En av mina sysselsättningar som jag dagligen utövar är att, äntligen, kunna slutföra mitt gamla skrivprojekt Konsten 1975 – 2005 (en tidigare version finns tillgänglig på bloggrollen nedan). Så var titeln när den skrev 2002. Texten var tänkt som ett kompendium för undervisningen på Konsthögskolan i Bergen. Som titeln anger fanns det också en inlagd prognos för den dåtida framtiden. I det stora hela var uppgiften att ange tendensen fram till 2005 tämligen enkel. Efter det postkoloniala och globala genombrottet med Documenta i Kassel 2002 kunde man förvänta sig en flerårig spridningseffekt vilket också blev fallet. Den intressanta frågan var dock vad som skulle komma efter detta stora socialkritiska företag. Mina gissningar lutade mot att konsten efter att ha varit extrovert skulle bli mera intern och att den konstnärliga undersökningen, inspirerad av konst som forskning, skulle få allt större utbredning. Ännu har vi inte sett det. Vad jag missade var flera saker. Högkonjunkturen och konstmarknadens enorma tillväxt fanns inte med i beräkningarna. Och så var inte minst USA:s invasion av Irak 2003 i det expanderande ”kriget mot terrorismen”. Där späddes socialkritiken på ordentligt.
Nu handlar det om att uppdatera min text. Den har av byråkratiska orsaker blivit hängande otryckt i systemet. Men nu skall det äntligen bli gjort. För min del handlar det om att ställa samman perioden 2003 – 2008. Jag kan ännu inte säga om jag kommer att göra ett nytt försök med en prognos för konstens framtid. Att sammanfatta en konsthistoria för 2000-talet är nog så komplicerat. Förr var det enklare eftersom de dominerande konstarenorna var lätta att definiera: I New York samt några snuttar i Tyskland, England, Italien, Belgien och Los Angeles.
Konstvärlden är alltjämt en amerikansk-västeuropeisk affär men dess budskap och attityder finns nu över större delen av världen och bildar lokala versioner. Från den uppskruvade biennalfrekvensen utgår påbud efter påbud. Men det är också här som enhetstanken kan upprätthållas: En konsthistoria, relativt samlad, geografiskt spridd men utan några stora kulturkollisioner. Vi har med andra ord fortfarande en konsthistoria. En sådan är nödvändig för att konst – i vår mening – skall bestå. Utan historisk medvetenhet och givna referenspunkter tillika med ett antal gällande infallsvinklar och ämnen förlorar konsten sin mening.
Men det finns trots allt avsevärda svårigheter som kommer att bli större. Den samtida konstscenen är ofantligt stor med många konstnärer som är att räkna med. Även tidigare fanns det många konstnärer, men det var inte många som var att räkna med. Idag har vi kandidater lite överallt. Dock utgår jag ifrån att de rättar in sig i ledet genom att infinna sig till biennal- och mässpassagerna och andra liknande institutioner.
En stor fördel är att dagens konstnärer är lätta att finna och dessutom är praktiskt taget alla som överhuvudtaget kan vara av intresse rankade på artfacts.
Återstår bara den delikata frågan om vad konsten skall göra för något. Med socialkritiken försågs konstvärlden med ett samvete inför världen. Sedan detta kom in i bilden, och det har varit på banan i sådär 15 års tid, är det svårt att tänka sig att konsten skulle strunta i vad som pågår i den politiska verkligheten. Men så är det frågan om vad konsten kan göra detta. När jag studerade biennalen i Sydney från 2006, Zones of Contact, stötte jag på en relativt känd konstnär Milica Tomic (853) från Serbien. Hennes hållning är att konsten skall se till att världen inte glömmer. I Sydney levererade hon en containerinstallation utifrån ett motiv från Afghanistan och den USA-ledda ockupationen.
Milica Tomic Container
Text till Container
Tomic har också särskilda skäl att tala om betydelsen av att inte glömma. Serbiens etniska rensningar är något som starkt engagerat henne. Genom sin nationalitet skapar hon trovärdighet åt sådana projekt. En svensk konstnär, t ex, utan anknytning till regionen skulle inte passa lika väl in i ett sådant sammanhang.
Å andra sidan är det ändlösa rader av politiska övergrepp som inte borde glömmas. Och så är det så att konstvärldens politiska agenda styr urvalet. USA och Serbien är exempel på länder där ihågkommelsen har sin givna plats. Mindre intressant är alla dem som föll offer för tortyr och avrättning i Saddam Husseins Irak.
Förr var det enklare. Då kunde man skriva som Olle Granath gör:
”Björn Wessmans målningar drar in sina betraktare i en värld av färger och dofter, av ljud från forsande vatten, av svindlande utsikter under höga himlar som får panteistiska förtecken innan man haft en möjlighet att värja sig och intala sig att det är ett stycke bemålad duk man står inför. Det som känns både förbryllande och nytt med dessa omfångsrika panoreringar av båda kända och okända landskap är att det verkar som om landskapen målat bilderna med konstnären som sitt instrument.”
Finns det någon väg tillbaka till det tjusiga? Svårt att föreställa sig.
Björn Wessman Chemin du Cyprès Jaune
(Årets bild på den kommande Sollentunamässan)
