3193: Ledarepoesi

Ack ja, konsten har inte mycket att sätta emot när det handlar om en estetisering av världen – och politiken. Icke desto mindre kan poesin frodas i expressiva ledarstick. Ta t ex Jonna Simas i Aftonbladet om den politiska tornado som så många följer med största vällust: ”Det är en ideologi som består av lika delar nationalism och populism, med Amerika först som ledord. Vad den i slutändan leder till har vi nu facit på: våld, kaos och ond bråd död.”

Så skall det låta, men faktiskt ger hon också en liten plats till konsten, nämligen det jag skrev om häromdagen, Juliana Notaris ”Diva” som Sima dock reducerar till att angöra en säker politisk brygga: ”Juliana Notaris “Diva” är en påminnelse om att kampen mot konservativa och kvinnofientliga krafter är global. Först vill de bannlysa så kallad “menskonst”, sen är steget för att inskränka andra fri- och rättigheter sällan långt borta. ” (Aftonbladet)

Jo, vi kan förstå att ett sådant verk, som tyvärr är upplagt för en entydig tolkning, blir reducerat till ett förutsägbart slagträ.

Det här inlägget postades i om utställningar m m, politik. Bokmärk permalänken.

1 svar på 3193: Ledarepoesi

  1. Hellhounddog skriver:

    Om konstens syfte är att skapa någonting av bestående värde, så behöver den inte anstränga sig särskilt mycket för att överglänsa islamister, brunslask och andra stöveltrampare, militant vänster eller, som i detta fall, marscherande “demokrater”.

    Om konstens syfte även inkluderar att få bort dessa från deras maktpositioner, eller åtminstone avslöja dem, så är uppgiften svårare, då har den nog inte mycket att sätta emot, nej, men åas, vem har det? Det är med poesi som med kalashnikovs: i vilket syfte den används beror på vem som “håller i vapnet”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.