1444: Estetiken

Postat den 2012 4 april av Lars Vilks

Inför konstdebatten i Örebro den 26 april fortsätter jag och Peter Ekström skriftligen vår konstdiskussion. Ekström har i sitt senaste inlägg behandlat begreppet estetik.

 

När jag i Art skriver om ”den estetiska aspekten” kommenterar Ekström ”Tyvärr förklarar inte Vilks vad han menar med ’den estetiska aspekten’ men det är uppenbart att han avser en fristående egenskap av något slag.” Vi har redan skiftat vapen om detta; jag nämnde att begreppet estetik behöver en egen bok vilket Ekström följer upp med: ”Till dess fortsätter alltså ’estetiken’ att vara ett luddigt område – men tydligen ändå användbart.”

 

Jodå, det är användbart. Min uppgift med den institutionella konstteorin är att beskriva vad konst är och konstvärlden använder sig flitigt av ”estetik”. Hade det kommit an på mig att definiera termen skulle saken ha varit annorlunda. För mig är det lätt att definiera, men en sådan definition är inte konstvärldens och kan bara tillämpas i vissa generella sammanhang.

 

Ett exempel på begreppsbruket är Istanbulbiennalen 2011. Den föregående biennalen var starkt politisk, curaterad av det kroatiska kollektivet What, How & for Whom (Jag mötte igår två av medlemmarna på Signal i Malmö) som är övertygade om konstens politiska potential. Biennalen 2011 curaterades av Adriano Pedrosa och Jens Hoffmann. Biennalen har genomgående av kritikerna beskrivits som estetiskt profilerad. I detta sammanhang betyder estetiskt att man har lagt vikt vid den visuella (väl också den taktila) utformningen. Det går inte att säga att det rör sig om en dekorativ utformning eller design. Snarare rör det sig om att markera en av konstens grundläggande aspekter, dess formverkan. Emellertid hjälper det inte att ersätta estetiskt med formverkan för vad skulle detta vara för något? Kants intresselösa skönhet skulle inte heller vara relevant. För övrigt har den aldrig varit det eftersom estetiken på kort tid under 1800-talet fick en lång rad ambitiösa tillskott av en rad inflytelserika filosofer. Därmed grundlades den spekulativa estetiken som inte har något stort utrymme idag. Sven-Olov Wallenstein är en av de relativt få i landet som fortsatt är intresserad av ämnet. Vill man beskriva hur konstvärlden använder sig av ”estetik” är det oundvikligt att det betyder lite av varje. Man kan utan vidare tala om att What, How & for Whom representerar en annan estetik än Pedrosa/Hoffmann. En mera politiserad presentationsform. Man får också vara öppen för att presentationsformer generellt kan sägas ha en estetik, allting är formgivet och bär på betydelser. Det som skiljer konsten från dessa är konstens höga ambitionsnivå. Dess estetik bärs fram av en suverän diskursnivå. En estetik som har ett i det närmaste ändlöst intentionsdjup. En del betraktare menar sig kunna se detta avspeglas uppfattningsbart i verken men den vanligaste uppfattningen är att det är nödvändigt att vara införstådd med kontexten.

 

Min uppfattning är att lösa estetikproblemet med ett alexanderhugg. Konstens estetik är särskild för att aktörerna gemensamt önskar det. Dess särskildhet består alltså i att den påstås kunna förmedla existentiella tillstånd, sammansmälta kunskap med sinnlig erfarenhet utan några som helst begränsningar vad gäller ämne, material och teknik. Med andra ord en trosfråga. De flesta i konstvärlden tror på konsten som en förlösare. I dagens konst ligger förlösningen främst i den politiska dimensionen, men denna blir alltså särskild i konsten. Det betyder att den skall vara något obegriplig och absurd, poetisk och väl förankrad i korrekt diskurs.

 

Så blir frågan om konstens estetik huruvida den finns eller uppfinns. Jag håller alltså på det senare.

 

 

Publicerat i debatt, konstteori | 2 kommentarer

1443: Pekgulska funderingar

Postat den 2012 3 april av Lars Vilks

För över två år sedan hade jag och Nalin Pekgul ett animerat samtal som utspelade sig från morgonsoffan i TV4 till eftermiddagens SR-studio. Att debattera med Pekgul är inte lätt eftersom hon är djupt obenägen att avbryta sina monologer. Vid det här tillfället – det var på Jihad Janes dagar – blev hon upprörd när jag sade att invandrare måste lära sig de demokratiska spelregler som gäller här. Pekgul fick för sig att detta var förnedrande och gav sig ut i en lång harang där hon berättade om hur en konstnär skulle vara. De är lite tokiga men det gjorde inget. Och så skall de provocera oss. Och minsann inte lära någon vad demokrati är. Ett expressivt inslag i RH-projektet som tål att lyssnas på i repris.

 

Möjligen är det så att familjen Pekgul har idisslat sina ståndpunkter under ett par års tid för nu har Cheko Pekgul tagit till orda i Kommunalarbetaren. Han drar fram som han menar två exempel på öppet främlingsfientliga människor: Jimmie Åkesson och jag (för kompositionens fullbordan saknas blott Breivik). För Åkessons del åberopas uttalandet: ”Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap. Dessa skillnader har också gjort att islam och den muslimska världen aktivt har avvisat upplysningen och humanismen.” Åkessons analys är kanske inte oantastlig men jag kan inte se att det är ett bra exempel på främlingsfientlighet.

För men del har han hängt upp sig på ”Ska man inte som muslim datera upp sig från den medeltida föreställningen om hunden som oren?” Ja, borde man inte göra det? Att ett djur skall drabbas av medeltida myter är väl inget som man skall visa särskild respekt för? Och vidare: ”Muslimer förstår det inte. Det är sådana saker som de måste lära sig.”

 

Det här med ”att lära sig” skall alltså vara ett tecken på främlingsfientlighet. Det var exakt samma sak som frammanade Pekguls utbrott 2010. Visst är det något ohövligt att vara rakt på sak. Om man önskar respekt (underförstått censur) för sina religiösa auktoriteter måste man inse en sådan önskans omöjlighet. Man får, om man inte redan fattat det, lära sig hur en västerländsk demokrati fungerar. Vanligtvis lägger man dock inte fram saken på det sättet utan krumbuktar sig med att inleda en ”dialog”. Med ”dialog” övergår man till det kryptiska diplomatspråket där den ena parten skall låtsas förhandla om en relativisering av yttrandefriheten. Att sätta yttrandefriheten över religiös respekt är alltså i vissa kretsar detsamma som främlingsfientlighet.

 

Pekgul avslutar sin krönika med att sänka några poetiska dimbankar över den faktiska motsättningen, ”kärlekens gemensamma källa”. Den har han tydligtvis inte själv upptäckt.

 

 

Publicerat i debatt, Muhammedsaken | 37 kommentarer

1442: Rondellhunden är inget aprilskämt

Postat den 2012 1 april av Lars Vilks

Rondellhunden tager sig, såsom den ofta gör, ännu ett varv i manegen. Två artiklar på Newsmill ägnar sig åt religiösa spörsmål och därmed förbundna begrepp som rasism och islamofobi. Aaryan Shayan hävdar i en artikel att islamofobi är en myt, tanken att det skall finnas något irrationellt hat stämmer inte, menar han. Och åberopar sitt eget avståndstagande till Islam som ideologi. Han försvarar dessutom rondellhunden mot de många lustiga angrepp som den utsatts för. Nedim Kirlic inkom idag med ett motinlägg och jag tror inte att det är ett aprilskämt. I varje fall för han en diskussion i den intressanta frågan om vad som är rasism. Traditionell biologisk rasism förekommer knappast längre. Att hävda en sådan rasism är rasistiskt, den korrekta uppfattningen är att det bara finns en ras. Så enkelt är det ändå inte eftersom det trots allt finns biologiska skillnader mellan människor. Många människogrupper har specifika drag som gör den igenkännbara och på sistone har detta uppmärksammats för t ex asiater. Hur som helst används ”rasism” i en synnerligen extensiv tolkning och när det behövs kan den också tillämpas på ideologier. Hur nu ”ideologi” skall definieras, men tankesystem med politisk inriktning borde räknas dit. Kirlic ställer också upp en rad kriterier genom vilka man kan kontrollera om man är islamofob. Enklare är att utgå ifrån just denna irrationella rädsla för det främmande som är det vägande motivet för islamofobi. Det förekommer, men är inte vanligt. Vanligare är att det finns motiv även om dessa kan vara svaga. T ex att eftersom det finns extrema islamister är man misstänksam och rädd för alla muslimer. Varför man inte lyckas med att fördriva en sådan ståndpunkt hänger förmodligen samman med att muslimer i allmänhet ytterst sällan kommer till tals. En annan ingång i ämnet är de rörelser som tänker sig att muslimer eftersträvar att nå politisk makt i västvärlden och införa sharialagar. Man kan ha den åsikten eller ej, men den kan inte obetingat kallas för irrationell.

 

Kirlic har några synpunkter på mitt projekt:

 

”…problemet med Vilks är annorlunda än med Rushdie. Vilks gör inte bara konst, utan debatterar öppet om islam i samband med hans konst, fast när det gäller islam verkar han inneha begränsade kunskaper. När han sedan utsätts för kritik, gömmer sig Vilks envist bakom konsten och menar att betraktaren skapar verket genom sin tolkning, vilket han har visat på sin blogg genom ett indirekt svar på min artikel om honom här på Newsmill (26/2). Enligt Vilks är all debatt en del av ett konstverk. Han menar nog att allt är en del av hans konstverk. Jag har svårt att tro att Vilks skulle acceptera att någon kallar honom och en av hans debattinlägg eller föreläsningar för en del av sitt eget eller någon annans konstverk.”

 

Vilka som skulle vara mina begränsade kunskaper får vi inte veta. Men det kommer kanske. Kirlic menar att jag gömmer mig bakom konsten. På vilket sätt då? Jag har aldrig haft några problem med att bemöta kritik, däremot har jag sagt att mitt konstprojekt är ett sätt att visa hur debattfalangerna och deras argumentationer opererar. Konst är inte Kirlic starka sida, inte minst framkommer detta när han tror att jag inte skulle acceptera att någon skulle kalla mig och mina debattinlägg för konst. Det får man gärna göra och för övrigt är det ingenting man kan förhindra.

 

Vidare skriver Kirlic:

 

”Vem är det då som har tolkningsföreträdet när det gäller islam? Den fredliga majoriteten eller den extrema minoriteten? I min nämnda artikel på Newsmill (26/2) skrev jag: ’Om jag får tolka Vilks konst verkar syftet med provokationen vara att bevisa att ’de’ inte är lika öppna och civiliserade som ’vi’ är. ’Vi’ älskar öppenhet och frihet, ’vi’ är fredliga och kan tåla att våra religiösa föreställningar förlöjligas, medan ’de’ är långt ifrån det.’

I sin blogg svarade Vilks indirekt att ’I detta ligger det onekligen något. Islam är en religion som behöver moderniseras, alltså bli föremål för friare tolkningar […] och anpassat till det moderna samhället.’

Vilks ger tolkningsföreträdet till de extrema krafterna inom islam. Uttalandet visar att han har fördomar om islam enligt en punkt i definitionen av islamofobi som The Runnymede Trust har ställt upp.”

 

Tydligen tänker sig Kirlic att det endast är den extrema majoritetens islam som behöver moderniseras. Men det är mer än uppenbart att flesta muslimska länder behöver modernisera sin religion och det gäller även för många invandrade muslimer som inte kan betecknas som extrema. Kirlic borde läsa Mohammad Fazlhashemis Vems Islam? som diskuterar behovet av modernisering. En sådan finns och pågår men är alltjämt en minoritet. Låt oss bara tänka på en sådan sak som profeten som oantastlig auktoritet. Den uppfattningen har en omfattande utbredning och leder som bekant till oanade konsekvenser.

 

Islamofobiska i ordets rätta bemärkelse är t ex Bukowskis och Stockholm Auktionsverk som inte vågar sälja någon form av min rondellhund. På grund av skräck. Jag fick just veta detta av en privatperson som gjort ett försök.

Madame Cézanne i randig klänning med sina rondellhundar, olja på papper, 2012

(För ovanlighetens skull är det två hundar vilket beror på att det i originalmålningen redan fanns en på plats)

 

Publicerat i debatt, Muhammedsaken | 13 kommentarer