3100: Konst och liv

Postat den 2020 13 september av Lars Vilks

Robert Rauschenberg nämnde 1959 i ett ofta citerat uttalande att han ville verka i gapet mellan konst och liv: “Painting relates to both art and life. Neither can be made (I try to act in the gap between the two)”.

Modernismen drev frågan om hur motsättningen skulle överbryggas. Konsten, fiktiv och distanserad står gentemot det oreflekterat verkliga, upplevelser och erfarenheter som är direkt autentiska och inte en del av ett sofistikerat spel. Det är dock möjligt att med viss ansträngning vända på saken: Verkligheten som fiktiv och distanserad (en postmodern specialitet) och konsten som verkligheten (steget in i den ideala världen). Men det håller inte eftersom verkligheten i båda fallen gör sig påmind. Tämligen omgående och brutalt.

Emellertid är tankegången synnerligen levande i samtidskonsten. I en lång rad konstprojekt iscensätts verklighet genom t ex politisk aktivism. ”Verklighetskravet” kan variera. Det kan vara fullt ut när konstnärerna är ute i angelägna frågor och politiska övertygelser. I andra sammanhang kan tillåta sig att ta ut svängarna med motiveringen att det trots allt är konst eller att verklighetsbilden är något som betraktaren fritt kan skapa.

De flesta konstnärliga anslag i den här verksamheten är interna eller högst tillfälliga. I den relationella estetiken på 1990-talet serverade konstnärerna mat och dryck eller arrangerade en barkväll med dryck och fritt samkväm. Det kan påminna om en vernissage som sällan betraktas som en del av den konst som visas.

För att det skall bli något intressant får verkligheten bli tillräckligt påträngande för att skapa en osäkerhet om man befinner sig i konsten eller i verkligheten. 1996 deltog den ryske konstnären Oleg Kulik i en utställning på Färgfabriken i Stockholm. Han agerade hund och uppträdde hotfullt. När han attackerade och bet en åskådare tillkallades polis som grep honom. Man kan här också nämna Anna Odell och hennes agerande som föregivet psyksjuk. Det slags aktiviteter som kan vara protester mot ett eller annat finns det en del exempel på. Att jag påtagligt har bidragit till denna genre torde vara välkänt.

Skall man summera denna typ av konstaktivitet handlar det om att distansen alltid måste bevaras även om den innehåller moment där sådan helt saknas. Det måste i efterhand reflekteras som ett konstverk och bli föremål för konstvärldens bedömning. Om det skall bli något av det.

Oleg Kulik som hund på Färgfabriken 1996
Publicerat i konstteori | 4 kommentarer

3099: Några konstnotiser

Postat den 2020 11 september av Lars Vilks

Idag gjorde jag ett besök på Louisiana för att se de pågående utställningarna. Men det blir ingen recension endast ett par noteringar. I utställningen kvinnliga surrealister (väl värd att studera) blev jag särskilt intresserad av Leonor Fini (1907-96). Övertygande penselföring men i självporträttet har hon gjort sitt öra egendomligt i kontrast till övriga detaljer. Det kan vara så att örat är så ovidkommande för betraktaren att det inte behöver ha någon noggrannhet.

Självporträtt, Leonor Fini

En annan detalj var ett filmat samtal mellan direktör Poul Erik Tøjner och Per Kirkeby från 2008. I samtalet kom det fram vilka hållningar som Kirkeby inte ville identifiera sig med. Och man kan lugnt säga att han inte är ensam om det. Det är konventionellt. Man får absolut inte hänfalla åt det sentimentala. Ej heller åt det lyriska. Expressionist kan ingen vara. Det man möjligen kan vara är något outsägligt. Dessutom diskuterar de båda herrarna det smärtsamt svåra i att avsluta ett konstverk. Hur och när blir det klart? Ingen av dem kan svara på det. Förmodligen är det inte så svårt. Eftersom ett konstverk bygger på en närmast gränslös ambition (fast det bör man absolut inte uttala) och samtidigt skall vara överskridande är det svårt att matcha med en given norm. Krångligare än så är det inte.

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer

3098: Politiska notiser

Postat den 2020 9 september av Lars Vilks

Idag var det dags för statsministern att medge en förbindelse med invandring och kriminalitet. Jag kan tycka att Löfvens estetik har en del övrigt att önska. Inte precis någon övertygande framställning. Men det har han visat vid många tillfällen. Detta tillkortakommande spelar kanske inte så stor roll. Han sitter alltid kvar och lyckas ständigt jämka samman kombattanter till återkommande kompromisser. Själva medgivandet, som har väckt stor uppmärksamhet, är inte så märkvärdigt. Strömhoppen till den ståndpunkten har varit många och Löfven har inga röster att vinna på att hålla fast vid något annat.

Eljest är det fortsatt intresse för yttrandefriheten. Catarina Kärkkäinen skriver om negativ och positiv religionsfrihet (Timbro). Detta illustreras genom ett uttalande från en Malmöimam:

”Så som jag har förstått religionsfrihet innebär den att individen skall kunna utöva sin religion i frid så som den önskar så länge denne inte bryter mot landets andra lagar. Så varför skyddas inte min rätt att i frid utöva min religion, varför tvingas jag att finna mig i att en känd hetsare skall bränna något som är så heligt för mig att det inte går att sätta i ord.”

Det här återkommer ständigt och tycks vara något som svårt att få fäste i den muslimska kulturen: Att man får ha sin privata utövning i fred men att religionen i sig kan kritiseras och skändas. Det borde inte vara alltför besvärligt att fatta.

Rättegången med Charlie Hebdo fortgår (Daily Mail). Ett av vittnena, den vid attentatet skottskadade Laurent Sourisseau, lever nu med polisskydd dygnet runt. Något gemensamt med honom har jag när jag ser hans uttalande: ”It is like I am under house arrest.”

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 11 kommentarer