Del 90: Fred Andersson och skräcken för relativismen

I det senaste numret (262-263) av Paletten diskuterar Fred Andersson (doktorand och konstkritiker i SvD) relativismen i konsten. Och bland de värsta utövarna av denna avart har han funnit mig: ”Han är så att säga kompromisslös i sin relativistiska kompromissvillighet.”

Han passar också på att ge en snabb känga åt min teori om att konsten uppkommer med Kant. Hans argument är att det är märkligt att begreppet konst plötsligt skulle ha uppstått ur intet. En slarvig kritik och han borde noggrant läsa genom min redogörelse för konstens uppkomst som jag publicerat här under rubriken ”En julberättelse”. Kant är bara en beskedlig början, efterföljarna bryter mot alla regler som Kant ställer upp och det är ur detta som det moderna konstbegreppet blir till. Om det var tomt var det lätt att fylla. För det första ansåg skaparna av det moderna konstbegreppet inte att de hade ett tomt begrepp utan att de ägde något som funnits åtminstone sedan antiken. Endast ur vårt perspektiv blir det möjligt att inse att det faktiskt inte var på det sättet. Fred Andersson gör sedan ett heroiskt försök att finna en väg ut ur relativismen genom att pressa ytterligare några droppar estetik ur Kant. Hur många ytterligare sådana tappra försök som gjorts går knappast att räkna.

Den lilla konstlegend som Kant skapar kan nog med fördel placeras i det idéhistoriska museet. Det är berättelsen om Herr Förstånd som är ute och vandrar med Fru Förnuft. Då träffar Herr Förstånd alltid alerta Fröken Estetica Inbillningskraft och ger sig hän i ett fritt kärleksspel. Herr Förstånd får vid detta tillfälle en kittling som han menar är av andlig natur eftersom just han fått den. Där satt den estetiska upplevelsen. Fru Förnuft känner en bestämd dragning till Herr Sublim som hon dock aldrig riktigt når fram till. Men drömmer om det moraliskt goda livet med honom.

Nå, relativismen är ett skräckinjagande spöke för Fred Andersson: ”Vi får ett konjunktursamhälle, ett samhälle där det mesta bestäms av vad som ’anses vara’, men också av vad som ’gäller’.” Det här måste vara samma skräck som dök upp bland teologerna när det inte längre var självklart att tro på Gud. Om inte Gud finns kommer laglösheten att bre ut sig eftersom ingen kan avgöra vad som är rätt eller fel. Vi får ett konjunktursamhälle…etc som Fred skriver. Vi fick det och något större problem lär det inte ha blivit. Det som ”anses vara” och det som ”gäller” bildar snabbt fasta enheter och överenskommelser. Precis som i konstvärlden. Det som gäller visar sig svårt att ändra på. Visserligen är det en ”bara” överenskommelse men en sådan konstruktion är lika fast som urberget. Går man tillbaka till modernismens tidevarv är det lätt att tillämpa ”överenskommelsen” även om man då tänkte sig att det fanns en faktisk grund, en genuin kvalitet som skapade förutsättningarna. Salongskonsten gällde under 1870-talet, men de modernistiska formexperimenten bildade en allt starkare motfront. Ett par decennier gällde inte salongskonsten längre utan istället modernismens idéer. Därefter var det fråga om vilka specifika former av modernismen som ansågs vara de riktiga och bästa. Osv. Den store Heinrich Wölfflin (konsthistoriker, 1864-1945) sade som bekant ”Allting är inte möjligt vid varje tidpunkt”.


Fred Andersson har stött på relativismens spöke och
hoppas kunna fördriva det med en av Kants legender.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

1 svar på Del 90: Fred Andersson och skräcken för relativismen

  1. dittpucko skriver:

    shit vad du snackar skit, fred har ju en stor poäng ditt iq 0

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.