Vilks.net

En kommentar till en recension av ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”

Åsa Norberg har för Göteborgs Fria Tidning gjort ett försök att läsa min och Martin Schiblis skrift. Hon är inte nöjd, det är mest ”upprepningar, upprapningar och löjliga strategier”, en haltande analys och förlöjligande. Och hon menar sig finna att författarna är ironiska.

Varför drabbas konsten lätt av ironin? Det beror på att den har kolossala anspråk, men aldrig riktigt kan visa upp något resultat. Och det beror på den underbara blandning av trosvissa konstvärldsmedlemmar och alla dem som glittrar i konstens många tillställningar. Konsten blir som tomten, bär alltid mask – och en demaskering gör inte saken bättre. Och så har vi detta med kvalitet? Vad är en bra tomte? Den som går hem hos tomtekonsumenterna.

”Det är inte så mycket nytt som Schibli och Vilks har ner på pränt.” Kanske inte det, men det finns en sak som Norberg borde försöka lära sig av den. Vad är konst egentligen bra för – diskussionen. Alla frågor av det slaget får man ställa till konstvärlden. Konstvärlden är konsten och vad den tycker att konsten är bra för, det är vad den är bra för. Det är möjligt att recensenten vill ha min uppfattning. Inget problem att delge den. För mig är konst våld, grymhet och orättvisa, men en sådan inställning har naturligtvis ingen framtid i konstvärlden.

Om man önskar torgföra moderata omdispositioner (och det är svårt, mycket svårt) om vad konstvärlden anser vara konstens uppgifter finns det bara en väg: att tillgripa de av oss föreslagna ”löjliga strategierna”.

Konstvärlden är konsten. Tydligen svårt för recensenten att fatta.

Oss är en konst född 1790-1820

Under några decennier skapar filosofin konstens ”högdiskurs” samtidigt som den legitimerar en likställighet mellan filosofi och konst. Därmed kan konsten inta platsen som det moderna konstbegreppet. Vi har fått konsten som den alltjämt fungerar, en högre form av aktivitet (till skillnad från nästan allt annat som är ”lågdiskurs”). De tekniker som kan hysa denna konst är också bestämda: litteratur, musik, bildkonst, arkitektur, sång, teater och dans.

Filosofin fastlägger konstens identitet som estetisk, antingen i form av det sköna eller det sublima. Det sublima är det främsta uttrycket i bildkonsten under den tid konsten skapas. Emellertid är sublimiteten svår att utveckla och konsten kommer under lång tid att karakteriseras av det sköna. Men det handlar om att tänja gränserna på vad som kan anses vara skönt och dessutom tilläggs ett uttryck, det expressiva.

Konstens identitet som estetisk försvann definitivt under 1990-talet. Sedan dess är konsten helt beroende av den gåva som filosofin upprättat: Högdiskursen. Konsten lever alltså idag genom att den kan skilja ut sig från andra fält just genom att kunna hävda en djupare form av reflektion.

Tidig konst av Delacroix: Dantebåten 1822, sublim och expressiv

Konsten som existentiell befrielse

Nästa filosof att framlägga sin hyllning åt konsten är Arthur Schopenhauer. Redan 1819 kommer han Die Welt als Wille und Vorstellung, kompletterad och utvidgad 1844 och 1859.

Enligt Schopenhauer är det inte lätt för människan som skall hävda sig i en värld som är en kamp för tillvaron. Människan är besatt av en konstant strävan att genom sin intelligens hävda sin position gentemot medmänniskorna. Genom kontemplation och medlidande i denna tillvaro av meningslöshet kan människan dock bli etiskt fri.

Men det finns också en lindring i estetiken. I den estetiska betraktelsen står människan utanför livskampen. Konsten är ett lugnande medel, en plats att betrakta livets fruktansvärda kamp utan att själv behöva ta del i den.

Bland konstarterna satte Schopenhauer musiken högst: ”En form av omedveten filosofi.”

Schopenhauer: Med konsten som tröst

Spridning och förstärkning: Madame de Staël

Madame de Staël hade ett enormt inflytande, främst i Frankrike, med sina skrifter och inte minst genom boken De l’Allemagne (1810). Hennes kontakter med bröderna Schlegel och Schelling påverkade henne att sprida romantikens idéer till Frankrike. Den konstsyn som hon lägger fram, romantikens evangelium (eller Konstens) handlar om att det sköna harmoniserar människans själsliv. Samtidigt väcker detta hennes längtan till det gudomliga och till ett ideal.

Med romanen Corinne ou l’Italie (1807) ger de Staël sin huvudperson rollen som ett kvinnligt geni, en diktare som dock går under och dör av kärlek.

Effektiv spridning av Konsten; Madame de Staël, här avbildad som antik diktare

Den store Hegel gör konsten till en del av Världsanden

Enligt Hegel kunde idealiteten gripas direkt i den klassiska konsten, i den romantiska får den nöja sig med att visa mot det upphöjda, det som ligger bortom konstverkets egen verklighet.

Konsten får en mindre roll hos Hegel än hos de andra filosoferna. Den är en del av Världsandens historiska utveckling men har blivit otidsenlig. Materialiseringen är konsten begränsning. Religionen står högre eftersom den visar mot det abstrakta. Allra högst står dock filosofin som så småningom skall vara identiskt med det rena självmedvetandet.

Innan man kommit dit har diktaren något att tillfoga. Dikten är den konstart som är bäst anpassad till Hegels nutid. Men även den kan inte fullt ut visa sanningen, konsten måste suppleras av filosofin för att slutligen helt ersättas av den. Det oklara i konsten skall ersättas av filosofins absoluta precision i framställningen. Men dit hade man ju ännu inte kommit.

Trots diverse inskränkningar är Hegels syn på konsten genomgående positiv och den representerar under alla omständigheter Världsandens första stadium.

Om dessa ting talar Hegel i Andens fenomenologi 1807 och i sina föreläsningar i estetik vilka utgavs 1835.

Hegel ger konsten Världsande 1807

Schelling ger Konsten ännu en laddning Ande

Schelling förstärker Schlegel (ovan). Även han ser i den splittring mellan kunskap och etik som Kant drog fram att detta förutsätter en fundamental identitet. Enhetsgrunden är jaget som Schelling benämner Ande. Detta Ande-jag är självmedvetet och kan se sig själv som ett subjekt för ett vetande. Men samtidigt delas jaget upp i subjekt och objekt och kan därför inte motsvara den stora identiteten och enheten.

Allting är enligt Schelling en syntes av det reella och det ideala. I naturen är det ideala bundet vid det reella men i Andens värld är det ideala starkare och kan frigöra sig genom dikten. Dikten bryter sig ut ur den givna världen för att uttrycka den sanna världen i ett levande språk som befinner sig framför det som är ett av världen känt språk. Det är inte oförnuft eftersom det bär förnuftets struktur och får oss att på nytt se världen.

Detta förkunnar Schelling i sin bevarade föreläsningsserie om konstens filosofi 1802.

Vi lägger märke till att filosoferna går in för Konsten: Kant (avfyrar startskottet), Schiller (även om han är mest diktare), de båda Schlegel, Schelling. Och det kommer flera…

Till Konsten från F. W. J. Schelling: Mera Ande

Lillebror Schlegel lämnar åt världen det ”progressiva konstverket”

Friedrich Schlegel hade mer att ge, redan 1800 sätter han i omlopp tanken på den ”nya mytologin”. En ny mytologi bygger på motsättningen mellan mythos och logos, där mythos är ordet i dess ursprungliga styrka, logos det distanserade och analyserande ordet.

Det historiska förnuftet kan inte åstadkomma det mänskliga framsteget (det gick alltså illa med franska revolutionen). Nu får den mänskliga naturen istället bryta fram genom fantasi, poesi och kaotisk urkraft. Genom poesin kan förnuftets lagar upphävas och människans ursprungliga natur kan visas fram. En sådan produktionspunkt kan ge människan ett nytt centrum, en ny mytologi. Och punkten är Fichtes skapande jag, det som Schlegel kallar för ”andens djup”.

Poesin (och det blir snart hela Konsten) kan visa det som inte avslöjar sig för någon tanke. Konstverket är ett verk av en fri och beräknad handling men ändå överraskande. På samma gång uttrycker den mänsklig frihet och är dikterad av en högre nödvändighet.

I konstverket blir den ursprungliga helheten av medvetet och omedvetet, objektivt och subjektivt tillgänglig. Konstverket gör den enhet åtkomlig som filosofin bara kan föregripa och därmed kan konsten framlägga det berättigade i filosofins grundläggande strävan.

Det är inte illa och världen tog tacksamt emot även denna skänk.

Fichtes ”jag” ockuperas av konsten genom Schlegel

Lillebror och storebror ger konsten mera bruk i baljan

Den kortvariga (1798-1800) ”Jenakretsen” med dess viktigaste gestalter bröderna Friedrich och August Wilhelm Schlegel skapar mera tyngd åt konsten. Den är inte längre en del av det filosofiska och politiska sammanhanget, konsten tar hand om det på egen hand med förstärkt autonomi. Konstverken skall åstadkomma den tidigare omtalade förmedlingen mellan kunskap och ideal.

Organet för deras teorier är tidskriften Athenaeum. Något verk är man inte kapabel att skapa, i tidskriften publiceras utkast till det stora förväntade verket. Och det är en stor tanke, texterna i Athenaeum skrivs inte om konst utan är konst. Konsten integrerar sin egen teori. Vi har alltså redan här ett bud på det som idag avhandlas som möjligheterna för konst att kunna operera som forskning. Samtidigt har det filosofiska målet blivit oklart eftersom det nu är konsten själv på egen hand som formulerar och genomför utan att bli en del av det filosofiska projektet. Konsten får därigenom hela tiden omdisponeras, konsten blir en upprepad radikal förnyelse utan slutpunkt. Det är inte längre fråga om, som hos Schiller, att använda sig av de klassiska förebilderna. Jenakretsen skapar alltså i brist på det stora verket istället ”fragmentet”. Härmed yppas motsättningen mellan verkets begränsningar och viljan till att fånga den stora helheten.

Ambitionsnivån har blivit enorm och det verk som skall utföras är en omöjlig uppgift. Detta blir en viktig grund i det fortsatta arbetet med att uppresa Konsten.

Storebror August Schlegel

Lillebror Friedrich Schlegel

Ilar Schiller till

Ett par år efter Kants Kritik av omdömesförmågan kommer Schiller med sin bok ”Kallias” (1792-93). Han ger mer substans åt den Konst som håller på att födas. Han tänker sig att det sköna blir till genom vårt förnuftsbegrepp, förnuftet är grunden till skönheten, en rejäl uppläsning av Kant. Förnuftet står för det översinnliga och ideala och där menar Schiller att skönheten här hemma. Därmed är skönheten inte längre bara ett sken som uppträder genom omdömesförmågan utan får en objektiv existens. Schiller vill också se en handlingsplan och menar att subjektet skall vända sig bort från verkligheten och utifrån det metafysiska överskottet skapa en egen framställning av världen. Det metafysiska överskottet är alltså vår förmåga att med fantasins hjälp producera tankar och uppslag som vi inte direkt behöver. Det metafysiska överskottets idéer skall inte verka direkt i samhället då kan det sluta lika illa som det gjorde med den franska revolutionens frihetsdrömmar. Schiller har nu tagit parti för det metafysiska överskottet och den inre naturen som utgångspunkt för skönheten och då blir Kants prioritering av det natursköna alltmer ointressant. Och Schiller kör vidare: Han ser en direkt motsättning mellan sin samtids splittrade värld och konstens försonande skenvärld. Konstens skenvärld revolterar mot den omgivande verkligheten. Ur vår synpunkt blir Schiller mera återhållsam när han skall välja konstens form. Det är antiken som är idealet, den tid han och andra föreställde sig som en harmonisk guldålder Samtidigt drar han en lans för en ny spelare på planen: subjektet. Subjektet skall förändra världen genom att estetisera den, en kulturell förvandling.

Konstens konturer börjar bli synliga.

Schiller hyvlade på Kants råmaterial och vi kan på allvar skymta Konsten

Konstens födelse

Konstteorin står för närvarande svagt. Men situationen kan nog sammanfattas med att den allmänna meningen accepterar den institutionella konstteorin tillsammans med tanken att konst alltid har funnits – en föga lyckad kombination. Konstbegreppet har, och det är också en allmänt vedertagen synpunkt, tillkommit någon gång i slutet av 1700-talet. Men att konsten skulle finnas innan dess är den vanliga synpunkten. Om det inte vore så skulle konsthistorien inte kunna motiveras.

Jag skall nu företa en rekonstruktion av konstens födelse. För att det skall vara möjligt får några premisser ställas upp. Det handlar om sådant som måste gälla om vi skall tala om konst i vår moderna bemärkelse.

Två saker är nödvändiga för att konsten skall komma igång. Det ena är att den placeras på hög ambitionsnivå. ”Konst” i bemärkelsen diverse tekniker har ingen social status. Produkterna, vare sig det handlar om att göra bilder, lägga tak eller tillverka vagnar, är bruksvaror. De kan naturligtvis ändå bli beundrade och attraktiva. Men för att vi skall kunna tala om konst i vår mening skall vi ha en konst som svingar sig upp till de ontologiska höjderna. Det handlar om en skillnad som är lätt att förbise, skillnaden på högt och lågt, det som görs med anspråk och vilja på ett djupt plan och det ytliga.

Den andra är att avskilja en grupp av ”konster” och göra dem till ”skön konst” men då i bemärkelsen att utövas med ontologiska ambitioner. Genom att vi får en grupp av olika tekniker blir själva ”konsten” en abstrakt princip. ”Konsten” har inget specifikt utseende utan kan finnas i form av text, musik eller bild. Men det för inte med sig att text, musik och bild alltid skulle vara konst. Det blir fråga om att vissa objekt är konstobjekt. Det går inte att ställa upp några tydliga kriterierna på hur ett icke-konst objekt skiljer sig från ett konstobjekt.

Nå, konstens stund infann sig när professor Kant funderade i sin studerkammare i Königsberg i slutet av 1700-talet. Hans bekymmer var att de två grundläggande betingelser för tillvaron som han ägnat var sin skrift åt inte kunde förenas. Å ena sidan fanns kunskapen som vanns genom att fenomenen kunder sorteras i olika begrepp, å den andra etiken och den ideala tillvaron som förblev svävande ovanför verklighetens händelser. Det kom då för honom att estetiken skulle kunna vara den räddande ängeln, broslaget mellan ideal och verklighetsbild, mellan moral och kunskap. I den estetiska upplevelsen såg han en harmoni som han menade var en avspegling av både idealens värld och sökandet efter kunskap. I första hand vände sig Kant till naturen, naturens skönhet var den grund mot vilken människan kunde blicka sedan hon genom sitt tänkande förlorat denna ursprungliga harmoni och enhet som kännetecknar naturen. Estetiken har enligt Kant två karaktärer, skönheten, ”det ointresserade välbehaget” och det sublima som är upplevelsen av det gränslöst storslagna.

Men Kant ser också konsten som en möjlighet och bereder den avsevärd plats i den i sin banbrytande skrift ”Kritik av omdömesförmågan” från 1790. Konsten och det konstnärliga geniet kan också åstadkomma broslaget över den klyfta som filosofin åstadkommit.

Kant går också genom de aktuella konsterna. Här är det fortfarande så att uppräkningen inte helt överensstämmer med dem som skulle bli standard något längre fram i tiden. Han har exempelvis med retoriken, trädgårdskonsten (vilken räknas till måleriet dit även utsmyckningar hör) och det hantverk som är en del av arkitekturen i form av inredning. Högst sätter han diktandet, därefter musiken och sedan måleriet (för att den ligger nära teckningskonsten som är grunden för bildande konster).

Att Kants genomgång av konsterna ter som den gör måste förstås mot bakgrunden att det som ännu inte införts är att konstnären kommunicerar något andligt genom verket. Det som sker är att omdömesförmågan kan uppfatta objektets harmoni.

Men Kant har satt konsten i marschordning. Hans tankar och hans skrift skulle snart fyllas ut på ett överväldigande sätt.

Kant skapade genom en tilfällighet konsten 1790