Vilks.net

Det kan verka moderat, modernt och lite sekulärt när en eller annan imam tycks vädra ut någon eländig dogmatik. Förmodligen säkrast att visa en smula återhållsamhet inför sådana fenomen. Salahuddin Barakat, ledare för Islamakademien i Malmö, hyllad vid ett flertal tillfällen som ett föredöme, kom plötsligt ut på djupt vatten i samband med den franska regimens åtgärder mot terror och islamism. Han skräder inte på orden om nationen Frankrike: ”filosofiskt svag, extremsekulär, och rasist-nationalistisk ideologi som etablerades genom giljotinens skräckvälde och sedan spreds i världen genom avrättningar, tortyr och massgravar”. Dessutom en ”islamofobisk skurkstat” (GP). Så fick vi se imamen som en tragisk komedi med förlorad trovärdighet. Det är inte första gången han går ner sig: Kurdo Baksi i Expressen tidigare i år.

Kanske är det något speciellt med imamer. Kanske är det så enkelt att de inte är några teologer och saknar erfarenhet av seriös diskussion. För en tid sedan ville tv göra ett inslag där jag diskuterar yttrandefrihet med en imam. Efter att ha kontaktat ett 50-tal fick han ge upp. Inledningsvis var nästan alla intresserade men ångrade sig oroliga för vad andra imamer skulle tänka och osäkerheten av att försökas vara representativ.

Det gamla problemet med blasfemiska bilder av profeten: De visar inte respekt för muslimer i allmänhet. Om de reproduceras i större mängder kan de skapa ett mera utbrett hat. Här får man också göra tillägget att det inte bara är det utan naturligtvis också den terrorskräck som automatiskt minskar tryckningsvilligheten. Liksom ovilligheten att ta itu med islamismen

Den uppsorteringen är inte lyckad men har varit rådande under lång tid. I DN tar Niklas Orrenius upp saken och menar:

”I en tid av ökad hets mot muslimer kan somliga opinionsbildare och politiker känna en oro att lyfta hotet från den radikala islamismen, av rädsla för att göda hatet mot en redan utsatt minoritet.

Jag tror att det är precis tvärtom. Om man inte belyser och bekämpar den radikala islamismen, så blir det lättare för muslimhatare att lura i folk att muslimer generellt är farliga och främmande. Sverige är, som Frankrike, ett samhälle med stora minoriteter. Muslimer utgör en stor och viktig del av den svenska befolkningen – 8,1 procent, enligt mätinstitutet Pews uppskattning. De måste få leva sina liv utan att misstänkliggöras.”

Angående teckningar drar Göran Rosenberg upp ett spår som inte är så lyckat. Han skriver på FB:

”Jag noterar att Hanne Kjöller i DN idag tycker vi ska visa profeten Muhammed som rondellhund i Sveriges skolor på yttrandefrihetens dag. Det tycker inte jag. Lika lite som jag tycker vi ska visa antisemitiska karikatyrer på yttrandefrihetens dag. Den islamistiska terrorn är en medveten provokation mot oss alla och provet vi alla nu sätts på är att inte besvara provokation med provokation. Bifogar min betraktelse i DN för snart femton år sedan i samband med publiceringen av de danska Muhammedkarikatyrerna.”

Skillnaden – som så många gånger har påpekats – är att profeten är en symbol för en social och politisk ordning som har mycket övrigt att önska. Antisemitiska teckningar har ingen som helst grund förutom att vara rasistiska.