Litteraturvetaren Anders Johansson ger oss en inblick i den vänsterintellektuelles förehavanden i sin Nonfiction (Glänta 2008). Vi får också ta del av några rader om vad som finns bakom kulisserna. Johansson är en hängiven Deleuzeanhängare och han talar om varför. Dels har han hållit på så länge att det är för sent att sluta och dels imponerar sådan kunskap på omgivningen. Dessutom onanerar han inte när han studerar porrtexter. Ett helt kapitel ägnas åt hans USA-hat. Det är intensivt. Inte ens dörrknopparna kommer undan.
Jodå, hans hårda granskning av Ulf Lundell och hans fascination av Teratologen visar hur en litteraturvetare skall dra sin slipsten.
Men så kommer avsnittet med Yttrandefriheten med tonvikt på profeten. Det kan verka förvånande att detta ämne väcker en kaskad av ovilja hos – men det är nog en allmän åkomma – den filosofiskt bevandrade intellektuelle. Här blir det åka av, affekten och engagemanget tar överhand, den distanserade polityren försvinner i ett dammoln av argumentation. Varför är det då något fel med yttrandefriheten? Jo, för det första finns det inte någon sådan frihet. Och om den finns döljer den viktiga frågor och kan endast användas av de cyniska liberalerna. Dessutom ökar den främlingsfientligheten (visst, Johansson har i ett annat avsnitt vällustigt citerat Zizek).
”yttrandefrihetens aktuella svaghet: det finns så att säga ingen positiv substans att ringa in, i synnerhet inte som den reella yttrandefriheten är så ojämlikt fördelad. Alltså tvingas man…vända sig till en tänkt motsats (Europas motsats, upplysningens motsats, frihetens motsats) för att motivera dess existens.”
”…att de som får bära den konkreta bördan av den allmänna rättigheten att fritt yttra sig exempelvis rasistiska fördomar, är samhällets marginaliserade grupper, de redan förtryckta.”
”..radikala yttrandefrihetsförespråkandets förment progressiva ja-sägande – till allt, alltid, oavsett vad – döljer en reaktiv konservatism.”
Johannson går fram i empirisk stil när han skall klarlägga Jyllands-Postens verkliga avsikter. Tidningen genomförde öppet en demonstration på främlingsfientliga grunder. Hade man inte två år tidigare tackat nej till satirteckningar om Kristi uppståndelse? När han mosat ner den irritationen är det dags att göra samma sak med den svenska parallellen, konstnär Vilks. Johansson har enbart förakt för denne och inleder med att ironisera över att Vilks skriver om sig själv i tredje person: ”på Maradonas och Jesu vis talar han om sig själv i tredje person”. Lägg märke till att han inte antyder att det kunde hänga samman med den postmoderna tanken om konstnären som en konstruktion. Och när Vilks yttrar sig talar han om den konstnär som omgivningen har konstruerat. Nej, det vore naturligtvis att tillskriva Vilks lite för mycket intellektuell kapacitet. Han citerar sedan från min blogg. Texten där är nyanserad och sansad men Johansson är ute efter att överlägset avfärda den:
”Fienden är inte konstnär Vilks; problemet är att det uppstått en debatt som kan framstå som obekväm, Men den måste föras.” (bloggen Del 387)
Det är ”måste” som han hänger upp sig på: ”…något som i varje tänkbar situation ’måste’ försvaras, desto mer kommer man att likna de fundamentalistiska motståndare man definierar sig mot.”
Johansson menar att debatten, trivial, bidrar till att dölja de frågor som borde ställas.
Att göra yttrandefriheten till en princip kan alltså liknas vid principen om motsatsen. En snabb jämförelse ger dock en asymmetri. Den senare förbjuder genom att begränsa medan den förra förbjuder begränsningen. Vilket är bäst? Ja inte en hejdlös yttrandefrihet. Men den har vi inte heller, yttrandefriheten är kringskuren av åtskilliga restriktioner som t ex förtal, bedrägeri eller hets mot folkgrupp. Och ännu starkare är självcensuren. Eftersom det aldrig kommer att kunna bli någon fullständig balans i systemet måste de enskilda händelserna ständigt diskuteras. Hur är det nu, bör man censurera Deleuze i länder med stark religiös tro eftersom hans ateism kan verka stötande för många människor?
Mycket hänsyn att ta i alla riktningar för att utsätta en jultomte för kritik. I fredags fastställde hovrätten i Helsingfors domen mot konstnären Ulla Karttunen. Hon dömdes för att ha ställt ut barnpornografiska bilder från Internet i ett projekt där hon kritiserar barnpornografin.
Amerikansk dörrknopp. Hatad av Anders Johansson.
