Igår var alltså curator Anthony Huberman på Signal i Malmö. Att han kom till Malmö beror på att han två dagar tidigare hade deltagit i Maria Linds projekt ”What Does an Art Institution Do?” på Tensta Konsthall. Påpassligt av Signal att skapa detta utrymme för en begränsad men intresserad publik.
Anthon Hubermans The Artist’s Institute är en verksamhet som vill skapa en förbindelse mellan universitetet och samtidskonsten. Det finansieras genom Hunter University i New York. Finansieringen är indirekt, Huberman får själv finna fonder och stipendier varje år för att verksamheten skall hållas igång. En betydlig del av underlaget kommer från en donation som en privatperson gav åt måleriavdelningen. Då man inte lyckades få till något speciellt projekt fick The Artist’s Institute utnyttja möjligheten. Lokalen är en liten källarvåning. En konstnär väljs och blir föremål för diskussioner och aktiviteter under ett halvt år. Vanligtvis visas bara något enstaka verk eftersom Huberman inte vill göra någon reguljär utställning. Det handlar alltså om att fördjupa kunskapen vilken i görligaste mån sker genom samtal med konstnären. Den första konstnären kunde dock inte delta i något sådant eftersom denne var den franske fluxuskonstnären Robert Filliou (1926-87) (344). Nästa konstnär var Jo Baer (f. 1929), målare (1.434). Hon var inte heller det allra bästa objektet eftersom hon inte var särskilt intresserad av att delta i samtal och funderingar från de deltagande studenternas sida. I viss mån var hennes medverkan en gest åt finansiären som ju önskade stödja måleriet. Bäst har institutet fungerat med den senaste medverkande, Jimmie Durham (f. 1940) (235). Durham är en ytterst framgångsrik samtidskonstnär som under lång tid har deltagit i t ex biennaler världen över. Han deltog i Göteborgsbiennalen som avslutades för en vecka sedan. Durham är konstnär, aktivist och cherokeeindian. Han lämnade USA för en del år sedan för att globaliserat bosätta sig på den andra stora kontinenten Eurasia. Ett positivt samarbete med studenterna passar väl in i Durhams profil.
Källarlokalen är liten och Huberman bedriver sin verksamhet medvetet för en intern skara även om institutet är öppet för allmänheten. Bland hans föreläsare och åhörare återfinns en rad av de framträdande aktörerna i konstvärlden.
Onekligen är det ett intressant grepp när Huberman i första hand vill beskriva och placera en bestämd konstnär och några få verk. Huberman ger studenterna ett antal frågor att arbeta med och i varje projekt ingår också andra konstnärer som kommenterar den utvaldes konst vilket kan ske med installationer, performance, ljudverk. Men det finns också problem med institutets arbetsform. Ytterst få konstnärer kan väljas och hur skall det motiveras? Huberman har hittills enbart valt konstnärer som är konsthistoriskt etablerade. Så blir det också i fortsättningen eftersom nästa objekt är Rosemarie Trockel (f. 1952) (35). Jag blir inte klok på vad Huberman tänker skall komma fram. Säkert är det intressant att förhålla sig till och få veta mer om en känd konstnär men är det ens möjligt att iaktta ett reellt kritiskt förhållningssätt med en konstnär som helst skall vara med som ständig gäst? Kan det bli mycket annat än en bekräftelse av en given konstnärlig position? Intressantast är nog tanken att presentera en konstnär med något enstaka verk utan att det blir en utställning. Huberman sade också att han vill höra något annat än den återkommande harangen: ”This was a great show. What will be the next show?”
Anthony Huberman introduceras av Elena Trotzi. Projektionen visar signum för The Artist’s Institute: ”T”
