3001: Alla dessa identiteter

Athena Farrokhzads självcentrerade nekrolog över den danske poeten Yahya Hassans tragiska död har mött en del reaktioner. Martin Krasnik påtalar hennes omkastningar i den här saken (Expressen). Martin Aagård (Aftonbladet) som följer Farrokhzads linje råkar dock i sin iver att lägga fram de sedvanliga tiraderna trampa fel när han inkluderar Hassan med svarta poeter. Bilan Osman, som tillhör samma läger, men har en mera specifik identitet att försvara, skriver på twitter ”Förlåt, men vad är detta? Kan någon säga till Aagård att Yahya Hassan inte var svart?”

Identitetsvänsterns haranger har sedan länge blivit konventionella och förutsägbara. Ändlösa uppgörelser med den vita maktens liberala förtryck. Konsten är svårt skakad av dessa tankegångar vilket bland annat framgår i Hanno Rauterbergs bok ”Hur fri är konsten? Den nya kulturstriden och liberalismens kris” som jag äntligen har fått tillfälle att läsa (Daidalos). Här finns en genomgång med många exempel (de flesta har jag kommenterat på bloggen).

Ett exempel som diskuteras är en dikt av Eugen Gomringer som hade fått ett pris av Högskolan i Berlin och 2011 anbringades en av hans dikter på en vägg: ”Alléer / Alléer och blommor // Blommor/ Blommor och kvinnor // Alléer, Alléer och kvinnor // Alléer och blommor och kvinnor och / en beundrare”

Det blev för mycket och ett öppet protestbrev löd: ”Denna dikt reproducerar inte bara en klassisk patriarkal konsttradition i vilken kvinnor av alla kön uteslutande är sköna muser som inspirerar manliga konstnärer till kreativa handlingar, utan den påminner dessutom på ett obehagligt sätt om de sexuella trakasserier som kvinnor av alla kön dagligen utsätts för.”

Dikten avlägsnades. Det man istället önskade sig var något som inte i något hänseende var diskriminerande, ”sexistiska, rasistiska, funkofobiska, lookistiska, klassisistiska, åldristiska ller andra diskriminerande referenser accepteras inte”, det skulle vara ”tillgängligt och begripligt för merparten av de studerande samt av boende av alla kön i Hellersdorf”, ”Detta kriterium ska beaktas t ex vid valet av språk”.

På sitt sätt var det dock en framgång för konsten eftersom den uppenbarligen lyckades med ett överskridande. Så är förstås frågan vilken kvalitet det rör sig om. Det kommer väl fram så småningom när de värsta överdrifterna har lagt sig.

Rauterberg citerar också curatorn för Documenta 14, Adam Szymczyk som 2014 menade att kvalitet är ”en tom kategori”, kvalitet är ”alltid någon annans kvalitet”. Inte helt korrekt, kategorin blir snabbt fylld med andras kvalitetsomdömen och det visar sig att enigheten i konstvärldens ledande skikt är ytterst påtaglig; vissa konstnärer och teman blir utvalda långt mer än andra.

Torbjörn Elensky har skrivit om boken i Respons.

Det här inlägget postades i Böcker, konstteori, politik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.