I konstvärlden har dess medlemmar ofta underliga föreställningar om konstpubliken. Jag kom att tänka på det när jag i dagens DN läste Dan Jönssons recension av Lunds konsthalls utställning om Hill och samtidskonst. Jag skrev om den för en tid sedan och var inte särskilt entusiastisk. Jönsson gillar den men det intressantaste är nog hans slutsats att: ”Åsa Nackings urval i Lund har alla förutsättningar att bli en publiksuccé ”. Motiveringen är att ”det är på en gång smart och lättillgängligt, idérikt och oförutsägbart.”
Det skulle vara ett uppseendeväckande genombrott om den större publiken plötsligt skulle strömma till för att se konst som domineras av det internationella kontemporära. Jag kan möjligen tänka mig att Hills deltagande kan dra en smula även om publiken förmodligen skulle anse sig lurade på konfekten genom Hillteckningarnas marginella del i utställningen. Men att anse sig som ett rättesnöre för den konstintresserade allmänheten är inte ovanligt. Ofrånkomligt är att publiken skall vara medveten om att konsten opponerar sig mot vår tids marknadsgyckel och på ett olyckligt sätt är beroende av nyliberalismen.
Publiken kommer främst till de stora och populära arrangemangen men det beror på att de manipulerats av en osund marknadsföring. Den slutsatsen kommer Linda Fagerström i sin recension (HD) av boken Det här är konst (som jag också har skrivit om).
Publiken som strömmar till är alltså ut i fel ärende. De har inte tillräcklig politisk medvetenhet för att se hur marknadskrafterna styr deras falska konstuppfattning. Vad som är den rätta vägen råder det i dessa sammanhang ingen tvekan om.
