”Medan världen brinner fortsätter sången om den egna excellensen, år efter år, trots att mycket lite av vikt består”, skriver Kristoffer Andersson i Aftonbladet. Vad jag kan förstå avser han inte bara pandemin utan också en rad av dessa ”angelägna” frågor i vilka kulturutövarna bör förstå sitt ansvar. Men receptionsverksamheten bryr sig inte utan ”trälar själva under mumifierade regler om fint och fult, inne och ute”. Förstår jag honom rätt är det kritikerna som han är missnöjd med. Jag kan inte utan vidare svara för engagemanget i tidens brinnande frågor på kulturredaktionerna men mitt intryck är att det vimlar om politiska kulturartiklar. I bildkonsten är det nog ännu mera framträdande men med mycket mindre effekt än inom den litterära avdelningen.
Litteraturen som konst rör sig sedan länge inom givna ramar. Här vidgas inget konstbegrepp och den markör som finns kvar är den olönsamma och för en liten krets intresserade diktkonsten. Skall det skrivas något för dagens kulturredaktioner blir resultatet gärna (enligt Kellgrens recept i Dumboms leverne) en högst prosaisk vers där det politiskt korrekta missnöjet får blomma ut i all sin övertydlighet (Expressen).
I alla fall kan det vara värt att i nådens år 2021 fördjupa frågan om konstens identitet. Om det t ex är så lyckat att överge dess grundelement ”distans” och ”fiktion”. Att välja ett ämne är att spetsa estetiken och locka mottagaren. Fast det tycker man inte riktigt i elitkretsarna.
