En konstkritiker kan ta sats långt bak i historien för att nå fram till dagens politik. I Fredrik Svensks recension av Louisianas utställning ”Homeless” skriver han att konsten enligt Platon är hemlös. Det verkar som om även Svensk är benägen att dras med i dagens alltför vanliga slarvsylta. Platon har naturligtvis aldrig gjort något uttalande om konst eftersom detta moderna begrepp inte existerade på hans tid. Men han har kritiska synpunkter på poeterna som han menar mest bringar oordning i hans strängt förnuftsorienterade Idealstat. De är sålunda inte välkomna och blir på så sätt hemlösa. Platons idealstat fick aldrig någon praktisk betydelse så hela resonemanget, som inte handlar om konst, är några högtflygande idéer.
Svensk ilar vidare till att se det samtida konstmuseet som en plats där man kan mötas de stackars hemlösa konstnärerna. Något som han i sin tur kopplar till exil och migration. Det blir lite väl mycket för mig. En rad internationella storheter som har en bekväm resa i den bildade borgerlighetens famn är lite svårt att ömka. Svensk nöjer sig inte med detta utan lyckas komma in på att vi alla innerst inne är hemlösa.
Recensenten ser begränsningarna i det politiska utspelet. Man kan ju inte annat än att konstatera att det är en symbolhandling inom konstinstitutionen. Men det går att hoppas:
”För utställningen visar konst som befinner sig bortom den samtida journalistikens och vetenskapens berättarformer. Det vill säga de berättelser om världen som domineras av en industriell produktionsapparat med krav på en viss typ av kunskap och klickbarhet.”
Samma visa igen. Det är avancerat, det handlar om konst och inte minst om karriärer i konstvärlden. Och alldeles som vanligt blir objekten föremål för en estetisk smaksdom. Spännande, tankeväckande, intressant, anslående – på vägen till cafeterian.