Den underkända konstforskningsavhandlingen har gett upphov till en rad debattartiklar. I en av dessa svarar Magnus Bärtås (konstfacks forskningschef) på kritiken (Expressen). Han nämner bland annat den här aspekten:
”Att konstnärerna själva försöker talar öppet inifrån sin praktik är ett brott både mot en lång esoterisk tradition inom Konstakademien och ett brott mot den tradition då det var humanvetenskapens roll, det vill säga konstvetenskapens, att beskriva ett konstverks tillblivelse.”
Frågan är om det är så mycket esoterisk tradition. Snarare ett utbrett ointresse och bristande förmåga att formulera sig skriftligt. Bildkonstnärer har framför allt ägnat sig åt bildskapande vilket under modernismen vanligtvis var helt tillräckligt. På 1960- och 70-talen ökade behovet av teori och detta fick sitt stora genombrott mot slutet av 1980-talet när konsten trädde in i den postmoderna eran. Inget fel i det, teori gav många möjligheter till konstprojekt och sågs dessutom som ett konstnärligt material. Helt lyckad är inte den fortsatta utvecklingen att teorin skall styra konsten och t ex utmynna i politisk aktivism. Konstnärlig forskning är en extrem utveckling av detta perspektiv. Så extrem att den inte vunnit något större gehör utanför högskolorna.
Bärtås skriver vidare: ”I stort sett all konst vi möter på gallerier och konsthallar och i annan offentlighet är ”utbildningskonst”, alltså gjord av högskoleutbildade konstnärer.”
Det är riktigt, det är praktiskt taget nödvändigt med en sådan bakgrund för att komma in i dagens konstvärld. Men vad konstnärerna i praktiken åstadkommer kan fungera väldigt fritt från akademisk formalisering samtidigt som man inte kommer ifrån att det uppstår en stark likriktning med tyngdpunkten på en tämligen schablonartad politisk kritik.
När konstnärlig forskning inleddes riktades fanns det ett stort intresse att utforska den konstnärliga kreativiteten och arbetssättet. Tanken var att detta på något avgörande sätt skulle skilja sig från annan kreativitet. Konstens ambitionsnivå och status har en romantisk bakgrund. Konstnären skulle äga vissa egenskaper som gjorde det möjligt att frambringa en alldeles speciell och fördjupad produkt. Detta ville man veta mer om och med konstnärlig forskning skulle konstnären utforska sin egen verksamhet. Ser man lite närmare på det här inser man snart att det endast är en dimridå. Den konstnärliga kreativiteten kan inte peka på något speciellt (förutom sin egen tradition som att ”du skall inte illustrera”, ”mångtydighet”, ”oklarhet”). Därför blev resultatet magert och konstnärlig forskning blev istället konstprojekt tillsammans med en formaliserande teoretisk text. Någon distans eller ironi kring denna stilskrivningsövning är man inte förtjust i eftersom man vill ta det här på fullt allvar. Att konsten är mycket allvarlig och seriös är något som konstvärlden alltjämt håller högt. Föreställningen är att konst kan åstadkomma fantastiska saker. T ex att åstadkomma verkliga förändringar i samhället där andra verksamheter inte lyckas.
Emellertid kan konsten skapa förändringar i konstvärlden. Den kan också estetisera vilka företeelser som helst. Men vad det innebär är oklart och i stor utsträckning överlämnat till betraktaren.