Vilks.net

Att leva med medelmåttigheten

Öystein Hauge har skrivit om min och Martin Schiblis bok (Hur man blir samtidskonstnär på tgre dagar) i Bergens Tidende. En sak han tar upp är bokens påstående om att medelmåttighet är fullt tillräckligt för framgång. Saken kan utvecklas lite närmare.

Ett producerat konstverk som inte offentliggjorts har i första hand en potentiell kvalitet. Det kan bedömas utifrån hur någon tror det kommer att bli mottaget. När verket blir offentligt får vi naturligtvis veta hur konstvärlden reagerar; dess reella kvalitet kommer fram. Distinktionen är högst väsentlig. Bedömningen av potentiell kvalitet brukar nästan alltid inriktas på verkets egna egenskaper. Men dessa är endast i mindre utsträckning avgörande. Det som är utslagsgivande är vilket nätverk verket kommer att passera genom. Bra nätverk ger god kvalitet, svagt nätverk ger svag kvalitet, oavsett verkets egenskaper. Eller låt mig säga nästan. Det finns gränser för vad som är möjligt att dra genom ett nätverk. Poängen är dock att gränsen för att skapa kvalitet är frikostigt dragen. Här kommer medelmåttigheten in, det räcker med hygglig standard på verket, strängt taget behöver det bara följa vad som i allmänhet gäller, uppfylla de tämligen lättlästa förväntningarna.

Har ett konstverk passerat så långt och åstadkommit att bli beaktat som god kvalitet är det emellertid inte slut. Konstvärlden kräver att det konstant produceras kvalitetskonst som blir hyllad som sådan. Den finns hela tiden men i ett längre perspektiv är den inte giltig. Den reella kvaliteten är vanligtvis efemär. Alltför mycket konst är bra just nu. Utifrån detta kan vi konstatera att det finns ytterligare kvalitetskriterier. Och här talar vi om ”arkivkvalitet”, alltså den konst som skall bli kvar som en del av arkivet, dvs. konsthistorien. Endast en liten del klarar av att nå så långt. Eftersom sorteringen är skoningslös kan man ur den synpunkten slå fast att det mesta av den konst som får sin just nu-kvalitet i själva verket kan beskrivas som högst medelmåttig.

Uppgiften att lyckas som konstnär blir uppenbarligen mera mänsklig om man inriktar sig på att åstadkomma reell kvalitet i ett kortsiktigt tidsperspektiv. Det är svårt nog ändå, men fullt möjligt enär de avgörande faktorerna för att uppnå detta kan beskrivas och styras.

Ytterligare några faktorer finns att ta hänsyn till. En är omfattningen av en uppnådd kvalitet: Är den regional eller internationell? Och är den ett resultat av vissa gynnsamma omständigheter så att vi snarast kan tala om ”one-timer”, alltså att lyckas med precis en sak men sedan inte mer.

Här är ett par exempel på kvalitetsproblematiken.

Kusmirowskis Wagon på Berlinbiennalen är tveklöst ett verk som tilldelats hög kvalitet av konstvärlden. Men man kan starkt misstänka att den inte håller i längden. Vi har ett verk som passar utmärkt för en biennal, anslående, lättförståeligt och överraskande. Men man vänjer sig rätt fort och kan som Jennifer Allen skriver i Artforum “impressively invokes the Holocaust, but displayed near an actual site where Jews living in Berlin were collected for deportation to the death camps, this otherwise excellent work became a historical ghost ride, if not a movie prop”. Förmodligen är det så att Kusmirowski kommit så långt att hans nätverk är tillräckligt utvecklat för att hålla honom kvar på en hygglig kvalitetsnivå. Han har t ex under den senaste månaden klättrat från 2236 till 1847 på Artfacts.

Özgen och Özmens The Way to Tate, en video som visas på utställningen Normalisering på Rooseum har på ett liknande sätt visat sig vara gjord för ett snabbt klipp. De flesta svenska kritikerna har ansett den som en av utställningens höjdpunkter; i Arforum nöjer sig Brian Scholis med att konstatera att den är ett behövligt skratt. Men man kan vara säker på att inte heller det här kommer att klara sig särskilt länge; konstnärerna har ännu inte kommit på fast mark.

Kan några andra vindar blåsa än den som i konstvärlden drar fram? Nej, egentligen inte. Och därför är det inte mycket annat att göra än att mäta vindriktning och vindstyrka. Och vad viskar vinden just nu? Ja, det börjar bli känt: Fantasy + estetik + referenser + en dosering av socialkritik. Kan man få till ett välgjutet projekt med de ingredienserna handlar det om kvalitet just nu.

Den svenska konstkritiken är alert och lyhörd. Milou Allerholm skriver om Isaac Juliens videoinstallationer på Brändström & Stene i DN (24.5)*. Uppenbarligen har vi här den som uppfyller nuets obarmhärtiga krav. Och det är stilrent formulerat: Julien är ”estet ut i fingertopparna”, ”Verken är laddade med litterära, historiska och konstnärliga referenser till en grad som gör att man lätt blir snurrig” och naturligtvis behandlar konstnären ”frågor om ras, etnicitet och sexualitet i förhållande till historieskrivning och identitetsskapande”.

Korrekt och bra alltså, vilket Allerholm summerar med ”ett bättre exempel på en konstnär som förenar politik och poesi är svårt att tänka sig”. Hon är självfallet inte ensam om ett sådant omdöme. Isaac Julien har gått starkt under ett antal år, bland mycket annat nominerad till Turnerpriset 2001 vilket gick till Martin Creed. Nu har han hävt sig upp till 285 på Artfactslistan där vi finner Creed distanserad på 353.

Man vill gärna fråga sig hur hållbar Julien kan tänkas vara. Närmaste konkurrenter inom området torde vara Steve McQueen också en estetiker med sociala inslag (321), Turnerprisvinnare 1999 och Eija-Liisa Ahtila (273); samtliga tre deltog på Documenta11 2002. Högst en av dessa tre kan tänkas överleva in i det konsthistoriska arkivet. Måhända kan man satsa en peng på Julien med tanke på hans kreolska kontexter och anspelningar på Derek Walcott. Mest sannolikt är dock att samtliga försvinner. Vi får se, under tiden slår vi fast att svaret på frågan ”Hur går det för socialkritiken?” är: ”Den går inte, den har börjat dansa”.** Och varför inte estetisera ännu mer: Let’s face the music and dance.

* Hyllningen till Julien återfinns också i Camilla Hammarströms recension i Aftonbladet 23.5
** Notera anspelningen på Prince de Lignes kommentar till Wienkongressen 1814.

Isaac Julien är rätt i tiden

True North 2004

Prince de Ligne

Efter oavbrutet spikande i tre dagar har konstnär Vilks åstadkommit ett nytt verk. Denna gång i Silkeborg Bad i Danmark till utställningen Livets träd.

The Bishop’s Hat

Mänskligheten i Europa nådde nästan sin destination denna afton då den bänkat sig vid schlagerfestivalen. Men det finns alternativa tävlingar om man skulle anmäla en avvikande åsikt. Exempelvis har vi svensklistan i världen! Hur har det gått för svenskarna? Ja så här:

just nu tidigare (april och mars)
1. (1) Ann-Sofi Sidén 450 + 458 (520)
2. (4) Clay Ketter 831+ 840 (818)
3. (2) Annika Larsson 857 - 799 (783)
4. (3) Henrik Håkansson 885 - 802 (870)
5. (5) Maria Friberg 1167 + 1223 (1273)
6. (6) Miriam Bäckström 1278 - 1256 (1265)
7. (-) Matts Leiderstam 1434 ++
8. (7) Tobias Bernstrup 1463 + 1486 (1441)
9. (8) Lars Nilsson 1512 + 1505 (1774)
10. (9) Annika von Hausswolff 1521 + 1682 (2150)
11. (11) Annika Ström 1690 + 1762 (1797)
12. (10) Maria Lindberg 1729 - 1720
13. (12) Magnus Wallin 2171 + 2187 (2213)
14. (13) Carl Michael von Hausswolff 2202+ 2283 (2222)
15. Jockum Nordström 2205 ++

Han kom som en stormvind, den gode Matts Leiderstam – och slog sig fram till en högst imponerande sjundeplats. Ann-Sofi Sidén är numera stabiliteten själv, Clay Ketter har äntligen tagit sig samman och återhämtat förlorad mark. Jag har tillagt ett par ytterligare namn eftersom det är tätt på slutet. En mycket god prestation står Jockum Nordström för som skuggar Carl Michael. Hur skall det gå?

Månadens klättrare Matts Leiderstam: Grand Tour 2006

Ytterligare tips för alternativ underhållning: The Hedgehogger no 3

Knappt har Sara Arrhenius rapport om konstkritikens nya kris lagt sig tillrätta förrän kritikerna rycker ut för att vederlägga sådana funderingar. Krisen tycks inte ha full lokal förankring.

Visst gör det en smula ont när nu socialkritiken börjat brista i sin entusiasm; hellre ser nog mången kritiker en rejäl fläskstek inför vilken det blir möjligt att smöra på ordentligt i sina formuleringar. Måleriet, fantasy och estetik har fått lite mer utrymme på senare tid och en delvis nymornad kritik kan ta för sig. Och så även målarna.

Ett litet tidsdokument i all blygsamhet kan avläsas i samband med Johan Scotts utställning på Galleri Olsson och Rolf Hansson på Dunkers Kulturhus.

Jonas Ellerström skriver i Helsingborgs Dagblad sådant som en modernistisk konsthistoriker älskar att snitsa till med:

Trappan är sedd nedifrån, så att målaren kan dra full fördel av ljusspelet över stegen, de belysta horisontella ytorna och de skuggade framkanterna. Växlingarna tillåter Hanson att avstå från linjemarkeringar och åskådliggöra trappformen som en serie färgfältspar. På en kvällsbild är trappfärgerna grönt och violett, i fullt dagsljus blir de guldorange och brunt, i solnedgång benvitt och rött och på vad jag uppfattar som en månskensbild blåvitt och mörkt turkos. På ett senare tillägg till sviten, nr VIII, rinner något smörgult utför en intensivt röd trappa: jag tror det är utspillt ljus.

Och det kommer naturligtvis mera:

…förstärker Rolf Hanson det romantiska i sitt bildspråk och drar färgskalan åt det monokroma, till studier i solgult och brandrött, skymningsblått och dunkelgrönt. Trapporna är oftast en bredare, svängd trappa med räcke i smidesjärn. Man föreställer sig att den kan finnas i en fransk slottspark; här råder Skönheten och lockelsen att stiga in i bilden är överväldigande.

Rolf Hansson, Runtom trappan

Det modernistiska måleriet är inte längre förmöget att leverera några nya former. Men man har de gamla och med den i samtiden trendmässigt korrekta reference/remake kan man utan vidare duka upp en aptitretare. Ellerström passar på att fira en personlig orgie i konsthistoria, Hansson får i hans text sällskap av Hill, Dick Bengtsson, Turner, Monet, Bonnard, Gustave Moreau och Ola Billgren.

Vittringen sprider sig och det finns fler kritiker som passar på att sticka fingrarna i syltburken. Johan Scotts utställning på Galleri Olsson har t ex föranlett tre kritiker att lägga in en högre växel. Rikard Ekholm i SvD, Cristina Karlstam i Uppsala Nya och Leif Mattsson i Om Konst.

Leif Mattsson som är mer målare än konsthistoriker nöjer sig med Caravaggio och brer på det måleriska: I ytor där Caravaggio beskriver måleriska pauser och stillhet, låter Scott penseln vandra rytmiskt och hypnotiskt. Och den plastiska formen hos Caravaggio blir hos Scott till ornamentik och ytbeskrivningar. Och vidare: …får den retfullt undflyende spegelbilden i Caravaggios skildring hos Scott inte den grad av hypnotisk kraft som skulle kunna förklara ynglingens förälskelse. När speglingen endast blir till en ytmässig reflektion avtar den suggestiva verkan och därmed mytens inneboende mysterium.

Cristina Karlstam som är konsthistoriker lägger till Grünewald och Isenheimaltaret och tar sedan för sig:
…iscensätter Scott ett slags visuell kammarkonsert i fyra satser. En stråkkvartett där instrumenten stäms i relation till varandra, där klanger, rytmer och melodislingor vandrar mellan de fyra ”musikerna”, här i form av fyra fristående men djupt besläktade målningar.
Och därefter en ordentlig uppskruvning av det retoriska tempot:
I lager på lager och skikt på skikt tar myten gestalt , framkallas, flyttas upp till ytan, läggs i sinnligt, fysiskt tjocka lager av färg. Med det osvikliga koloristiska gehör som denna mästare äger uppstår djärva, ibland estetiskt tilltalande, andra gånger nästan chockerande abrupta färgkombinationer. Färgen kryper och krälar, vindlar fram över ytan, borrar sig in i duken för att åter glida upp framför betraktarens blick.

Johan Scott, Narkissos första

Rikard Ekholm i SvD kan inte räknas till den modernistiska skaran, men även han sätter färg på föreställningen även om han passar på att nyktert försöka bestämma vad som faktiskt skall vara det avgörande kvalitetsinslaget:

Narcissusmyten, att inte enbart se yta, studsar tillbaka mot Scotts vackra måleri. Det är det som gör det så bra.
För även om måleriet utifrån sin tjusiga yta är förtrollande, finns där också något annat. Och trots att konstvärlden alltför sällan bjuder på häpnadsväckande visuell skicklighet, utan istället förmedlar lågmälda kommentarer gällande orättvisor, personliga problem eller det vardagliga, existerar verk som bjuder in betraktaren att se, inte bara konstnärens intention om till exempel sin barndom, utan också till det som inte syns.
Scotts måleri aktualiserar två aspekter som gäller nästan all bra konst – bra handlag och frihet från låsta tolkningsalternativ.

Betraktaren kan uppskatta måleriet för vad det är – bra måleri med tydliga historiska kopplingar. Men betraktaren kan även, i motsats till Narcissus se bortom den vackra ytan för att istället kontemplera, fritt och olåst framför målningarna. Det är att se det som inte syns. Narcissus kunde inte älska, varken sig själv eller någon annan. Han såg inte människan för allt det sköna.

Som vi ser är det studsen som skapar kvalitet tillsammans med bra handlag och frihet från låsta tolkningar.

Ja, konstkritiken rullar optimistiskt på. Den rutinerade Peter Cornell som skriver om Aguéliutställningen på Waldemarsudde i Expressen finner ett naturligt utrymme att plocka lite godbitar i postkolonialismen och islamisk teologi men bereder också plats för några sjungande strofer:

Hennes ansikte lyser av en inåtvänd sällhet i ett milt översinnligt ljus. Det är målningar som lösgjort sig från tiden: en ”levande orörlighet” eller ”transcendental tanketomhet” för att låna ett par uttryck från Aguéli.
(Aguéli, Egyptiska II 1914-15

Ja, det är lätt att hålla med. Fast egentligen går det precis lika bra med tvärtom.

Vi är där igen. Knappt hade julhelgen stoppat föregående svenska konstkritikerkris förrän det har blivit dags igen. Nu kommer signalerna från Sara Arrhenius som varit i Barcelona och deltagit i en konferens. Konferensen kunde meddela att konstkritiken hade kris varför det är att förvänta att merparten av dessa conference hoppers skyndar hem för att meddela lägets allvar. Sara Arrhenius, konstkritiker, curator och numera chef för Bonniers konsthall skriver om sin konferens i DN (060511).

Någon kris är det sannolikt inte i konstkritiken. Redan under förra debatten fanns det åtskilliga som tvivlade på kris. Inte omöjligt att det istället är en konferenskris, en kris som man försöker häva genom att påtala att man kommit fram till den oerhört viktiga slutledningen att det råder kris i konstkritiken. Några egentliga resultat brukar konferenser och seminarier inte leda till, sådana tillställningar är mest uppvisningar och tillfällen för deltagarna att knyta kontakter (på många plan) med varandra. Vilket inte skall underskattas: nätverk, nätverk.

Vi har naturligtvis en strukturell förändring i konsten och i allt annat. Allting har blivit mycket mer och den eftersträvansvärda uppmärksamheten är både kvalitet och konsumtionsvara. Sålunda finns det allt fler konstnärer, kritiker och curatorer. Kritikern ligger knappast risigt till, allt vad curatorn ställer och styr med skall recenseras, blir det inte det är det ett misslyckande. Och även konstnärerna behöver recensioner. Däremot är det inte längre kritikern A, B och C som vecka efter vecka och år efter år, lämnar sina återkommande synpunkter. Vi har fått ett helt alfabet av kritiker och det får nog ses som en fördel.

är diskussionen om konsten en inre angelägenhet som inte når utanför utställningsrummen, konstkatalogerna och konferenserna, skriver Arrhenius. Tja, annorlunda har det väl aldrig varit. Konsten kan som högdiskursfält aldrig bli populär, men den kan naturligtvis göra sig hörd som mera folklig sensation.

Den gränslösa offentligheten på internet har i praktiken blivit ett starkt uttryck för vår tids specialisering och – vågar jag påstå – fragmentarisering. I den här specialiseringen finns en stor skillnad mot den typ av offentlighet som är den traditionella kultursidan där olika ämnen, inriktningar och åsikter möts och bryts mot varandra. Den är ett sammanhang där de olika konstformerna kan beskrivas och förstås utifrån en större kulturell, social och historisk karta som omfattar något mer än bara en konstart.
Jag tror att det är ganska avgörande för en kultur att den här typen av gemensamma mötesplatser finns. Det behöver självklart inte vara kultursidan på en stor nationell dagstidning, varje tid har sina uttrycksformer och papperstidningen är givetvis en produkt av en viss tids historiska situation och särskilda materiella möjligheter att skapa sina speciella offentligheter, precis som 1800-talets kaffehus var en annan. Men jag tror att det är väsentligt med en öppen offentlighet för att föra en diskussion där olika kulturformer kan erövra ett värde och en legitimitet.

Jag tror att Arrhenius kan vara lugn, den globala spridningen och mångfalden är givetvis ett hot mot enheten, men förstärkningarna har sedan länge fallit på plats. Vi har våra kära biennaler, vi har kritikernas recensioner (och vilka som är gällande mönstrar snabbt ut sig) och vi har naturligtvis artfacts som berättar om vilka konstnärer som är att räkna med. Konsten riskerar inte heller att slira ut i populärkultur eller design. Som jag många gånger tjatat om håller den högmodigt sin högdiskurs och gör sig i rätt stund otillgänglig för profanum vulgus.

Finns det lite kris i konsten så är det konstteorin. Genom att den befinner sig på så låg nivå får vi sådana skenproblem som Arrhenius redovisar. Betrakta blott detta enkla faktum: Konstvärlden har tagit till sig den institutionella teorin som dock inte gäller mer än delvis och ibland. Dessutom är teorin en sorglig torso som inte avancerat sedan 1985.

(Se också SDS 060513 där Jelena Zetterström skrivit ett svar på Arrhenius artikel)

Numera råder konstant kris i konsten. Sägs det.
Måhända är det så att det snarare råder stiltje.

Hesperidernas trädgård rekonstruerad

Efter fem hårda arbetsdagar kan första delen av Hesperidernas trädgård redovisas. Platsen är alltså den alltjämt rykande industrilämningen Kvarntorpshögen utanför Kumla.

Första delen av årets renoveringsprojekt är klart. Gången, ”Pasadena Walk” som leder ner till centrala Nimis har fått en ordentlig översyn av en flitig konstnär.

Nyrenoverad ”Pasadena Walk”

Och under denna vecka kommer ”Konst på Hög”, Kvarntorpshögen, Kumla att berikas med ”Hesperidernas trädgård”.

Den av oljeskiffer glödande Kvarntorpshögen
äger redan en Vilks ”Waaaall”. Nu blir det en
till men i annat material.

Konstteorin har legat lågt länge och ingen riktig dager synes än. Men rimligtvis kommer det snart att ändras. Visserligen har det varit mycket teori, särskilt i det tidiga 90-talet. Och för allt i världen får man tillstå att det varit en del även under senare tid. Den teorin har dock bisprungit socialkritiken och inte handlat om konsten som sådan. Nu, i denna stund av utmattning, kommer nog konstteorins börskurs snart att accelerera.

Vill man orientera sig gör man det bäst med Nigel Warburtons bok the Art Question (2003). Det är en redovisning av våra vanligaste konstteorier och även den institutionella konstteorin behandlas omsorgsfullt. Warburton har inget egentligt eget tillägg men han funderar över varför vi är intresserade av att definiera konst. Han nämner tre skäl:

1. Att hjälpa oss att avgöra svåra fall
2. att retrospektivt förklara varför vad som har kallats för konst är konst
3. Att säga oss vilka objekt som kan återgälda särskilda slags uppmärksamhet

Ja, det låter inte upphetsande, men det finns mer. Betydligt intressantare är en fjärde möjlighet, hur man skall beskriva konstens identitet och innehåll, kort sagt, vilken uppgift kan man tänka sig att konsten har (eller vilken man vill ge den).

I detta sammanhang skall jag nöja mig med att något diskutera en inte helt ointressant konstteoretiker; professor Jerrold Levinson. Han har vidareutvecklat den institutionella teorin. Man kan nog tillägga att den lilla händelsen var det sista som skedde (så här långt) med den institutionella teorin. Det här kom redan 1990 med hans bok Music, Art and Metaphysics. Det är de första 50 sidorna som har något intresse.

Levinsons bidrag är ”Defining Art Historically” och därmed går han in på ett nog så centralt område. Men det är lätt att trampa fel i detta väl minerade fält. Han skriver t ex det som kan verka självklart: ”The concept of art has certainly changed over time”. Ja, det förefaller rimligt. Men, och det finns ett ”men”, vilket konstbegrepp då? I stora drag har vi två konstbegrepp, det breda (det är en konst att göra det och det) och det smala konstbegreppet ”fine arts”. Genom att inte göra någon distinktion mellan dessa hamnar Levinson i ett svårmodigt projekt. Tillstås att han är i gott sällskap, merparten av konstteoretikerna brukar inte markera någon skillnad. I Levinsons fall leder detta till sökandet efter något som han kallar för Ur-art. Den konst som görs bygger på att vi förstår konst genom de relationer den har till tidigare konst. Och den tidigare kunde förstås genom relationer till den ännu tidigare. Levinson är konsekvent i sitt resonemang och menar att man med idog tillförsikt så småningom kommer till själva begynnelsen: Ur-art. Han har dock ingen aning om vad det kan vara för något, men menar att det bör finnas. Och det blir långt tillbaka i historiens gryning.

En enklare resa är att utgå ifrån ”fine arts”; då når vi snabbt en solid station fylld av tyska filosofer i det tidiga 1800-talet (som jag skrivit om tidigare). Där har vi Ur-art. Det breda konstbegreppet (som löper ner i historiens djup) behöver vi inte bry oss om, det har ingenting med ”fine arts” att göra.

Levinsons tanke är alltså i princip riktig men han gör den för lång. En annan synpunkt som han intresserar sig för är att ett konstverk är beroende av vid vilken tid det beaktas. Ett konstverk som skapas 1777 förutsätter inte att konstbegreppet från 1977 är identiskt med det från 1777.

Det kan man möjligen säga, även om jag tvivlar på att det fanns tillräckligt mycket konstbegrepp 1777 för att överhuvudtaget kunna göra jämförelsen. Jag kan inte låta bli att undra över varför Levinson valt 1777. Det finns intressantare tidpunkter. Och det kan vara värt att vifta med en varningsflagga: När filosofer ger sig in i konstteorin är deras empiriska beredskap nästan alltid minimal vilket blir ett besvärande faktum, teorierna står utan någon handfast exemplifiering.

Under alla omständigheter är dessa tidsaspekter intressanta. Radikaliserar man Levinson kan man diskutera möjligheten av att konst ständigt skapas genom omtolkningar och nya sätt att förstå dem. Ett objekt från 1777 kanske inte var konst i modern mening men kan utan vidare axla en sådan mantel långt innan 1977. Och vem skapade då verket? Ja, det får vara konsthistorikern, även denne kan fungera som ställföreträdande konstnär.

Här har vi en målning av Thomas Gainsborough från 1777. Den visar kompositören
Carl Friedrich Abel. Om den kan man säga att den inte i något avseende förutsätter
det moderna konstbegreppet från 1977. Den förutsätter inte något som helst
konstbegrepp i vår mening.

Nedräkningen (inkl uträkningar) till Biennalen i Moss (Momentum) fortgår. Öppnar 2 september. Idag kan andra numret av The Hedgehogger presenteras. Missa inte århundradets boxningsmatch mellan Samuel Beckett och John Steinbeck!

Läs 3 maj

Photo: James Hartman, Highland, Indiana