Under de senaste decennierna har konsten befunnit sig mellan polerna estetik och etik. Etiken har kommit att dominera eftersom konstens innehåll i politisk mening är den avgörande. Samtidigt fungerar konsten inte med en aktivistisk budskapsförmedling. Estetiken måste finnas med. Det går att skapa intressanta verk om man lyckas placera sig någonstans i mitten av den här polariseringen. Det blir knappast fråga om några omvälvande bidrag men tillräckligt för att fylla konstvärldens krav på hygglig kvalitet.
Man skall komma ihåg att situationen har uppstått i och med att modernismens estetik har övergivits. I ett tidigare skede, i varje fall fram till 1980-talet, var det tämligen självklart att estetiken automatiskt tillhandahöll en tillförlitlig etik. Kant betraktade estetiken som ett uttryck för harmoniseringen mellan kunskap och omdömesförmågan. De tyska filosoferna såg konsten som en väg till den absoluta insikten. Och den praktiska hanteringen kom att handla om konsten som ett uttryck för en högre, andlig erfarenhet. När detta gick i graven får estetiken svårigheten att skilja sig från det dekorativa. Under ismernas tid kunde konsten hålla sig levande genom att radikalt uppvisa nya estetiska möjligheter, alltför avancerade för att kallas för dekorativa.
Nu står man alltså i polariteten utan något egentligt rörelseutrymme. Det är därför vi har sett hur representationen blir en, ehuru något tveksam, förnyelsemöjlighet. Med representationen kan man komplettera konsthistorien eller rentav försöka skriva om den. Det som skall skrivas om är modernismens historia. Eftersom förutsättningarna för modernismens estetik inte längre är trovärdiga är det en rätt märklig nyhyllning av modernismen.
Jag tänkte på det här när jag såg Siri Aurdals utställning på Malmö konsthall. Ingen tvekan om att det är sevärt och värt mer uppmärksamhet än det tidigare har fått. Det ändrar ingenting avgörande i modernismens historia men den nordiska och kanske internationella konstscenen kan kompletteras med en kvinnlig konstnär. Det finns gott om exempel. I Göteborg kommer i höst en utställning om polsk sekelskifteskonst (kring 1900). Jo, det är inte bara Paris som producerar konst vid den här tiden. Men återigen, det förändrar inte något väsentligt. Vad man inte kan ändra på är hur inflytandet och påverkningarna har kommit från några bestämda håll.
Kan man överhuvudtaget tänka sig en modernismens återkomst?
Siri Aurdal, Våglängd, från 1960-talet.