Den stora Luciamanifestationen höll i sig ett tag. Den visade hur människor kan engagera sig i en stor öppenhet vilket gav oss förvissningen om att allt och alla kan vara lucior. Den enda reservationen (vilket jag noterade när jag tidigare skrev om det här) är naturligtvis profeten. Men det är inget större problem eftersom det numera tillhör den anständiga etiketten att visa respekt i ämnet. Och åter andra menar att det börjar bli tröttsamt. Ungsvenskarna tillhör inte de anständiga och levererade en bild av det mest förbjudna (SR). Så får man göra om så man önskar men det intressanta i den här historien är två saker. För det första att det sannolikt inte leder till några våldsamma och ohämmade protester världen över. Det har visserligen levererats de gamla vanliga muslimska utbrotten på Facebook men det är lokala konvulsioner som förmodligen inte får några konsekvenser. Dessa hatutbrott sorterar i en annan kategori än det mera statusfyllda näthatet i allmänhet som tilldrar sig omfattande och seriöst intresse. Hur som helst bör det vara så att händelsen är medialt isolerad. För att det skall bli fart på begivenheterna krävs ett antal platta former (jag vill undvika ordet ”plattform”) av det tyngre slaget från vilka saken kan basuneras ut till en intressant spridning som då kan föranleda vidare åtgärder från dunkla nästen. Det handlar alltså inte, som många har fått för sig, att det bara är att trycka på en knapp.
Det andra är den kommentar som levereras av Rashid Musa (ordförande i Unga Muslimer). Musa är känd för att leva upp till sin roll genom att upptäcka islamofobi i varje buske. Men man får nog tillägga att det borde vara möjligt att finna någon bättre representant. För att avisa Ungsvenskarnas tilltag kommer han med följande: ”Man kan dra paralleller till hur man framställde Moses och judar på 30-talet i Tyskland. Då var det också folk som tyckte att man måste kunna skämta om allt, men det ledde till att man avhumaniserade den judiska gruppen, vilket ledde till ett av våra värsta moment i historien”.
Ett ordentligt dubbelfel. Han drar den gamla relativiseringsvalsen mellan profeten och judarna men med en märklig vinkling i det att han menar att det handlade om skämt. Det var naturligtvis fråga om de grövsta exempel antisemitism. Sådan är dock relativiseringen och man får anta att Musa får hålla på som en representant för en annan kultur vars verklighet inte överensstämmer med det västerländska patriarkaliska systemet.
På tal om relativisering har jag just läst den nu översatta boken Rädslan för kunskap av Paul Boghossian. Hans utgångspunkt är några exempel, bland annat en indianstam i Dakota som hävdar att indianerna inte alls kom till Amerika över Berings Sund utan uppsteg ur underjorden sedan övernaturliga andar förberett världen. Detta och många andra liknande fall har mottagits med största allvar av respekterade forskare. Västerlandets vetenskap är ju bara ett av många sätt att se på världen.
Man kan tycka att det borde vara lätt att skaka av sig dylika övertygelser men så är inte fallet ur filosofisk synpunkt. Boghossian får ta avancerade strider med sådana som Wittgenstein och Rorty men det förefaller som han lyckas ganska väl. En av hans huvudpoänger är att olika kultursystem inte är så olika som de först kan verka. De går att jämföra och då kan också bristfälligheter i de glada uppenbarelserna och övertygelserna komma fram i ljuset.
Det är ett elände, men , liksom i Salzkammergut – da kann man gut lustig sein wenn die Musik spielt, holdrio!
