Det var ett tag sidan den norska biennalen Momentum öppnade sin sjätte upplaga. Dan Jönsson har recenserat den i DN och några av hans tankegångar kan vara värda att följa upp. Hans recension är positiv men utställningen har fått ett något blandat mottagande. Kim West är t ex mer avvaktande på Kunstkritikk där han bland annat påpekar den eviga svårigheten med curatorernas deklaration. Det blir sällan substans: “the sincere aspiration of the curatorial group and the participating artists that the exhibition explores the human experience and its spatial conditions and that it discusses contextual time where imagination is a key feature in producing, sharing and experiencing”. Det bästa med den textremsan torde vara att den kan användas till alla biennaler.
Jönsson fängslas av att några av konstnärerna har grävt ned en tidskapsel som skall öppnas om 50 år. Det ger honom anledning att begrunda att det inte är säkert att de omdömen som fälls idag är de omdömen som kommer att gälla i framtiden. Ja, det är knappast någon överraskande slutsats, kvalitet nu och kvalitet sedan brukar skilja sig åt. Mestadels burdust eftersom det mesta som idag är intressant är totalt bortsopat om ett halvsekel. Jag kan nog förstå att det inte är lätt att komma med några rimliga generaliseringar. Jönsson försöker t ex med den här: ”Årets utställning blir ett både anspråksfullt och lite trevande försök att renodla en tanke om vad konst kan vara i dag.” Frågan är om någon biennal kan undvika att handla om just detta. Samtidigt kan man undra om det är särskilt svårt att reda ut vad konst är idag. Slår man ihop ett års biennaler med deklarationer och val av verk och konstnärer samt gör en förteckning av vilka ämnen och inriktningar som är aktuella har man väl svaret. Fast man behöver förmodligen inte ens anstränga sig. Vi vet att det handlar om socialkritiska manövrer som skall bekämpa kapitalism, neoliberalism och en rad postkoloniala etc. problem. Vidare att det är svårt att få det att fungera.
Men visst är Momentum intressant som ett exempel på hur man vänder och vrider på rekvisitan. Ta t ex de gränssprängande aktiviteterna som faktiskt finns företrädda på utställningen. Katarina Löfström från Sverige kom med ett alldeles bokstavligt förslag nämligen att en fyrverkibomb skulle detonera vid midnatt på öppningsdagen. Polisen avslog med hänvisning till nattron i staden Moss. Det danska kollektivet Wooloos överskridande uppslag var att parken på Galleri F15 (där en del av Momentum äger rum och som ligger något utanför Moss) skulle förbli orörd under 2 år. Med tanke på att F15 är en populär besöksidyll där allmänheten avnjuter utsikt och blomsterprakt medan man inmundigar den oemotståndliga albykringlan är det inte alltför svårt att inse att det inte möttes med någon acklamation. Wooloos intentioner handlar om ekopolitik och norskt bistånd till att låta regnskog växa i Indonesien.
Kjetil Röed, som skriver i norska Aftenposten (texten finns på Momentums hemsida), har som överskrift att ”Momentum slår Venedig”. Ett intressant inlägg om biennalernas kvalitetsordningar. Att Röed tycker att det är så är en sak, men biennalerna är inget undantag från regeln att kvalitet avgörs av konstvärldens bekräftelse. Röeds argument är att Momentumutställningen är organiserad som en labyrint vilket går att vi blir uppmärksamma på vad vi kan se och vad vi inte kan se. Momentum är en liten och perifer biennal som inte har någon verklig möjlighet att hävda sig bland de större. En tämligen svag Venedigbiennal (som den nu pågående) är ett evenemang på högsta nivå i konstvärlden. Små biennaler kan praktiskt taget aldrig uppbringa reell kvalitet eftersom de inte får tillräcklig uppmärksamhet och inte uppnår att i någon större utsträckning bli inflytelserika.
”Konstverkets – eller framtidens, eller förflutenhetens – väsen förblir oåtkomligt. En gåta”, skriver Dan Jönsson. Om detta ”väsen” skall alludera på några religiösa eller mystiska egenskaper får läsaren inte veta. Konstverkets ”väsen” är emellertid något enklare konstruerad än det möjliga ”väsen” som placerar sig i historieskrivningarna och framtidsprognoserna. Konstverket får precis det väsen konstvärlden önskar.
F15 Alby är en idyllisk utflyktsplats
