Jag såg artikeln på Kunstkritikk samma dag som den publicerades. Jovars, var hört visan ett bra tag. Vita västerländska män och alla försummade kroppar osv. Konstkritikerna Mårten Arndtzén och Nils Forsberg kunde dömas ut som rasister av artikelförfattaren och konstnären Santiago Mostyn. Texten blev också uppläst på Venedigbiennalen i samarbete med Moderna Museet och Iaspis. Onyanserat naturligtvis, ingen av de tilltalade fick någon möjlighet att gå i svaromål. I sann populistisk anda kunde man genomföra lite välmenande hat under jubel från dem som hakat på den enda rätta värdegrunden. Och institutionerna hänger på.
Jag medger att det är rätt underhållande. Man bör gå till överdrift i konsten. Det riktigt roliga i kråksången är att Mostyn et consortes verkligen tror på sin mission. Den rasistiska teatern är ingen oäven underhållning för en vaken betraktare.
De drabbade kan dock inte undgå att känna sig orättfärdigt uthängda. Deras brott är att de har försvarat konstens rätt att vara mångtydig vilket givetvis är ett svårt fel när värdegrunden är lagd, utpekad och intensivt aktivistisk. Ja, även Sokrates höll ett försvarstal och så även Arndtzén (FB). I ett lite längre tidsförlopp lär det inte bli mycket kvar av flagellanterna. Men ännu en liten tid är det bolmörten som gäller.
Det var lustigt. Den där MM-utställningen från 2018 ser ut exakt som Nationalmuseum idag. Starka, glada, livfulla färger. Uppå väggarna.
En till rolig, aktuell och lärorik (om du vill bli kriminell) bok att läsa är ”Yngling på guld”.