Anna Odells utställning på Kalmar Konstmuseum har föranlett Dan Jönsson på DN att recensera. Bland annat avvisar han Martin Schiblis synpunkt om ett konstprojekts nyhetsvärde:
”I en intervju i DN nyligen sade Kalmar konstmuseums intendent Martin Schibli att uppmärksamheten kring verket i sig höjer dess kvalitet.
Det är naturligtvis nonsens: uppmärksamheten höjer nyhetsvärdet, men kvaliteten här har ingenting med nyhetsvärde att göra.”
Förmodligen är konstvärlden en av de sista världarna som vägrar kapitulera för informationssamhällets skapelsekraft. För ett decennium sedan trodde fortfarande länsstyrelserna att de kunde strunta i ett ärendes nyhetsvärde. Och ännu kan man höra domstolarna uttala att de visst inte låter sig påverkas av nyhetsflödet.
I konsten är saken enklare. Nyhetsvärde ökar alltid ett konstprojekts kvalitet. Saken är förstås komplicerad eftersom man får ta ställning till både nyhetsvärdet inom konstvärlden och i världen i övrigt. I konstvärlden är nyhetsvärdet sorterat eftersom en sensation sprider sig som ”intressant” som kvalitet. När det handlar om ett allmänt nyhetsvärde för ett projekt kommer detta att föranleda aktiviteter i konstvärlden. Oemotståndligt kommer konstskribenterna att vilja uttala sig. Även om de påtalar att ett konstprojekt är konstnärligt ointressant eller svagt, att det saknar relevans kommer själva engagemanget att göra det mera värt. Kvalitet – som bekant – är inget annat än den bekräftelse som ges av konstvärlden. Här har vi också fenomenet med negativ kritik. I konstens historia spelar negativ kritik en speciell roll eftersom banbrytande konstnärer ofta har råkat ut för den. Konsten blir ”kontroversiell”, ”omdebatterad” – och sådant är inte vanligt.
De enklaste knep kan gå hem. Doug Fishbone placerade en stor hög med bananer på Trafalgar Square 2004. Det skapade stor uppmärksamhet världen över. Hans ranking på artfacts var då ca 32.000. Året därpå hade han avancerat till 10.000.
I Odells fall kom hela den svenska konstkritikerkåren ut på banan. Man glömmer så lätt att verket skapas av betraktaren och alldeles särskilt av kritikerbetraktaren. Kritikerna kommer med en rad reservationer som är fullt naturliga: Det är ett studentarbete som man inte brukar recensera enskilt – men så gör man det ändå. Nyhetsvärdet är för stort för att det skall kunna undvikas. Hon bryter mot regeln om att man inte drabba en svag grupp. Det direkt journalistiska inslaget stör bilden: Hon vill debattera psykvården. Kritikerkåren är på några få undantag när eniga om projektets konstnärliga begränsningar. Men man måste vara blind om man inte ser att värdet oundvikligen växer med hela denna diskussionssituation inom och utom konstvärlden. Anna Odell har blivit ett namn i konstvärlden och det är inte enbart en herostratisk ryktbarhet. Hur långt det räcker är en annan sak men jag har svårt att tro att hon inte under de kommande åren kommer att bekräftas med nya utställningar och fortsatt intresse.
Genom att Dan Jönsson åker till Kalmar och skriver ökar Odells konstkvalitet ytterligare. Jönsson är en betydande kritikerröst och blott att uppmärksammas är väsentliga pluspoäng. Men han skapar också mera konst av Odells projekt. Han korrigerar svagheten med det journalistiska inslaget:
”Själv tolkar jag journalistiken som en eftergift åt tidsandan: ungefär som när man förr betjänade sig av mytologiska motiv som förevändning för att skildra viktigare ting.”
Så blir projektet ännu bättre. Vad hade det varit utan nyhetsvärdet? Skulle Dan Jönsson åkt till Kalmar för att skriva om ett ouppmärksammat studentarbete? Och skulle Kalmar Konstmuseum ha ställt ut Odell om inte uppmärksamheten hade funnits?
Konstvärlden paradoxer bland dess romantiska fördomar är otaliga:
Konsten är institutionell, vad konstvärlden säger är konst är konst. Men den finns också i sig själv som naturgiven essens.
Konsten skall nå ut till folket. Fast det skall den inte.
Nyhetsvärdet har inget med kvalitet att göra. Fast kvalitet handlar helt och hållet om nyhetsvärde (vilket är ett konsthistoriskt faktum).
Här är slutligen en video om Pae White i Ladoniabiennalen. Hon har också nyhetsvärde både innanför och i någon mån utanför konstvärlden. Installation för hundar har sådana egenskaper. Om ni undrar över den inledande musiken är den ett dubbelt citat. Ett musikarbete av White där hon bland annat har använt sig av en av sina tidiga musikupplevelser: Neil Diamond.