Efter den plötsliga vändningen i hanteringen av livvaktsskyddet i december 2018 bad jag om ett möte för att framföra mina synpunkter. Myndigheten drog ut på tiden och först efter flera påminnelser kom mötet till stånd i februari.
På detta möte tog kommissarien, omgiven av sina underchefer, till orda och jag kunde snabbt förstå att en ny ordning hade införts. Det var slut med tillmötesgåendet och en åtstramningsstämning fyllde lokalen. Kommissarien förklarade att han hade högsta förtroende för sina underchefer. Min kritik av händelserna under julen 2018 mötte ingen förståelse. Däremot var ledningen inte främmande för att detaljerat genomgå några resor jag hade gjort för att hjälpa en bekant med trädgårdsvattning. Irriterat påtalade man att det gick att installera slangsystem och att kommunalt vatten kunde kopplas in. Kommissarien bemötte sedan min kritik med att det fanns privata företag som jag kunde vända mig till om jag inte var nöjd med nuvarande förhållanden.
Vidare lät man meddela att Maj förbjöds att ha någon som helst kontakt med livvaktsenheten. Detta var ett helt nytt scenario eftersom Maj under alla år (sedan 2010) haft goda och fortlöpande kontakter med enheten.
Som avslutning på mötet anslog kommissarien en vänligare ton och förhörde sig om hur det gick med mina löprundor. I min begränsade tillvaro är löpning ett sätt att underhålla konditionen. Jodå, jag höll god min när han gav mig beröm för mina tider på 2 km.
Så beter sig översittare.
Först sätter de sig på offret. Därefter skall det alltid skakas hand; precis som översittaren i Guillous ”Ondskan”, efter det att han spöat upp grabben: ”Vänner?”