Vilks.net

Inga utbrott i konsten att förvänta sig inom den närmaste tiden. Textmattorna håller ännu för trycket. Solida diskurser som berättar om världens alla problem; de befinner sig tätt intill det icke-diskursiva och täcker väl.

För ytterligare fördjupning i detta ämne, följ födelsen av en biennal:

http://www.ladonia.net/new_herald/?cat=14

i The Hedgehogger nr 5.

Inga utbrott i konsten kan förväntas inom den närmaste tiden

Ingen tvekan om att Paul McCarthy representerar en gedigen kvalitet i samtidskonsten. Inte heller kan någon på allvar invända mot att han nu visas på Moderna Museet. Det tog sin tid för McCarthy att avancera till ett fullt erkännande, men nu har han det. Med en solitt framskjuten plats som 46:a i världen är han en stabil tillgång i konstvärlden. Numera säljer han dessutom bra. Hans historia kan berättas genom en enkel artfactstabell:

En intressant fråga är naturligtvis varför han är så bra som han är. När en konstnär nått den position som McCarthy brukar det inte vara någon större meningsskiljaktighet om hur detta skall formuleras. Våra svenska kritiker är i denna fråga helt alerta och kan leverera de rätta svaren. Millou Allerholm i DN: ”Det går en linje från den egna kroppen till en större social och samhällelig kropp”. Precis det, hans figurer och performance, hämtar sitt material från amerikanska stereotyper vilka sedan kan ses som en kritisk kommentar till samhällets skuggsidor. Johan Sundkvist skriver ungefär detsamma i SvD: ”Det är omöjligt att inte tänka på Abu Ghraib” och ”urskilja en rörelse mot fascism i den västerländska demokratin. Att denna fascistiska tendens förmedlas enligt en manlig faderslinje är ett återkommande tema i hans konstnärskap”. Och Mårten Arndtzén i SR: ” den amerikanska populärkulturen som råkar illa ut i hans konst” och ” en kritik av USA:s framfart i världen”.

Med detta sagt kan de tre kritikerna leverera en kritisk synpunkt på McCarthy. Också den är tämligen självklar. Efter att ha fått vänta på sitt erkännande har McCarthy alltså nu fått det med besked. Därmed blir han stil och förväntning. Alltid mycket tomatketchup på gång. Modernas utställning blir ytterligare en i raden av bekräftelser på hans fulla etablering. Han var bättre förr.

En kritiker med lite mindre tyngd, Susanna Slöör på nättidningen Om konst, skriver sin kritik i en annan riktning, en modernistisk linje där hon tydligen helt glömt bort de socialkritiska synpunkterna. Hennes linje verkar mest handla om att försvara måleriet mot samtidskonsten och det lyser genom i hennes slutkläm: ”Om han går illa åt måleriet, så tillfogar han möjligen samtidskonsten, som den utvecklats från 1960-talet och framåt mest skada. Det kommer att bli svårt att vandra genom utställningar, om relationer, övergrepp, hierarkier, identiteter och iscensättningar av allehanda slag, utan att dessa oundvikligen kommer reflekteras i McCarthys teatralt överdrivna skrattspegel. Även ironin och det absurda skämtet är konstnärligt förbrukat”. Den kommentaren är nog mest förhoppning.

Så var det med McCarthy; han har gjort sitt, men höll längre än många andra. Nu har han hamnat i arkivet.

När han var som bäst: Heidi från 1992 (Med Mike Kelley)

Världen kan glädja sig åt VM i fotboll. Vi får då äntligen ta del av subalternernas åsikter. Underhuggarna har länge varit ett bekymmer för Cultural Studies: ”Kan den subalterne tala?” Svar ”ja”! I varje fall under VM i fotboll. Och inte bara tala utan även sjunga och dansa. Alla subalterner kommer förvisso inte till tals, folkmord pågår i Uganda, men ingen har lust att engagera sig i det när 3,3 miljoner svenskar sätter sig framför teveapparaterna och engagerar sig. Och ärligt talat tvingas man, surt som det är, att tillstå att västerlänningarna är värda mest. Man räknar med att en svensk är värd 19 miljoner. Siffran är någon decennium gammal så vi får nog lägga på ett par miljoner till.

Mot den bakgrunden är en europés död en svår kapitalförlust. Dags att anstränga sig för att övervinna döden. Och vi kan det nu, nätet löser de flesta av våra åkommor.

Gravstenarna är ett sorgebarn, hopplösa monument, banala texter och framför allt, referenslösa. Ja, bortsett från att de refererar till döden, men den har varit svår att få kontakt med.

Med nedanstående utkast kan utvägen visas, döden övervinnas och de 20 miljonerna som var död representerar bibehållas, åtminstone i betydande utsträckning.

Konstnär Vilks talar från graven

Och här är det Nietzsche som belönas med en
förstärkning av sitt liv efter döden.

Tiderna är sådana, konstmarknaden växer och auktionsrekorden slås, att man kan förvänta att Picasso förstärker sina aktier. Hans motpol, Duchamp, bör samtidigt bli något svagare. Mötet mellan de två heroerna från 1900-talet kan följas på artfacts tabeller. 2002 är ett intressant år.

Picasso

Duchamp

Men Duchamp intar trots allt en blygsam plats i registret till trots för att han är samtidskonstens självklara utgångspunkt. Men modernismen och Picasso som egentligen inte har någon förebildlig betydelse för den internationella samtidskonsten vinner överlägset opinionssiffrorna. Och nu, när socialkritiken sinat ut och den relationella estetiken smälts till glöd, kommer modernismen inlunkande på konstmässornas försäljningsarenor.

Peter Schjeldahl, amerikansk kritiker, har sett den pågående Picassoutställningen i Madrid (På Reina Sofia och Prado); Picasso möter de stora mästarna. Schjeldahl gör ett överslag om hur Picasso står rycken mot Velasquez, El Greco och naturligtvis Goya. Svaret är entydigt:

How good was Picasso? The best anyone could be then, and unlikely to be equalled anytime soon.
Schjeldahl skriver dock att Picasso inte är någon överdängare som kolorist. Han är klok nog att måla Guernica i gråskala.

Ja, hur bra är han? Och när man bedömer det skall man titta särskilt på hans arbeten? Som jag många gånger framhållit är de väsentligaste konstnärliga kvaliteterna sådant som ligger utanför tavelramarna. Konsthistoriskt har Picasso, tillsammans med Braque, varit en central gestalt i den tidiga kubismen. Guernica är egentligen ett mera tveksamt bidrag, men har vunnit sin position som politisk symbol. Konsten fungerar ju praktiskt taget aldrig som politisk kraft och så inte heller Guernica. Men den slutade som monument och kunde efter hand stegras till Absolut Sevärdhet, ett Måste för varje Madridbesökare. Picasso är inte minst en långt mera fängslande personlighet än den tråkige Braque. Svår på fruntimmer och med nätverk genom kultureliten är det inte märkligt att han kunnat axla manteln som 1900-talskonstens Absolute Hero. Men så kom Duchamp som i den snävare kretsen överlägset distanserade mästaren. Han växte definitivt in i den rollen på 1990-talet. Les demoiselles d’Avignon kontra Fountain och Guernica kontra Det stora glaset.

Picasso är alltid nr 1 på artfacts. Just nu förstärker han sin position. Duchamp finns på 58:e med försvagning. Å andra sidan finns Duchamptraditionens första och andra generation med Andy Warhol på 2:a och Bruce Naumann på 3:e plats. Alltmedan Picasso saknar fäste i den internationella samtidskonsten.

Picasso som spindeln i nätverket där vi ser sådana
som Lacan, Sartre, Beauvoir, Camus

Konst som forskning har debatterat under många år. Jag tackar Gerd för ytterligare material i frågan.

Varför det inte blir något av forskningskonsten har en enkel förklaring. Konstvärlden har inte bestämt sig för vad konst skall vara för något och därmed blir det svårt att säga vad konsten skall tillföra forskningen. Nog finns det ändå en del poänger att kapa i frågan. Diskussionen om vetenskapen och konsten fanns med när konsten skapades i det tidiga 1800-talet. Man var då klar över att vetenskap och filosofi inte på egen hand kunde förklara världen. Konsten skulle vara det nödvändiga tillskottet. Men då föreställde man sig samtidigt att konsten ägde en speciell estetisk kapacitet. Vi tror inte längre på det, fast det gör vi ändå; som sagt, konstvärlden har inte bestämt sig utan håller sig med dubbelgarderingen essentiellt och institutionellt konstbegrepp. Hur som helst finns det intressanta element som konsten kan tillföra vetenskapen. Men för att komma så långt måste den hugade vara väl insatt i hur den vetenskapliga forskningen fungerar.

Jag har själv haft förmånen att ha suttit med i flera bedömningskommittéer för doktorsavhandlingar i konst, mastersuppsatser, konstforskningsprojekt. Vad som händer är vad man kan förvänta. Konstnärerna tar på sig för stora uppgifter, blir hängande mellan det konstnärliga och den traditionella forskningen eller blandar samman primär- och sekundärlitteratur. Men allt annat är att begära oerhört mycket.

Och så har vi det här med politik. Det huvudsakliga målet är att lägga vantarna på de medel som finns till förfogande. Dessutom är det så att forskningen är ett gemensamt intresse för alla konsthögskolor. I bildkonsten har man en mera avancerad syn på teori och konstteori, övriga skolor håller sig i huvudsak med ett modernistiskt konstbegrepp som utgör en katastrofal ram för forskning. Men man måste samsas. I Göteborg valde man bort Leonardo som förebild och kastade istället in Swedenborg som förenare av konst och vetenskap. Ett sorgligt faktum.

Om man kunde vända sig bort från de politiska motiven (jag är klar över att man inte kan det) skulle det vara möjligt att fundera på intressanta skillnader mellan konst och vetenskap. Konsten har t ex fiktion, ironi/distans och estetisering vilka inte kan användas i traditionell forskning. Men skall man dra in sådant måste man vara beväpnad med en vältrimmad kunskap om vetenskap. Och vilka konstnärer är intresserade av att fördjupa sig i vetenskapsteori?

Den pragmatiska lösningen är därför att låta konstforskningen bestå av sådant som har mesta möjliga likhet med traditionell forskning. Då ser det åtminstone lite seriöst ut.

Ett möjligt konstforskningsprojekt som på flera
punkter skiljer sig från traditionell forskning.
Vilks gör helikoptern på en gata i Helsingborg.
Forskningsobjekt: Refugen i det offentliga rummet

För någon vecka sedan klagade sex rektorer vid Stockholms Konsthögskolor på uteblivna forskningspengar. Rektorn vid Danshögskolan Efva Lilja säger ”Forskning kring förståelsen av vad konstnären söker i sin process är tyvärr helt marginaliserad”. Och vidare: ”Vi kommer ständigt till korta, eftersom den konstnärliga forskningen inte tillämpar vetenskaplig metod och praxis”.

Man kan nog förstå varför det är så. Upprättandet av konst som forskar på konsthögskolorna är inte någon höjdare. Det har varit svårt att komma fram till något. Men i varje fall menar man att konstnären skall forska om sig själv. Just för att bestämma konstnärens arbetsprocess. Denna forskning skall dock genomföras på ett traditionellt sätt, alltså en skriven uppsats.

Det är inte lätt att visa vad konsten har att komma med i vetenskapligt hänseende. En lika stående som tröttsam kliché, vilken alltid frammanas när forskningskonsten kommer på tal, är Leonardo da Vinci. Han förenade konst och vetenskap, brukar det framhållas. “the sciences, the arts and philosophy are inextricably interconnected, thanks to the history of their development”, som Robert Zwijnenberg (professor i konsthistoria vid universitetet I Leiden) skriver. Med det sagt har man definierat konsten som en särskild verksamhet som spöklikt och oåtkomlig vandrar genom historien. da Vinci visste naturligtvis inte om att han var vetenskapsman och konstnär, dessa begrepp är av senare datum. Men det är ett förståeligt tjatande. Leonardo är ett starkt varumärke som kan vittna om en ärorik historia.

Rektorerna citerar Henk Borgdorff (Amsterdams Konsthögskola) ” Forskning i konst skiljer inte subjekt från objekt”. Här finns alltså en skillnad. Och det är problematiskt. Konsten skall som forskning likställas med ordinär forskning utan att man riktigt vet vad den går ut på. Något resultat har man ännu inte lyckats få fram och man anar att de planerade och självcentrerade beskrivningarna som forskningskonstnärerna skall producera om sin egen process kommer att bli kuriositeter. Forskningskonstens status är nog kärnämnet. Även om man länge kan disputera över ämnet ”vad är forskning?” kommer man till slut att tvingas inse att svaret finns i de otaliga skrifter som varje universitetsstuderande läser genom i sin grundkurs ”Inledning till vetenskapsteori”, ”Handledning i forskning” etc. Forskningskonsten kan försöka sig på att kräva en omskrivning av dessa böcker, men det lär inte bli så. Vi har att göra med en B-lagsforskning.

Måhända är rektorernas klagan inte så mycket en oro över vetenskapen och konsten utan snarare om behovet av tilldelning av medel. Vi har några doktorander i forskningskonsten i landet och det handlar i praktiken om stipendier där åtminstone några konstnärer kan försörja sig. Inte mycket krävs i gengäld; ingen vet ju vad forskningskonsten är och toleransen är stor.

Och förresten, forskningen kringkonstnärens fängslande kreativa process är förmodligen inte vad man förväntar sig. Vad är det för process som får en konstnär att göra bra konst? Arbeta intensivt med nätverksbygge; hur man fixar kontakter. Där har vi lejonparten av den forskningen.

Möjlig konstforskare: Jeff Koons

Jaha vad skall man säga om svenskarnas internationella framgångar den gångna månaden? Två Annikor upp och en ner. Dessutom förlorar Håkansson mark. Sidén ohotad på första plats trots viss tillbakagång. Cecilia Edefalk har tagit sig samman och trampat in på listan. Jag har utökat listan med placering nr 17. Vi börjar få en del svenskar som närmar sig det magiska 2000-talet. En stark frammarsch kan noteras för Johans Dahlberg som klivit in bland de stora.

531: 1 Ann-Sofie Sidén (1)
801: 2 Annika Larsson (3)
914: 3 Clay Ketter (2)
1059: 4 Henrik Håkansson (4)
1195: 5 Maria Friberg (5)
1352: 6 Miriam Bäckström (6)
1428: 7 Matts Leiderstam (7)
1559: 8 Annika von Hausswolff (10)
1569: 9 Tobias Bernstrup (8)
1597: 10 Maria Lindberg (12)
1662: 11 Lars Nilsson (9)
1910: 12 Carl Michael von Hausswolff (14)
2388: 13 Magnus Wallin (13)
2396: 14 Jockum Nordström (15)
2438: 15 Cecilia Edefalk (-)
2452: 16 Annika Ström (11)
2640: 17 Jonas Dahlberg (-)

Jonas Dahlberg: Safe Zones 7
Han får nog räknas som månadens värsting. Vill man veta
vad Jonas har för sig kan man följa honom månad för månad
på hans hemsida.

Den 14 juni öppnade konstmässan i Basel. En ny köpfest är förväntad. Måleriet är, inte oväntat, starkt tillbaka på mässorna. Men för att ge Baselmässan uppmärksamhet där den befinner sig i slagskuggan av VM i fotboll behövs annat än fyrkanter med färg. Och det kommer den 15 juni med Douglas Gordons (rankad 42) och Philippe Parrenos (rankad 301) film om världsstjärnan Zinedine Zidane. Filmen visas på St. Jakob-Park stadion i Basel på en skärm med de imponerande måtten 26 x 12 meter.

Inget dåligt försök att utmana de världsliga aktiviteterna. Som evenemang är det en nyhet som blir lagd märke till i vida kretsar. Målgrupperna är väl två, uttalade Zidanefans och den fotbollsintresserade delen av konstvärlden.

Filmen skiljer sig från ordinära dokumentärer genom sin minimalistiska prägel: Betraktaren får följa Zidane i 90 minuter (Real Madrid-Villarreal i april 2005) utan analyser och kommentarer (ja, för att vara exakt, och det ligger en poäng i det, är det 93 minuter, precis så lång tid som matchen varar). Han svettas, springer, ler och går. Det är ingenting särskilt med det – som det skall vara i en konstfilm. Diskursen är lagd och som förväntat med ett migrationstema. Zidane kommer från Algeriet (eller rättare sagt hans föräldrar) något som han delar med Philippe Parreno och, som konstnärerna tillägger, Albert Camus (här fick man in en författare, heta just nu i konstvärldens diskursbildningar).

Intressant att få ta del av kommentarerna kring mötet mellan hög- och lågdiskurs:

” Getting to Zidane was not easy, and it took friends of friends to suggest the project to the footballer. He was interested enough to meet them, but warned: ”I’ll meet them, but you know I’m not going to do this.” Once he met Gordon and Parreno he was intrigued. ”He was really into leaving something behind that is more significant than ‘the best of’,” says Gordon. ”Each meeting with him lasted either 45 minutes or 90 minutes” – as if Zidane lived his life in game-sized segments.”

Säkert är det riktigt. Zidane, som nog är van vid allsköns kommersiella påstötningar, kommer i kontakt med högdiskkursens område där det inte handlar så mycket om simpel affärsverksamhet. Och han blir intresserad, antagligen kan han skönja att något ”seriöst” är på gång. Så möts då högdiskursen och lågdiskursen, konsten och livet utanför. Och aldrig förenas de två.

Mitt tips om kvaliteten i filmen Zidane, un portrait du 21ème siècle: Medelmåttigt, men god PR-faktor.

Från Algeriet: Zinedine Zidan

Från Algeriet: Philippe Parreno

Från Algeriet: Albert Camus

Några glimtar från filmen kan man se på:

http://www.zidane.fr/homepage.html

http://www.ifilm.com/ifilmdetail/2730398?pg=latest&htv=12

För några dagar skrev Pontus Kyander i Sydsvenskan:

Jag tittar djupt i min kaffekopp och tycker mig se mönster som berättar om framtiden. Eller så finns det tillräckligt många tecken i tiden för att locka till just denna läsning i kaffesumpen.

Och han såg något:

Jag ser att det teatrala är på väg tillbaka i konsten, att sätten den presenteras på och sammanhangen den försätts i håller på att förskjutas.

Se där en kritiker som ej fruktar att påtaga sig meteorologens roll! Jag behöver inte känna mig fullt så ensam längre. Å andra sidan vill jag mena att det inte är alltför svårt att förutsäga vad som skall ske i konsten. En enkel tumregel: Det som skall ske finns redan synligt som en tendens. Den lilla svårigheten är att välja en tendens som blir lite större än de andra. Och för att göra det får man bedöma vad konstvärlden går och längtar efter.

Det teatrala och som Kyander också skriver: ”dramatisera sammanhanget eller koreografera besökarna”, har varit här ett tag. Men Kyander menar att det blir mer än så, ett bokstavligt samarbete med teatern. Han har säkert rätt. Jag har tidigare fyllt i med mer och jag tar det igen: mer fantasi och poesi men alltid med en skönjbar socialkritisk struktur för att säga något om vår tid (det tycks ofrånkomligt). Och så väl inbakade referenser och blinkningar till tidigare konst men också till sådant som ligger utanför konsten. Allt detta får vi se mer av, tro mig. Inte heller kan man undgå att notera att litterära referenser står högt i kurs. Vi minns Berlinbiennalen och John Steinbeck/ Robert Burns ”On Mice and Men”. I juli kommer biennalen i Santa Fe med ett curatorstatement ”Still Points of the Turning World”, ett citat från ”Fyra kvartetter” av T. S. Eliot (”s i ”Points” är ett curatortillägg). Och i september är det dags för biennalen i Moss som håller sig med ett Beckettcitat: ”Try Again, Fail Again, Fail Less”. Litteraturen är het, gräv där.

Uppslag kan man finna på många håll. Per Holmer skrev den 8 april i SvD om utställningen av Caravaggio och Rembrandt i Amsterdam. Han fann att Rembrandt var den vinnande parten ”i kraft av sin intimitet”. Holmer kan mycket väl ses som en exponent för konstvärldens behov. ”Intimitet” ligger bra i tiden som kontrast till de stora socialkritiska framstötarna i de stora frågorna.

En del konstnärer vill hålla sig för goda för att följa trenderna. Men det är en misslyckad strategi som i praktiken innebär att ”jag påverkas inte av reklam”. Det omedvetna är värre än det medvetna. In i spelet och spela med de pjäser som kan flyttas! Vill man något annat än trenden kan man vrida och vända på saker som man önskar. De flesta är emellertid nöjda med att komma in i trenden och dra fördelar av vara med och att räknas. Svårt nog det. Men ingen kommer undan, svälj och gå vidare är ett gott råd.

Säga vad man vill om Damien Hirst, men han lyckas gång på gång väcka en världsomspännande uppmärksamhet och ändå behålla sin status. Han har lyckats med det som är svårt nu: att vara kontroversiell. Hans Virgin Mother visas just nu i London på ”Summer exhibition” på Royal Academy. En gravid jungfru med medicinskt framvisat innanmäte. Svår trängsel har uppstått genom stor publiktillströmning. En helt osentimental relationell estetik, eller teatral koreografi som vår spåman Kyander såg i sin sump.

Damien Hirst: Virgin Mother

Långsamhetens lov hör man ofta lyriskt besjungas i konsten. Men tro inte ett ögonblick på att det skulle vara så. Det skall gå fort men det är inte korrekt att hylla hastigheten eftersom den riskerar att framkalla ytlighet. Därför bör man sjunga långsamhetens lov i ett allt raskare tempo. Och hänga med. Hela tiden händer det saker i konsten som förskjuter de strategier som konstvärldens aktörer lägger upp.

Vi har just nu ett teoretiskt stjärnskott i Jacques Rancière, en fransk filosof född 1940. Inte utan att man börjat tröttna på konstens inneteoretiker Giorgio Agamben som definitivt besteg tronen under 2005 när han visade fängslade konstvärlden med State of Exception. Rancières attraktiva erbjudande The Politics of Aesthetics: The distribution of the sensible (2004), innebär en kursändring. Som jag vid ett flertal tillfällen påtalat är den raka och postironiska socialkritiken på väg ut; konstnärer och curatorer vädrar en fantasirikare morgonluft. Den kan man få hos Rancière som dessutom, i motsats till praktiskt taget alla andra socialteoretiker som varit gångbara i konstvärlden, intresserar sig för internationell samtidskonst.

Tidskriften Site är en god barometer för nya väderomslag i konsten och översätter (och lanserar) påpassligt nyutgivna högtryck. De båda nämnda filosoferna finns i svenska översättningar på Site.

Nå vad kan man då säga om den nya härskaren? Han är svårläst och lider av det man kan kalla för ”franska sjukan”, alltså att skriva en öppen text som pekar i många riktningar och är svår att sammanfatta, alltså i en stil som är något besläktad med det postmoderna. Går det ändå att sammanfatta Rancière? Ja, det kan man och dessutom kort – för att tillmötesgå hårt arbetande konstnärer och andra som inte hinner gå genom alla Ranciéres hänvisningar och diskussioner kring Platon, Aristoteles, Schiller, Benjamin för att nämna några referensgrepp. Det skall dock sägas att Rancière skriver ovanligt kortfattat.

Attraktionskraften finns i hans estetikbegrepp som förbinder konsten med politiken. Politiken börjar när de som inte har tid till något annat än sitt arbete tar den tid de inte har för att göra sig synliga i världen. Denna omgestaltning av tid och rum, att förändra inramningen av det synliga och osynliga, skilja tal från oväsen är ”att dela det sinnliga”. Sålunda kan man se politik som en estetisk aktivitet. När Rancière går över till konsten avvisar han två upptrampade vägar. Den ena är den rena konsten för konstens skull och den andra är konsten som en direkt politisk aktivitet för att förändra samhället. Istället bör man följa den ”tredje vägen”, som ligger mitt emellan de andra två, att söka efter det mindre uppenbara och det otydliga, ett collage av de båda andra.

Svårare är det inte, vi kan t o m säga att det redan är satt i verket som en klar tendens. Och då blir Rancière rätt teoretiker. Är hans teorier egentligen bra? Jag skulle säga nej, det är lite för mycket gröt och omständligheter för att komma till den lite överraskande poängen. Men konsten har behov av det och filosofen själv är både synnerligen kompetent och sympatisk. Om ni orkar lyssna på en hel föreläsning gör det på Kunstkritikk.

Sorgligt nog är ett teoretikerskifte också ett sätt att göra något i konsten synligt för en meningsbildning. Konsten trivs aldrig riktigt med det. Det som blir förståeligt är det som redan inträffat.

Konstens nya teorimästare: Jacques Rancière

Distanserad favorit: Giorgio Agamben