Vilks.net

Torbjörn Tännsjö har i en artikel (DN) funderat på ett återkommande ämne: Självcensurens problem. Han sammanfattar:

”Om jag ålägger mig självcensur, om jag blir försiktig, för att inte ge ideologisk näring åt personer som Breivik, så har det öppna samhället fått stryka på foten. Om jag framhärdar och utnyttjar det öppna samhällets alla möjligheter för att säga min mening och utveckla min konst, kan oskyldiga människor bli offer för illgärningar, som jag visserligen inte har någon direkt del i, men som jag oavsiktligt kan ha uppmuntrat.

Jag vet sannerligen inte vad jag ska tänka om detta.”

Tännsjö åberopar konsten men det är sällan den spelar någon större roll i sådana sammanhang. Islamkritik är ovanligt i konstsammanhang och när den förekommer har det varit på hemmaplan som vi kunde konstatera i senaste Sharjahbiennalen. Där censurerades det omedelbart. I konstvärlden har man också varit kritisk mot att dessa inslag överhuvudtaget blev godtagna av curatorn.

Snarare är det så att extremhögern alltid finner näring för sina övertygelser, inte genom att studera konsten, utan genom att plocka upp lämpliga händelser från islamistiskt håll och hävda att de är representativa för en hel religion. Det går aldrig att förhindra att några väljer att godtyckligt förändra en kontext och missförstå den till sin egen fördel. Det enda försvaret är att framhärda i att nyansera sina åsikter. Vilket är de seriösa debattörernas ansvar.

Diskursproduktionen kring det norska terrordådet fortsätter. Svårigheten är främst att knyta gärningsmannen till någon form av system. Med islamistiska terrorister är det enklare eftersom sådana dåd med förödande konsekvenser har förekommit på många platser i världen. Breiviks massmord har ingen direkt förebild men av åtskilliga skribenter förklaras det med att det skulle vara följden av hatiska och starkt kritiska uppfattningar om muslimer och vänsterorienterade.

Ola Larsmo framhåller i DN att språket, som ”hate speech” är orsaken. Han föreslår med hänvsining till bland annat Wittgensteins språkspel att man skall förändra språkbruket. Tanken är säkert god men med den utbredning som ”hate speech” har fått är det nog omöjligt att förändra språkbruket. Och dessutom, vilka språkbruk och åsikter skall justeras? När det finns mot varandra ställda politiska uppfattningar kommer kommunikationen dessa emellan alltid att innehålla glidningar och insinuationer gentemot den andre eftersom varje läger anser sig sitta inne med den rätta vägen.

Ett originellt förslag (SvD) kommer från filosofidocenten Martin Peterson som menar att Sverigedemokraternas idéer ligger till grund för vansinnesdådet och därför bör stoppas. Peterson plockar fram den gamle romaren Cato d. ä. som har blivit ihågkommen genom att han alltid avslutade sina tal i den romerska senaten med ”Ceterum censeo Carthaginem esse delendam” (”För övrigt anser jag att Karthago skall förstöras”). Petersons idé är att alla anföranden skall avslutas med ”För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna är rasister”. Det finns två uppenbara nackdelar med denna fyndighet. I det språkspel som Larsmo talar om har ”rasist” drabbats av en inflation som gör det svårt att finna någon svensk som undkommer att i större eller mindre utsträckning vara ”rasist”. Det andra är att Cato d. ä. inte är en direkt lämplig referensperson. Catos uppmanade i värsta rasistiska anda till folkmord på kartagerna, något som också förverkligades i det tredje puniska kriget 149 f. Kr. Karthago hade grundligt besegrats i två tidigare krig men blotta existensen av detta folk var skäl nog för att de skulle tillintetgöras. Docenten borde ha tänkt sig för och valt ett annat citat. Jag skulle föreslå att han istället beaktar Cicero som bland annat utslungade (63 f. Kr.) till sin motståndare med sammansvärjningsplaner Catilina: ”Quo usque tandem abutere, Catilina, patientia nostra?” Med någon frisering skulle det lyda: ”Hur länge skall ni fresta vårt tålamod, Sverigedemokrater?” Förmodligen kan frasen användas även på andra meningsmotståndare eftersom den knappast kan räknas in under ”hate speech”.

Det teologiska perspektivet breder ut sig i den krönika som Marcus Birro har författat om terrordådet i Expressen. Han är förfärad över att man inte har förstått att det rör sig om kristen fundamentalism. Hade det handlat om muslimska terrorister skulle man omedelbart ha gjort det, påtalar han. Men svårigheterna att få ihop sakförhållandena på det sättet är betydande. I Dagen har två artiklar ägnats åt att visa Breiviks komplicerade förhållande till kristendomen. Birro kan emellertid som strängt troende igenkänna ingen mindre än djävulen själv i arbete: ”Han är en identisk kopia av dem han säger sig hata. Så arbetar Djävulen. Han bryr sig inte ett dugg om åsikter eller politik. Han bryr sig inte om höger och vänster. Han bryr sig bara om avrättade kroppar i vattenbrynet. Han bryr sig om polisbåtar med motorstopp.”

Birro får problem med Gud som inte tycks ha fattat allvaret i situationen, ”Guds tystnad som ett hån”. Eftersom Gud sviker får världen istället lita till vad Birro kommer fram till. Och hans lösning på denna upplaga av det ständiga teodicéproblemet är att dödsstraffet i det här fallet borde återinföras. ”Jag vill se honom dö”, skriver Birro och återgår sålunda bokstavligen till en personlig uppfattning av den gammaltestamentliga uppfattningen om öga för öga och tand för tand.

Hel avgjort är det inte, Birros försök att uppfostra Gud inväntar ett möjligt svar från den allsmäktige: ”Frågan är vilka svar min Gud kommer ge mig när jag serverar honom detta ynkliga hat i mina böner.” Förmodligen kommer Birros Gud inte med någon pressrelease. Men det behövs inte. Birro tycks klara Gudsrollen på egen hand.

Gubevars.