet.

En ytterligare performancekonstnär, Sue Tompkins, tidigare vokalist, arbetar också med performance efter ett manuspartitur.

En norsk recension för den hugade kan man läsa här.

Alla som eventuellt är intresserade av den här bloggen kan nu räkna med att det blir snabba uppdateringar under de kommande dagarna. Mitt arbete på biennalen i Moss är avklarat och jag har också hunnit med att undervisa en vecka på Konsthögskolan i Oslo.

The Hedgehog blev byggd på 4 dagar. Tre våningar med utställningar. Högst upp finns en rund siktram för att betrakta de förbipasserande färjorna.

The Hedgehog med F15 i bakgrunden (där en del av biennalen ställs ut)

Martin Schiblis utställning om ett års internationella biennaler på andra våningen