Benny Fredrikssons död diskuteras intensivt. Aftonbladet som gick hårt fram har försökt rätta upp sin hållning genom en artikel av Åsa Linderborg. Den har inte fallit i särskilt god jord. Nå, det var upprörda tider och metoo-rörelsen hade kopplat sitt järngrepp. Kulturpersonligheter föll som käglor. Fredrikssons ledarstil var uppenbarligen föremål för stort och motiverat missnöje. I och med att han fick drevet mot sig blev han isolerad. Offren i metoo har genomgående tillhört de politiskt korrekta. I den skaran kunde han dock inte räkna med något stöd och inte heller från dem stod utanför. När en politiskt inkorrekt blir uthängd får denne åtminstone stöd från sina gelikar. Men med metoo fanns ingen sådan möjlighet. Alla visste att det enda som gällde var att huka sig och ta avstånd. Naturligtvis kan det finnas dem som i tysthet ställer upp som stöd men det är svårt att bedöma.
Nu kan man tycka att Fredriksson fick lite väl mycket. Betänkligt ledarskap, men dock, det finns värre saker. Å andra sidan var det åtskilliga som fick gå genom samma saker som Fredriksson och ehuru svårt drabbade tycks de alla vara i livet och med tappra försök till revansch. Tydligen klarade Fredriksson inte av detta.
Man kan se problemet med metoo. Det är en form av parallell domstol som inte behöver följa den gängse rättsordningen. Det har lett till att många missförhållanden har kommit fram men också att många har blivit orättvist dömda. Det ursinniga drevet och fördömandet är ett hårt straff och här finns ingen regulator. Det är bara att ta smällarna och hoppas på bättre tider.
Sedan har vi opinionen. Nu vänder man sig mot Aftonbladet. När kampanjen pågick var skadeglädjen utbredd. Och vad skall man begära av en chef på en markant kulturpost? Har man hårda nypor kan man inte utan vidare räkna med att det håller hela vägen.
Se även Cissi Wallins artikel i metro.
