Polariseringen i svenskt konstliv framträder med all tydlighet i dagens DN. Å ena sidan Moderna med Daniel Birnbaum och å den andra Maria Lind med Tensta konsthall. Birnbaum hyser Nathalie Djurberg och Klara Lidén under sina vingar med Maria Lind skänker sin håg åt Fia Backstrom, Goldin + Senneby och några till. Kanske är det mest intressanta Linds aversion mot Lidén som hon ser som konstens IKEA. Idag öppnar Lidéns utställning på Moderna…
Maria Lind har en klar konstuppfattning där den undersökande konceptuella konsten utgör spetsfunktionen med mainstreamsinstitutionerna som det konventionella. Det skulle ha varit intressant att få veta något mer om detta. Den socialkritiska konsten är undersökande och den finns överallt och fyller våra härliga biennaler. Men förmodligen fantiserar Lind om en alldeles särskild och svårtillgänglig undersökande konst som hon själv bokstavligen blandar sig i. Lind säger också: ”Sverige har en hög procent internationellt verksamma konstnärer i jäm¬förelse med andra länder.” Ett starkt uttalande som jag gärna skulle vilja se källorna till. Säkert slår Sverige länder som Lettland, Honduras och Ghana men hur är det med Danmark och Norge? Polen, Schweiz? Eller är det önsketänkande?
På DN har man upptäckt artfacts och visserligen lyckats med att sätta samman en korrekt lista på de svenska konstnärernas tio-i-topp. Men hur man har fått det till att Djurberg skulle hålla plats 1.978 övergår mitt förstånd. Korrekt skall vara 543. Vi kan förvänta oss att Birnbaums säkra kort Klara Lidén kommer att avancera från sin 10:e plats medan Linds favoriter får fortsätta att framstå som de verkliga storheterna för the happy few.
En helt annan händelse har föranlett några uttalanden om konst som nog kan betecknas som något tröttsamma uttalanden om vad som är konst. Det handlar om konststudenten Fredrik Gertz som har konstaktiverat sig på Facebook och där skapat en självmordsbenägen alter ego vilket till slut föranledde ett polisingripande. Några FB-användare tog det på allvar. Är det konst frågar sig Ulrika Stahre i Aftonbladet. Och hon kommer fram till
”Att något betraktas som konst av den som arbetar med den är inte samma sak som att det är konst och därmed fritt. Anna Odell arbetade med en ambitiöst konstskoleprojekt. Det gjorde också Fredrik Gertz, i början. Men inte längre. Hans verk har blivit till en ansökan till Konstfack, men annars har det varit ett fritt flytande verk.”
Det är klart att det är konst. Fullt tillräckligt att Gertz ser det som ett konstprojekt. Den saken är lätt avklarad. En helt annan sak är vilken kvalitet det har. Och där kan Gertz kassera in en avsevärd höjning av kvaliteten när kulturredaktionerna försöker reda ut om det är konst eller inte. Särskilt bra blir det ändå inte och jag har svårt att tro att konstvärlden kommer att visa det något mera ingående intresse.
På Kulturnytt får Linda Fagerström frågan ”Vad gör det med själva konsten när den blir mer publik på det här sättet?” Fagerström menar att ”konsten blir mindre exklusiv, och det kan uppfattas som både positiv och negativ. Men det kan också innebära att konstens värde ifrågasätts och att konstens värde slutar när nyheten är över.”
Svaret är lite underligt eftersom man inte får veta vilka mekanismer som skall hantera värderingarna. För det är ju självklart att varje konstprojekt måste få konstvärldens bekräftelser för att kunna bli något. Om konstvärldens relevanta aktörer skulle ge det sin nåd skulle det få ett avsevärt konstnärligt värde; för en längre eller kortare tid etablera sig en plats i konstvärlden och därmed bli exklusivt. Bra konst är alltid exklusiv. En hel del bra konst är visserligen mycket publik men den uppfattas då med lägre intentionsnivå. I konstens övre hierarkier råder en helt annan diskursfördjupning. Det studentarbete som Gertz har åstadkommit har en lång väg dit.
