Den pågående Luleåbiennalen har föranlett konstkritikern Lars-Erik Hjertström Lappalainen till några funderingar (Kunstkritikk) kring ett alltmer pockande ämne: Till vilken nytta har vi konsten? Lappalainen menar att biennalen ”inte nöjer sig med att signalera engagemang för ett samhälle som ändå inte är mottagligt för konst. Tvärtom tycks den rikta en fråga till offentligheten: kan konst egentligen spela någon viktig roll i vårt samhälle nu, i den här, som utställningstiteln lyder, ’tiden på jorden?’”
Inte opassande i detta sammanhang är Charlotte Posenenske (1930 – 1985). Hon lämnade konsten 1968 då hon ansåg att den inte kunde förändra världen. Hennes bidrag till konsten är just att hon slutade med den. Hennes karriär tog fart efter hennes död och numera är hon ett välkänt namn. Den ståndpunkt hon representerar är att vi kanske borde sluta med konst om vi tror att det i någon betydande utsträckning kan påverka samhället. Visserligen kan konsten i undantagsfall spela en viss roll men då genom att den hamnar utanför konsten och vulgariseras i det politiska maskineriet. För övrigt skall man komma ihåg att den sociala och politiska påverkan som konstvärlden gärna vill se är strängt ideologiskt bunden: Du skall inte kritisera sådant som …, ja ni vet säkert vad. Dessutom är det politiska läget ovanligt och komplicerat. De förtryckta minoriteterna har oväntat blivit makthavare.
Förr var nyttan inget problem eftersom det rådde en samstämmig övertygelse att konst var bra och nödvändigt. En viktig uppgift vara att få ut konsten till alla så att alla kunde få ta del av dess utvecklande och kritiska upplevelsemöjligheter. Denna romantiska tanke går fortfarande igen med full kraft men tvivlet har – som synes – börjat göra sig gällande.
Min tanke är enkel. Konsten har ingen uppgift mer än sådana som den själv producerar och lyckas övertyga övriga världen om. Sålunda är det en del av konsten att utveckla idéer om sin egen betydelse. I och för sig är det väl knappast mer än någon procent av konstvärldens representanter som berörs men å andra sidan är det dessa som räknas.
Lappalainen har mycket väl fångat hur konstnärernas verksamhet beskrivs och har beskrivits: ”kons[t]offentligheten anpassar sig: istället för att säga att konstnärer ’gestaltar’ gick vi först över till att akademiskt tala om att de ’problematiserar’, medan det idag ser mest seriöst ut att säga att de ’omförhandlar’något. Och vi har slutat tala om subjektivitet (det vill säga förmågan att initiera ett nytt skeende i världen) för att istället göra anspråk på agens (det vill säga förmågan att utföra en handling som någon annan har bestämt) och borde snart vara framme vid «tjänstvillighet» som konstnärlig dygd. För att motverka detta måste vi kanske börja agera som om en kulturoffentlighet fanns. En sak är i alla fall säker: i dagens offentlighet är konsten helt maktlös.”
Om man skulle vilja att konsten skulle påverka världen är det inte alltför svårt. Men då blir det inte som man har tänkt sig…
