Vilks.net

Dan Jönsson om konstens framtid

I det fylliga numret av Paletten (262-263) möter vi också Dan Jönsson, habil konstkritiker i DN. Artikeln Framtiden historia tankar om det löjliga i konsten har åtskilliga intressanta uppslag. Dan Jönsson är missnöjd med att, enligt hans uppfattning, samtidskonsten endast speglar tiden, inte överskrider den. Tydligen menar han att överskridandets ”kraft är det som skiljer sig konsten från den övriga upplevelseindustrin”. Säkert ligger det något i det, men envist vill han bortse ifrån den grundläggande skiljelinjen: Konsten är ett högdiskursfält medan upplevelseindustrin håller sig till lågdiskursen. Jönsson text är självfallet en högdiskurstext och den ställer ett motsvarande krav på konsten. Det är där den skall ligga. Och så är det inte i upplevelseindustrin. En gång för alla, eller åtminstone för avsevärd tid framåt, har vi inga problem att skilja konsten från design, journalistik eller reklam.

Dan Jönsson tycker inte om det institutionella konstbegreppet. Det är ”i princip ’totalitärt’ på så sätt att det inte tolererar något ’utanför’”. Lite klurigt att precis förstå vad han menar. Det institutionella konstbegreppet är en teori som beskriver konsten och eftersom den teorin är den bästa vi kan hosta upp får vi hålla oss till den. Däremot säger den inget om innehållet. Vad som helst kan bli konst och ingenting hindrar att konsten ägnar sig åt så mycket ”utanför” den orkar. Detta konstbegrepp, menar Jönsson, ”gör oss blinda för andra tolkningar, och de utbrytningsförsök som görs blir därför, så länge detta konstbegrepp är aktivt, aldrig något mer än just försök”. Jag tror inte det är mycket idé att skylla på konstbegreppet, snarare är det konstvärlden homogenitet som är problemet. Det institutionella konstbegreppet är ingen konstriktning. Konstnärerna och övriga aktörer vill positionerna på rätt sätt och av den orsaken göra rätt saker, ja, det ger oss god standardkonst.

Jönsson vill se sprickor mot verkligheten, gränser som skall uppenbaras genom att konsten trycker på. Jag har svårt att se att det inte skulle finnas sådana. De dyker upp med jämna mellanrum. Vill man se en sådan är det bara att ställa ut en Muhammedbild. Ett sådant exempel vill den korrekte kritikern naturligtvis inte röra vid utan hänvisar istället till aktionsgruppen ”Ja!” som ville få Dunkers Kulturhus att signera ett kontrakt om jämlik könsrepresentation. Detta visade, enligt Jönsson, ”att det fanns en gräns som konstinstitutionen inte kan passera”. Jag kan inte se några intressanta fördelar med att några konstnärer skall förhandla om byråkratiska regler för vem som skall få ställa ut. Skulle man sätta igång sådan företag kommer snabbt övriga krav: Hur många procent homosexuella konstnärer skall beredas plats i utställningarna? Och hur många färgade afrikaner (som säkert är underrepresenterade på Dunkers)? Samerna, som får anses vara en förfördelad minoritet, borde väl i rättvisans namn ges fast utställningsplats? Och varför skall modernistiska målare inte kunna få kontrakterat ett visst utrymme av utställningsytorna?

Sprickorna mot verkligheten ut ur institutionen är inget problem. De kan aktiveras när som helst. Problemet ligger nog hos konstnärerna som föredrar att sikta på att klättra några placeringar på artfactslistan.

Dan Jönsson vill se sprickor i institutionens murar…

…men risken är stor att det han skymtar på andra sidan
den institutionella muren inte är något annat än den lätt
igenkännbara och standardiserade konstvärlden.

I det senaste numret (262-263) av Paletten diskuterar Fred Andersson (doktorand och konstkritiker i SvD) relativismen i konsten. Och bland de värsta utövarna av denna avart har han funnit mig: ”Han är så att säga kompromisslös i sin relativistiska kompromissvillighet.”

Han passar också på att ge en snabb känga åt min teori om att konsten uppkommer med Kant. Hans argument är att det är märkligt att begreppet konst plötsligt skulle ha uppstått ur intet. En slarvig kritik och han borde noggrant läsa genom min redogörelse för konstens uppkomst som jag publicerat här under rubriken ”En julberättelse”. Kant är bara en beskedlig början, efterföljarna bryter mot alla regler som Kant ställer upp och det är ur detta som det moderna konstbegreppet blir till. Om det var tomt var det lätt att fylla. För det första ansåg skaparna av det moderna konstbegreppet inte att de hade ett tomt begrepp utan att de ägde något som funnits åtminstone sedan antiken. Endast ur vårt perspektiv blir det möjligt att inse att det faktiskt inte var på det sättet. Fred Andersson gör sedan ett heroiskt försök att finna en väg ut ur relativismen genom att pressa ytterligare några droppar estetik ur Kant. Hur många ytterligare sådana tappra försök som gjorts går knappast att räkna.

Den lilla konstlegend som Kant skapar kan nog med fördel placeras i det idéhistoriska museet. Det är berättelsen om Herr Förstånd som är ute och vandrar med Fru Förnuft. Då träffar Herr Förstånd alltid alerta Fröken Estetica Inbillningskraft och ger sig hän i ett fritt kärleksspel. Herr Förstånd får vid detta tillfälle en kittling som han menar är av andlig natur eftersom just han fått den. Där satt den estetiska upplevelsen. Fru Förnuft känner en bestämd dragning till Herr Sublim som hon dock aldrig riktigt når fram till. Men drömmer om det moraliskt goda livet med honom.

Nå, relativismen är ett skräckinjagande spöke för Fred Andersson: ”Vi får ett konjunktursamhälle, ett samhälle där det mesta bestäms av vad som ’anses vara’, men också av vad som ’gäller’.” Det här måste vara samma skräck som dök upp bland teologerna när det inte längre var självklart att tro på Gud. Om inte Gud finns kommer laglösheten att bre ut sig eftersom ingen kan avgöra vad som är rätt eller fel. Vi får ett konjunktursamhälle…etc som Fred skriver. Vi fick det och något större problem lär det inte ha blivit. Det som ”anses vara” och det som ”gäller” bildar snabbt fasta enheter och överenskommelser. Precis som i konstvärlden. Det som gäller visar sig svårt att ändra på. Visserligen är det en ”bara” överenskommelse men en sådan konstruktion är lika fast som urberget. Går man tillbaka till modernismens tidevarv är det lätt att tillämpa ”överenskommelsen” även om man då tänkte sig att det fanns en faktisk grund, en genuin kvalitet som skapade förutsättningarna. Salongskonsten gällde under 1870-talet, men de modernistiska formexperimenten bildade en allt starkare motfront. Ett par decennier gällde inte salongskonsten längre utan istället modernismens idéer. Därefter var det fråga om vilka specifika former av modernismen som ansågs vara de riktiga och bästa. Osv. Den store Heinrich Wölfflin (konsthistoriker, 1864-1945) sade som bekant ”Allting är inte möjligt vid varje tidpunkt”.

Fred Andersson har stött på relativismens spöke och
hoppas kunna fördriva det med en av Kants legender.

En salig blandning

Senaste numret av Paletten 262-263 ägnar sig åt frågan ”Vad är konst?”. Konstteorin behöver onekligen få ett litet uppsving. Men kommer man någonvart i detta tidskriftsnummer? Nej, det vill sig inte. Däremot bekräftas det som jag otaliga gånger påpekat. Konstvärlden – och Paletten är självfallet en del av den – accepterar den institutionella teorin som giltig men endast med villkoret att även den gamla essentialismen också gäller.

Kristoffer Arvidsson formulerar det utan omsvep: dagens globaliserade konstbegrepp är ett annat än antikens och renässansens, men det befinner sig i rakt nedstigande led från Vitruvius, Alberti, Leonardo och Vasari.

En liten reduktion är det ändå fråga om. Han nämner inte grottmålarna, inte heller Egypten eller Mesopotamien. Konsten börjar sålunda i antiken. I stora drag är det alltså fråga om det gamla vanliga. Jag skall inte dra kritiken av detta envisa fasthållande av den heliga konsthistorien, men man kan tillåta sig att ställa frågan: När började man konstruera konsthistorien från antiken till nutiden? Var det inte när man fått ihop ett modernt konstbegrepp? Att leta efter något annat konstbegrepp lönar sig inte. Om man ändå envisas kommer man att finna att praktiskt taget varje mänsklig verksamhet är en eller annan konst.

En liten intressant klurighet som Arvidsson uppehåller sig vid kan vara värd en granskning:

Fortfarande uppfattas konst som ”vidgar konstbegreppet” som per definition intressant. Det paradoxala är att det samtidigt påstås att allt idag kan bli konst. Den fråga som då inställer sig är hur man kan vidga ett begrepp som redan förmår innefatta allt.

Ja, det är inte så märkvärdigt. Allt kan bli konst, men ytterst lite av världen är det. Att vidga konstbegreppet är smärtsamt. Debatten kring Muhammedteckningarna är ett bra exempel. Inget problem att tilldela Muhammedteckningarna status som konst. Men konstnärerna gjorde det inte, eftersom detta uppfattades som en smärtsam gräns att överskrida. Enklare att följa samtidskonstens standardiserade rutiner för överskridande, eller åtminstone ”utmana vår syn på”. Och objekten är numera genomgående ”kön, klass, ras, hierarkier”.

Arvidsson skriver vidare: Situationen har blivit omvänd mot vad den var för lite er än ett århundrade sedan, då ett objekt gavs status som konst i den mån det följde traditionens koder, inte som idag, i den mån det bryter med dem.

Jag har svårt att följa det här. För lite mer än ett århundrade var ismerna redan igång och kravet på ett ständigt uppror mot den rådande normen var redan självklart. På den punkten har konsten inte förändrats. Vad som dock har förändrats är hastighet och volym. Eftersom konstens aktivitet är febril och vi praktiskt taget varje vecka skall ta ställning till en ny biennal är kravet på förnyelse långt förbi det möjliga. Det reder sig ändå, eftersom det, som sagt, finns standardiserade innovationer. Traditionen, som Arvidsson tycks efterlysa, är starkare än någonsin. Biennalerna har skapat sin egen biennaltradition och konstnärerna och curatorerna, liksom övriga aktörer, följer den utan alltför högljudda protester. Typisk biennalkonst, typisk teknik och framför allt typisk socialkritik.

Låt mig formulera saken så här: Allt är tillåtet men ingen gör det.

Ben Vautier under arbete med att göra allting till konst.

Ben Vautier har gjort tappra försök att göra allt till konst. Hans yttersta ansträngning torde vara när han utnämnde allt till konst: tout est art. Teoretiskt sett skulle konsten därmed vara avslutad. Ja, måhända skall man tillfoga en liten uppdatering: Allt som är nu är konst och därtill är också allting konst som tillkommer i framtiden därjämte allt som varit. På så sätt får den totala existens status som konst. Och det hjälper naturligtvis inte det minsta. Ingen konstnär kan hindra att allting, utöver att vara konst, också är allting annat. Fotboll är fotboll och en öl är en öl. Om det någon gång är så att konstaspekten i ett objekt blir stark, kan vi utgå ifrån att den snart försvagas.

Man skall se upp med uttrycket ”status som konst”. Status betyder inte någon som helst kvalitet utan enbart klassificering. Det vill säga om man menar att den institutionella konstteorin är giltig. I den gamla, essentiella teorin är ”status som konst” detsamma som kvalitet, något påstås äga ett påtagligt andligt värde. När konstvärlden envisas med att hålla sig med båda teorierna samtidigt får den vad den förtjänar: en salig blandning.