Snart torde det vara dags att sammanfatta Ängslighetens och Förnekelsens epok. Jag kom själv något brutalt in i det pågående skedet 2007. Då var sakerna så genomförda och bestämda. Identitetspolitiken, det postkoloniala, rasismen och smetningen var ännu måttlig. Islamofobin hade börjat bre ut sig och denna skulle fira stora år under 2010-talets första hälft. Numera är den rätt stillsam, det finns så mycket annat att uppmärksamma. Visserligen gäller det fortfarande att tänka på rätt sätt och framför allt att yttra sig med försiktighet och förbehåll. Men eftersom atmosfären är så elektrisk förstår man att den måste underhållas med diverse provokationer och att det går att hålla ställningarna även om man blir utpekad som misstänkt. Ytlighet och emotioner har fått en allt större plats och det är nog så att det är ett tecken på nedgång.
Förr kunde man roliga saker som inte på något sätt var elakt tänkta. Identitetspolitiken har blivit en extremmoral. Se bara på detta suggestiva inslag från Rameaus opera Les Indes Galantes (1735). Den är inspelad under den fridsamma perioden 2003. Recenseras den 2012 blir det förstås lite annat ljud i skällan.
Avsnittet Les Sauvages är idag en stor utmaning. Men se i alla fall den andra delen av klippet när det blir amerikanska indianer.
Det var ett av de bättre operastycken jag hört.
Känns som recensenten haft en dålig dag, vilken gnällspik.
”barockt”